Fantasier vs realism

Ju äldre jag blir desto mer medveten blir jag om min brist på fantasi, jag kan inte fantisera. Jag är otroligt realistisk. Om jag skulle tänka mig ett scenario, till exempel där jag blir tillsammans med en annan partner, tar det typ 30 sekunder innan jag avfärdar det på grund av att jag inte vet saker om honom och det är säkert saker som gör att det aldrig funkat. Samma sak med sexuella fantasier, jag har försökt många gånger men de dör ut meddetsamma, det går bara inte.
Min man är min motsats, han fantiserar och drömmer sig bort ofta i alla möjliga och omöjliga scenarion.
Det jag inte förstår som jag hoppas någon kan svara på är: hur ser någon som fantiserar mycket på verkligheten? Måste inte den bli sjukt tråkig om man hela tiden fantiserar ihop något bättre? För min del är ju alltid verkligheten bäst eftersom jag inte kan fantisera ihop något bättre. Min man har inte lyckats ge mig något bra svar.

Jag fantiserar mycket men jag är ju medveten om att det är fantasier och inget annat. Inte precis som jag vill det ska hända, ja möjligtvis vinna en miljon eller tre. Livet är bra som det är, fantasier är ju bara en annan värld som man besöker ibland men jag vill absolut inte bo där.

Jag har märkt något ännu värre. När en drömmares värld blir ifrågasatt kan dom till och med bli hotfulla.

Men om du fantiserar om att vinna en miljon, hur känner du då när du kommer tillbaka till ditt verkliga liv och inte har den där miljonen? Känns det inte tomt och trist? För jag antar att man har fantasier för att det är ett härligt alternativ till verkligheten?

"Jag är otroligt realistisk." Jag med.
För min del handlar det om att jag är trött på optimism. Därför har jag tvingats inta en livsposition där jag sågar tro, hopp och kärlek samt glädje.

Ne. Jag vet ju hur verkligheten är och jag har det bra även om jag inte har en miljon. Jag är nöjd med livet i det stora hela men fantasier är väl ett sätt att...fantisera för det är kul typ. Svårt att förklara men det är inget som påverkar det dagliga livet.