Sonen kan inte sluta pilla på sårskorpor - dermatillomani?

Det är vanligt. Googla inte för mycket. Vad jag undrar är om han vet varför man inte ska pilla.

Det är ju synd att han ska få ärr som aldrig går bort bara för att han inte kan låta bli att pilla.

Det finns speciella plåster som läker såren, inte bara skyddar från smuts. Man ser utanpå att läkningen sker i och med att plåstret höjs en aning och får en vit ton. Det kan vara ”spännande” för honom kanske?

Hydro Seal från Johnson & Johnson var det ja!


Vet ej om de säljs i Sverige. Värt att kolla Amazon, antingen svenska eller brittiska, amerikanska eller japanska.

Jag tror att detta att pilla bort sårskorpor är ganska vanligt och frågan är om det inte är en evolutionär adaption. Bakterier bildas inte sällan under sårskorpor och när sårskorpan avlägsnas försämras miljön för dessa bakterier vilket är bra. Hundar slickar på sina sår och avlägsnar/reducerar på så sätt sårskorpan. Sårskorpan är ju ett skydd som inte omvandlas till hud, så det gör väsentligen inget att ta bort den så länge såret hålls rent. Dock kan läkningsprocessen bli något längre om sårskorpan avlägsnas då själva avlägsnandet kan dra med sig nybildad hud, men jag tror inte man skall se så allvarligt på detta. Själv har jag gett rådet till mina barn att tvätta sår ofta med varmt/ljummet vatten och tvål samt skrubba med en mjuk borste. Då löses sårskorpan upp en aning, blir för att tag mjukare och mindre irriterande.

Läkanden sår kliar. Och barn har inte riktigt förmågan att inte klia då. Det är helt normalt.
Bättre att du lindar in knät med bandage så han inte kan klia så såret får läka ifred.

Men har du aldrig vart barn själv eller?

Läkande sår kliar. Alltså kliar man. Sårskorpor är jul att dra av. Tillfredställande.

Det är som att fruntimmer alltid ska pilla på pluppar. Det är kul.

Helt normalt. Att inte göra det, skulle jag se som onormalt.

Problemet är väl mest att han pillar och river tills såren går upp och börjar blöda igen och det tar jättelång tid för såren att läka. Igår kväll var han jätteledsen och grät över detta så det är väl klart att man blir lite orolig.

Det ska jag kolla, tack för tipset!

Hydrocoll tror jag det heter i sverige. Samma som skavsårsplåster kan du använda.

Alltså, det är normalt att pilla på sårskorpor, och jag har ingen aning huruvida TS som lider av det eller ej. Men känner att jag vill förklara hur det är att lida av dermatillomani. Jag har haft det i ca 20 år, dock har det spontant blivit bättre senaste året som tur är.

Jag pillade, rev, grävde, ”opererade” mina ojämnheter, min akne (som ändå inte alls var grov) och mina sår. Ansikte, bröst och fingrar har varit mest drabbat. I perioder sysslade jag med detta all min vakna tid om jag var ensam, till viss del även bland folk (även att jag förstår att det är äckligt). Nu kommer ett långt personligt utlägg, men känner behov av att förklara hur det är.

Det var inte självskadebeteende så som i att jag tyckte om smärtan det gav, för jag hatade smärtan, men det var ett nödvändigt ont för mitt beteende. Förutom mina naglar så använde jag ibland pincetter och små saxar, i sällsynta fall rakblad. Jag har hållit på mycket med såromläggningar, köpt olika sorters ”mer professionella” förband, sårläkningskrämer, dränkt såren i väteperoxid (vilket gör rätt ont haha), använd mycket bedövningsmedel för att kunna gå så djupt som möjligt i såren. Har många gånger skött såren riktigt bra inledningsvis (jobbar själv inom sjukvården, så en del koll), men det har inte hjälpt, för så fort det läkt någorlunda bra, desto mer tillfredsställelse att riva sönder det igen.

Har tappat flera naglar, har fått ställa in träffar med vänner för att mitt ansikte i princip är ett öppet, köttigt och blödande sår. Har fått besöka läkare för att få antibiotika mot svinkoppor, som jag helt plötsligt hade fått i mina äckliga sår i ansiktet, de har fått lägga om inflammerade fingrar och dränerat dem på var. Under några år så hade jag nästan alltid en infektion i kroppen med förstorade lymfkörtlar pga alla ”aktiva sår” och icke-sterilt pillande.

Förutom att jag alltid noggrant inspekterat både såren och allt jag rivit av så började jag även fotografera alla sår och redigera dem i olika fotoappar, för att få fram maximal skärpa. Gjorde det med ena handen medan jag pillade med den andra.

Aja, ska sluta skriva en novell om mina egna svårigheter. Men jag har insett att funktionen med hela beteendet, vilket var högst ofrivilligt egentligen, var detta;

- Stimulering vid tristess och rastlöshet.
- Det hjälpte mig att koncentrera mig på alltifrån tv-program till bilkörning.
- Det tröstade mig när jag kände mig ensam och sorgsen.
- Det lindrade ångest och nervositet, vilket jag ofta känner av att jag en rad olika anledningar. Blev lugnare.

Det gjorde mig helt enkelt lugn, trots att jag samtidigt såklart ville sluta. Det är så jävla konstigt beteende… särskilt när jag dessutom är rädd för blod i övrigt.

Har mycket generell ångest, OCD, ADD, varit med om flera trauman och kommer snart utredas för autism. Allt detta kan ha en roll i utvecklandet av dermatillomani.

Sååååå, har din unge må hända andra beteenden som tyder på andra diagnoser? Det känns som att dermatillomani är symtom på något annat underliggande…

Det finns alltid en viss sannolikhet för att ärva en viss sårbarhet/disposition för ett visst oönskat beteende. I modern tid överlever många svagheter som utan medicinering och andra skyddsnät skulle sorteras bort i en tuffare miljö. Just ditt fall är olyckligt och jag hoppas att du kommer ur dina värsta stunder. Att koppla ihop s.k. dermatillomani med andra diagnoser tror jag inte man har mycket hjälp av, men kognitiv beteendeterapi kanske kunde hjälpa - det är ju ett försök till en konkret mental förändring/omprogrammering.

Tack! Det har blivit mycket bättre, lider knappt av det längre. Minns inte exakt när eller hur jag slutade med det. Just nu käkar jag SNRI, det kanske har hjälpt till.

KBT är vettigast behandlingsalternativ som du säger, särskilt om man lider av enbart dermatillomani.

Att jag nämnde andra diagnoser var mest för att jag inte har någon aning om hur väl hon känner sin son. Han kanske har psykiska problem och dermatillomanin är det mest synliga symtomet på något allvarligare som måste behandlas. Och då måste hon ju ta reda på det. Även kärleksfulla föräldrar kan vara rätt oblivious. Säger absolut inte att det är så, men risken finns ju.