Argumentationsfel och felslut - formella och informella - berättigade?

Formella felslut är sådana som bygger på en logisk förståelse. Informella bygger mer på förståelse av världar och domäner (naturliga, historiska, mentala osv)

Bör man se man på detta okritiskt och att alla argumentationsfel som är listade i verktygsböcker för tanken är 100% uppbackade?

Informella felslut bör ju kunna avfärdas om man inte är överens om distinktioner i exempelvis binära begreppspar (subjektivt/objektivt som exempel), eller om man har en annan tolkning av en världsbild kanske inom fysiken (man tror inte på köpenhamstolkningen)

Sedan har vi kampen mellan realism och antirealism överhuvudtaget. I detta fallet måste vi säga att även logiska felslut bör tillåtas - för alla tror inte på det tredje uteslutna. Det finns formaliserad intuitionistisk logik som till skillnad från klassisk logik inte har med det tredje uteslutna.

Men det finns en nivå till, som är en inre förståelse kopplad till mystiska upplevelser där rent av logiken självt upphör. Detta kanske vi bör skippa eftersom det inte hör till filosofin, även om det borde intressera filosofer.

Vad tycker ni, bör vi ha en mer avslappnad attityd till argumentationsfel eller bör vi vara strikta i alla nivåer av resonemang?

Argumentationsfel är inte alltid helt fel. Som med allt annat så får man använda lite sunt förnuft.

Ta exempelvis auktoritetsargument i kombination med majoritetsargument. Om 99.99% av forskarvärlden är överens om en sak, så är det förmodligen på det sättet. Rent logiskt så kan man inte dra slutsatsen att det är sant utifrån det. Men om man lossar lite på pinnen i röven och byter frågan

- Givet dessa förutsättningar, kan jag logiskt dra slutsatsen att X är sant?

mot

- Givet dessa förutsättningar, vad är sannolikheten att X är sant, och hur hög ska den vara för att det ska vara rimligt att utgå från att det är sant?

så blir många argumentationsfel helt plötsligt väldigt motiverade. För det är faktiskt rätt sällan du måste vara 100% säker på någonting. Nästan helt säker duger oftast väldigt bra.

Problemet är att en miljon flugor kan ha fel, ät inte skit.

Ett exempel:
Tidigare fanns det en teori om att människan hade korsat sig med Neandertalarna. Eftersom tiden gick och man inte hittade några bevis på det, blev det konsensus bland de flesta forskarna att så inte var fallet.
Tills herr Pääbo visade att det visst var så.

Idag verkar många tro att om de flesta forskare anser en sak, så är det så. Finns hur många exempel som helst på att det inte alls behöver vara sant. Man söker konsensus, men någonstans sitter det en sur gammal utstött professor som går mot strömmen. Men helt plötsligt visar det sig att han ändå hade rätt, och då ändrar alla andra sig, för att uppnå konsensus igen.

Nej, argumentationsfel känns igen på att de leder till paradoxer. Till exempel leder auktoritetsargument till en självmotsägelse eftersom en auktoritet kan säga emot sig själv, vilket den logiskt förutsägbart gör i ökande och ackumulerande grad när den antar motiv vid kritik istället för att bemöta kritiken i sak. Och påståendet att all logik som inte är fuzzy skulle utesluta tredje alternativ är fel eftersom absoluta distinktioner mellan teorier inte betyder att det bara skulle finnas två. Det argumentationsfelet, som Jacques Derrida begick och som "evolutionspsykologer" som påstår sig vara emot postmodernism okritikst anammar, leder till paradoxer som att relativitetsteorin skulle vara identisk med antingen Aristoteles impetusteori eller Newtonsk mekanik om den inte var en "nyans" på en skala mellan dem, vilket är fel alla tre. Hela antagandet att den som inte suddar ihop olika teorier med olika premisser till en suddig skala skulle ha "svartvitt tänkande", ett argumentationsfel som psykiatrin brukar begå, är helt fel eftersom personens skarpa distinktioner mycket väl kan leda till att personen urskiljer tre eller fler absolut åtskilda teorier. Märk att man inte behöver ha kunskaper om de specifika teorier jag nämnde för att upptäcka paradoxen, det räcker att resonera utifrån vilket exempel som helst med tre eller fler absolut åtskilda alternativ som varken är fuzzy eller binärt, till exempel tre grottor där den empiriska kunskapen som behövdes fanns och var uppenbar utan utbildning redan på stenåldern.

Och sannolikhetsargumentet som tidigare i tråden påstods visa att auktoritetsargument skulle kunna vara bra leder i sig till paradoxer och är därmed ett argumentationsfel. Till exempel leder det dumma kravet att utfallet i studier ska vara normalfördelat till att faktiskt falsifierbara förutsägelser inte testas inom det systemet. Att som peer review gör anta att endast hypoteser som förutsäger normalfördelade utfall skulle vara falsifierbara är ett argumentationsfel eftersom en hypotes falsifierbart kan förutsäga icke normalfördelade utfall. Samt att statisticismens snack om "vita svanar" och "svarta svanar" missar vetenskapens essens, att en grundläggande enhetsteori kan förutsäga utfall under specifika omständigheter och komma fram till vilka omständigheter som är irrelevanta. Till exempel kan teorin om att kvävning och drunkning beror på syrebrist förutsäga att en person på land inte kommer att kvävas i ett hus bara för att fönstrens form ändras till en form som det inte finns statistiskt underlag om, medan en person under vattnet utan syrgas kommer att drunkna oavsett om personen har en amulett av en aldrig tidigare provad modell. Den statistiska metodologin hade inte kunnat skilja mellan dem.

