Svårt att säga nej, problem med vredesutbrott och skamkänslor

Jag är inte Guds bästa barn, långt ifrån perfekt.

Jag är i en situation jag varit i många gånger förut. Jag "borde" be om ursäkt. Det skulle vara taktiskt rätt att be om ursäkt. Det handlar säkert om något vredesutbrott jag haft. Något olämpligt jag sagt, gjort eller tyckt men det känns inte genuint.

Det är jobbigt att andra människor är besvikna, ledsna och arga. Jag skulle vilja veta varför och försöka göra dem glada. Lära känna dem och förstå dem. Jag skulle även vilja försvara min ståndpunkt och integritet. Det är väldigt svårt att få ihop det.

Ibland tycker ju människor att jag gör fel, säger fel, känner fel, är fel eller tycker fel och kan bli mycket aggressiva. Det är jobbigt när det händer. Jag känner mig lätt väldigt sårad, sviken, förudmjukad, ledsen och förbannad när det händer. Efteråt känner jag mig skyldig och skäms, speciellt om jag fick ett vredesutbrott. Väldigt mycket ångest.

De har sitt perspektiv och det får de ju ha. Samtidigt vill jag ha mitt perspektiv ifred. Jag tycker att det är väldigt svårt att veta vad hälsosamma gränser är, "boundries".

Du är empatiatörd. Har svårt att sätta dig in i hur andra människor upplever känslor.

Både Narcis och Psykopater har detta gemensamt.

Är du född efter 1990 ökar risken markant att du har svårt med känslor. Du är liksom ”mekanisk”.

Okej.

Vet inte hur jag ska hantera det på ett bra sätt. Tycker det är obehagligt att umgås med människor, kan inte slappna av. Det är stressigt att försöka håll koll på hur man borde vara.

Tycker det är lättare att förstå känslor om jag tagit centralstiumulantia. Deras och mina. MDMA tex öppnar verkligen upp mig. Det är som att bo i en helt annan värld.

Misstänkte att du är en knarkare. MDMA är ju känt inom psykologin att få människor att ”komma i kontakt” med sina känslor.

Inga onda känslor. Men är nästan säker på att du är hög/full så fort du kan, du sköter dig i övrigt, men så fort du kan så flyr du. Max 5 år så har du tagit ditt liv.

Som nu tex.

Vet inte hur jag ska bemöta etiketterna och beskrivningen.

Jag vet inte om det är illvilligt eller välvilligt.

Det skulle vara väldigt jobbigt om det är som du säger, jag känner mig ledsen över det.

Det är likgiltigt. Du är bara en människa. Jag känner inte dig men jag tror att du och jag skulle kunna komma bra överens

Du har tappat din tro, har varit där

Hela upplägget känns väldigt nedslående.

Gillar inte att du kallar mig knarkare, visst jag använder droger och dricker. Jag tycker ju att det hjälper mig. Samtidigt så känns det som att det är ett sånt epitet som slår ut all trovärdighet och tar mitt perspektiv ifrån mig.

Okej, vad gjorde du åt det?


Hur kommer det sig?

Men du är en missbrukare. Att du inte kan se den insikten och blir kränkt av ett uppenbart sant påstående är ju ett tecken på att du är blind, blind inför dina egna svagheter. Du vänder på saker för att skylla på andra.

Jag tror vi skulle komma bra överens då du är i den situationen jag var i för 10 år sedan.

Jag kom ur den genom att skifta fokus och bryta mönster. Det kräver styrka. Inget du kan köpa, du finner den eller ”die trying”

Det finns ju negativ laddning i det du skriver.

Jag är en empatistörd narscissist/psykopat som knarkar och kommer hänga mig inom 5 år.

Det låter ju inte helt kul. Samtidigt, om det är så det är så är det väl så det är. Då är det där jag måste börja ifrån.

Då blir nya frågorna igen, hur mycket är det rimligt att jag ändrar på mig för att inte passa in i beskrivningen? Hur lever jag med att vara som jag är?

Samtidigt som det skapar problem för mig, inte roligt att vara utanför, så skapar jag ju problem för andra.

Att kombinera uppenbart farliga karaktärsdefekter med tunga droger är inget recept för framgång, sluta punda och börja kommunicera med människor, på riktigt, inte via memes på instagram utan med munnen mellan 4 ögon…

Samtidigt som det skapar problem för mig, är inte roligt att vara utanför, så skapar jag ju problem för andra. Uppenbarligen, eftersom de är aggressiva.

Till exempel, visst det kan väl ses som en svaghet att missbruka.

Men om jag vill tycka om mig för vem jag är då, även om jag är missbrukare?

Det är rätt jobbigt att känna att, "ändra dig eller dö, en hemsk död, ensam, självmord, klockan snart"

Viljan till förändring blir ju fel, det känns som att jag är fel, det skapar stress.