Vad är meningen med att vara en feminist i dagens Sverige?

Om du är en feminist i Sverige idag, vad är det då du kämpar för? Vad är det du vill uppnå?

Handlar det om att du vill ha samma rättigheter för män och kvinnor utifrån lagen? I så fall finns det ingenting att kämpa för, då detta har varit fallet under lång tid. Handlar det om att du vill ha 50% män och 50% kvinnor inom alla områden? Detta kommer aldrig någonsin att ske, och jag förstår inte heller varför du skulle vilja ha det på det sättet.

Handlar det om att kvinnor som grupp ska tjäna lika mycket, eller mer, pengar än män som grupp? Detta kommer med största sannolikhet heller aldrig att ske, då många kvinnor hellre vill skaffa barn och spendera tid med dem, än att slava för ett företag. Hur som helst så förstår jag inte heller varför du skulle vilja detta. På vilket sätt skulle detta förändra ditt liv?

Jag förstår inte vad "the endgame" är för feminister. Skulle du kunna förklara för mig hur det ideala samhället ser ut för dig som feminist, och på vilket sätt feminismen skulle kunna leda dit?

Ställ dig denna fråga:

har du någonsin känt en kvinna som på riktigt har haft ett "endgame" i åtanke, istället för en massa diffusa känslor av konsensuskaraktär?

Nej, naturligtvis inte. På samma sätt är det med feminismen, och män som anammar det feminina sättet att tänka på. Fast i ärlighetens namn tror jag att en försvarlig del, kanske merparten, av manliga feminister ändå har ett endgame i åtanke, fast i lönndom: "mer fitta åt mig själv!"

Det ligger en del i det du skriver. Men jag är ändå nyfiken på hur de tänker. Om du som kvinna går till en feministisk demonstration och lägger energi på detta, måste det väl ändå finnas någon slags tanke med det? Jag har aldrig befunnit mig i en demonstration. Det enda jag hade kunnat tänka mig att demonstrera mot idag är massinvandringen, och då är ju the endgame "stäng gränsen" eller "minska invandringen och håll bättre koll på vem som kommer hit". Men för feminister verkar inte något sådant finnas. Många av dem klarar inte ens av att definiera vad en kvinna är, pga att de inte vill förolämpa transvestiter. Det verkar mer handla om något slags bekräftelsebehov, och att klaga på män.

Ingen mening alls förutom att dom hatar män. De blundar för hedersförtryck, islam och sånt som på riktigt är kvinnofientligt medans som skriker sig hesa för småsaker här i Sverige. De är rabiata och har olika diagnoser allihopa och mår inte bra helt enkelt

Nu vet jag inte riktigt vad TS menar med feminister. En feminist enligt Flashback brukar vara en blåhårig kvinna som hatar män och är en surfitta i största allmänhet. Om man däremot vill lägga debatten på en mer seriös nivå så är inte feminismen begränsad till politiska mål. Det handlar t ex om attityder i samhället. T ex kvinnliga chefer som baktalas för att de är just kvinnor. Kvinnor saknar auktoritet och tar beslut baserat på känslor etc. Kvinnor kan inte köra bil eller fickparkera. Kvinnor gör sig bäst som hemmafruar och passa barnen. En kvinnlig bilmekaniker som påstår att kundens bil kostar femtio lax att laga misstros i högre grad än om en manlig bilmekaniker påstår samma sak. Etc.

Feminismen strävar även efter att minska den typen av attityder i samhället. Så det finns nog inget riktigt definierat slutmål direkt. För det andra är ju feminismen ingen unison politisk strategi med uttalat partiprogram. Det är en samhällskritik ungefär som att vara invandringskritisk. Vissa är emot all form av invandring alls, och är således emot att exempelvis amerikanska läkare ska få komma hit. Andra är för arbetskraftsinvandring men emot flyktingmottagande. Andra tycker det är okej att ta emot flyktingar, bara inte lika många som vi gör. Feminister skiljer sig åt i åsikter på liknande sätt.

För det tredje slutar man väl inte vara feminist även om nu några slags inbillade mål har nåtts. Är man invandringskritisk så slutar man väl inte vara kritisk till att plocka in invandrare även om vi stänger gränserna totalt. Så nja, jag tror inte feminister slutar vara feminister bara för att vi numera anställer kvinnliga poliser och har en kvinnlig statsminister.

Såna här rörelser måste ses i sin historia. Det finns inget "end" i dessa rättvise-paradigm. Även om vi nått en del av/slagit över av/gått för långt i rättvisans namn - har den rättvisa vi i decennier (och sekler) kämpat för, nu fått fler problem att omhulda; nya kärnfrågor, obekant motstånd och slukhålsbottnar som svar på tidigare frågor vi skottat igen.

Våra nysvenskar har bidragit med en helt ny arena; beteenden, förväntningar, språk, hantering av konflikter av helt nya problem, käpphästar och syn på lösningen av dessa. Det blir intressant hur feminismen kommer behöva decentralisera sig. Nu bör det handla det om att bevara det självklara som vi misslyckats med att porta vid grinden. Och vi har de facto landat i att ta skattemedel, liv, och lycka för att upprätthålla och komma framåt i den rättvisa och norm vi avhandlat för decennier sedan.

Feminismens kärna har fått många nya hjärtefrågor. Och de frågor som borde vara allmängiltiga landar väl snart på vänstern och görs partipolitiska då arenan för självklarheter inte får plats.

Mycket snack om ingenting rent konkret. Det blir säkert bra lilla gumman.

¨
Det kommer bli mycket snack om både ingenting och förfärliga konkreta ting. Men en förutsättning är att förstå varann. Men det är inte det lättaste att greppa ton och nyans i läs men ett tips kan va att inte underskatta sina medmänniskor per automatik. Gör ett test vetja - överskatta alla du pratar med. Som en test. Jag bara vet att du kommer få med dig nåt.

Jag vill inte uppnå någonting förutom att förstöra tillvaron och tron på kvinnan för toffelhjältar.

Men när nu de flesta målen (lika rättigheter, osv. är knappast inbillade mål) uppnåts kan man ju ändå tycka att folk kunde vara feminister utan att göra det till huvudsaken i sin identitet, eller hur? Jag menar, jag är för demokrati och tycker att demokratin kunde utvecklas ytterligare, men inte tusan går jag runt och kallar mig "demokrat" för det!

Tja, men jag skulle väl förmoda att den absoluta majoriteten av kvinnor i västvärlden är feminister på ett eller annat sätt utan att de springer runt och identifierar sig som just feminister. Alltså att de är för lika rättigheter och lika lön för lika arbete. Att det sedan finns knäppgökar som gafflar om att krossa patriarkatet och identifierar sig som feminister är ju en annan sak. Men exempelvis F! är ju inte representativt för svenska kvinnor eller feminister i allmänhet. Vilket man ser i valresultatet också.

Men det är klart det är ju knäppgökarna som syns och hörs mest.

Jag är inte bara en feminist i Sverige. Jag är en feminist i världen.

Meningen är att Sverige ska kämpa för att ge kvinnan samma rättigheter i alla världens länder som hon har i Sverige. Detta är vad jag vill uppnå.