Det var med enhetsteoretiskt falsifierbar ickestatistisk metodologi jag, baserat på att beroende av allt fler tillverkningssteg med allt fler totalt antal komponenter i kedjan leder till mer och mer sårbarhet för allt mindre störningar, förutsade komponentbristen över två år innan den började. Detta trots att jag då inte kände till några tidigare historiska exempel på sådana leveranskedjekollapser. Om man ser en hoppande gen dra fram genom en vit svans genom och uppreglera aktiviteten på de gener den passerar, behöver man inget statisktiskt underlag om svarta svanar för att förutsäga att den vita svanen kommer att bli svart när den hoppande genen passerar dess pigmentgen.

Och det "mystiska" snacket om att logik skulle upphöra är bara nonsens.

Jag tyckte jag var tydlig med att det inte nödvändigtvis blir rätt.

Man får också skilja på om man diskuterar saker på ett teoretiskt plan eller om man är ute efter underlag för hur man ska agera i praktiken. I det förstnämnda fallet är argumentationsfel ett stort nono. I det sistnämnda not so much.

Argumentation och retorik är de väldigt duktiga på i Språk-forumet, t ex i den här tråden som en klok användare har skapat: (FB) Retorik-tråden (Sammanfogad)

Filosofi --> Språk
/Moderator

Statistisk metodologi med dess inbyggda fel leder till katastrofer i praktiken, komponentbristen som jag nämnde i mitt tidigare inlägg är ett exempel. Den uppstod genom att ekonomiska beslut fattades på statistisk grund och ignorerade implikationer av att bli beroende av allt fler tillverkningssteg som kan förutsägas och som jag förutsade genom analyser av orsak och verkan som inte är beroende av statistik. Det är förutsägbart att den kommer att leda till mycket värre konsekvenser än vad som hittills skådats.

Ett annat förutsägbart exempel är intersektionalitetens sifferklumpande metodologi om ”gruppers utsatthet” som missar att implikationer av filosofier förutsägbart leder till förföljelser som inte syns på statistiken innan en massiv utrotning sker. Till exempel om man hade tillämpat intersektionalitetens metoder på situationen kort efter att nazisterna tog makten, flera år före den slutgiltiga lösningen, hade dess statistiska metodologi bara sett mycket fler judar som vid den tiden dödades i pogromer i östeuropeiska länder än i Nazityskalnd och helt missat att den tyska statsantisemitismen skulle komma att mörda många, många fler judar än östeuropeiska pogromer, vilket däremot en analys av implikationerna av nazismens filosofi hade kunnat förutsäga. Det är förutsägbart att intersektionalitetens statistikfixering kommer att leda till att den missar varningstecknen om fler framtida massmord.

Kort sagt, påståendet att statistisk metodologi skulle vara ”det minst dåliga” för praktiska beslut är skitsnack. Att ens dra en gräns runt ”ett teoretiskt plan” skilt från praktiska beslut är evolutionärt och vetenskapshistoriskt absurt. Evolutionärt hade det varit absurt att ha en hjärnkapacitet vars slutsatser saknade relevans för beslut med praktisk betydelse, ett slöseri med energi utan nytta vilket skulle ha selekterats bort. Påståendet att förmågan till teoretiska resonemang skulle bero på undervisning stupar på samma evolutionära energiargument, eftersom det hade varit ett slöseri med energi för våra förfäder att ha ett högre genetiskt intelligenstak än de kunde använda i sin miljö. Dra inte den idiotiska halmgubben att argumentet om energibesparing skulle anta att ”evolutionen skulle vara perfekt” för atavismer och rudimentära organ kommer från att de organen tidigare har fyllt en funktion och kan därmed varken överföras till kostnader som aldrig hade kunnat göra nytta i någon miljö eller till kostnader som hade kunnat göra nytta i framtida men inga tidigare miljöer. Vetenskapshistoriskt är påståendet att teorier skulle sakna praktisk betydelse nonsens eftersom teorier ofta har gett upphov till nya uppfinningar.

Själva poängen med att observera argumentationsfel, är väl att få bättre ordning på diskussionerna, dvs lite som 0.03-regeln på Flashback om trams och off topic.

Det är bara det att tjafs om argumentationsfel ju i sig kan störa en diskussion lika mycket som de fel som påpekas, om det är så att den plötsligt tar över.

Samtidigt så är ju inte något ett argumentationsfel bara därför att någon påstår det, utan även detta måste ju få ifrågasättas. Finns ingen anledning till att just sådana påståenden ska ha frikort från kritik.

Argumentationsfel är mycket allvarligare än trams och offtopic eftersom de inte bara är ovidkommande utan direkt leder resonemangen fel. Att som du jämställa argumentationsfelen med en liknande mängd påpekande av dem blir alltså helt fel.

Leder samma typ av argument till paradoxer om det tillämpas konsekvent, då är det ett argumentationsfel. Det handlar inte om vem som säger det.

Men ska det funka så krävs det mycket bättre läsförståelse än vad t ex du verkar kunna prestera. Att du tolkar på ditt lite egna sätt, som du sen dömer ut som div argumentationsfel, är bara löjligt och diskussionsstörande.

Jag har inte dålig läsförståelse. Jag tillämpar premisser konsekvent till sina implikationer, reductio ad absurdum, utan att bry mig om vilken mun de händelsevis kom ur. Med andra ord verkligt vetenskaplig metod.

Språk --> Filosofi
/Moderator