Citat:
Rolig läsning.Men det jag menade var ju att det var en skillnad mellan Krigare och Beväpnad man.
Krigarna var medlemmar av sin tids aristokrati, och länge var det mer eller mindre bara de som hade Rätten att ta till vapen, att starta krig, att ge sig på plundringståg, osv.
Det hände tex att barnaskaran - som ju inte skulle å ärva sin far, fick hålla tillgod med varsitt Svärd istället - och det tillsammans med förklaringen att nu är det upp till dig själv att själv ta de rikedomar jag inte kunde ge dig.
Något sådant kunde inte en vanlig bonne göra. Om han emellertid hade försökt sig på något sådant så hade han illa kvickt blivit förklarad fredlös och då blivit fritt villebråd för representanterna för det "Legitima våldsmonopolet", dvs Ädlingarna.
Bonden som försökte plundra uppfattades alltså en en kriminell, till skillnad från Ädlingarna som bara fick motta glada tillrop och ryggdunk.
De levde alltså enligt principen om "Might is Right," den starkes rätt alltså.
Jämför med vad du vet om den japanska Samuraj-klassen tex. Även de var de enda som hade Rätten på sin sida att bruka våld efter eget skön. Och som du förstår så höll sig Samurajerna i god form genom regelbunden träning, aning och praktisk verksamhet.
De satt inte på arslet hela dagarna alltså och bara väntade på att ett krig skulle komma till dem, utan de kunde bli sin egen lyckas smed också.
Detta var alltså under Järnåldern, bla under den sk Vikingatiden.
Men med Medeltidens inträde och det nya kungadömets maktprivilegier kom de att förlora sitt tidigare våldsmonopol. I synnerhet i relation till Krig.
Nu var det bara Kungen som hade rätten att utlysa "Lid och Ledung" (dvs starta krig, beordra allmän mobilisering så att säga).
Självklart var det ju ändå aristokratin, stormännen, som kunde inneha ledande befattningar, som tex "styrman" (den tidens kapten på skutan), och männen vid årorna löd under styrmannens befäl - något de hade viss vana vid redan eftersom varje aristokrat hade kravet på sig att utrusta sitt manskap, sina skattebönder, med vapen och kroppspansar, osv.
Manskapet var alltså inte "Krigare" utan vanliga bönder, som nu blev tvungna att gå ut i krig.
Befälhavaren däremot, precis som under den sk Stormaktstiden och före, så var det ju Adelsmän som blev, och var, officerare. Det var en tjänst de hade traditionstyngda krav på sig att uppfylla, som sagt ända tillbaka till lång före den nedskrivna historien.
Du vet, även bland Romarna var det ju bland deras Patricierklass, deras Riddare, som de hämtade sina högsta militära ledare. De kunde vara mycket unga, och ändå förväntas leda arméer i strid. Det var ju för viktigt för att låta helt vanliga Hoi Polloi sköta om ...
Du vet, man kan ju t.o.m. i de gamla "landskapsnamnen" (folkländer) se spred av detta systemet med att varje regional makt var tvungen att utrusta och ställa upp med ett visst, representativt för folkmängden i övrigt, antal väpnat manskap.
Tex i Uppland har vi u de gamla folkländerna Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundaland, för att ta dessa mest kända exempel.
Om du tittar närmare på namnen så ser du att de alla innehåller "hund" och det är den dåtida motsvarigheten för vår tids "Hundring." Dvs hundra. Och början på namnen är räkneord.
Så tex "Tiundaland" är alltså - Tio Hunda Land."
Vilket innebar att just det folklandet kunde ställa upp 10 stycken 100-man starka fullt väpnade och stridsberedda militära förband.
Tusen man alltså.
Glöm inte heller att om det inte fanns något krig för tillfället, så fanns det alltså inget som hindrade en Ädling att själv starta ett.
Det kunde man göra genom att antingen gå till attack mot någon trilskande grannby, eller åka ännu längre bort än så (för det ser ju trots allt inte så bra ut att anfall någon man har förhandlat fram fredliga relationer med).
Men pga Östersjön så var det aldrig för långt bort till nästa byte.
I synnerhet på andra sidan, bland esterna, karelarna, finnarna, letterna och allt vad det nu fanns för sorter, var det ju bara en kort sjöresa dit.
Det fanns inte ens några pålade floder som man riskerade segla fast på ... Det var bara raka vägen över öppet hav, och man kunde komma undan med överraskningsattacker för det mesta.
Det var ju bara om man gick i land, och kände sig övermodig, för att försöka ta och brandskatta kungastaden, som motståndarna hade möjlighet att samla sig för en motattack.
Det finns ju en hel del berättelser om stora flottor som varit på väg längst med Östersjöns kuster, för att tex göra något i förväg bestämt - men så hände det något som omkullkastade planerna och flottan blev sysslolös.
Då beordrade befälhavaren för flottan det näst bästa - att gå i land på första bästa ställe och härja och plundra så mycket de bara kunde.
Trots att det egentligen var "vänner" man anföll ...
Det verkar inte ha varit så viktigt alltid då, på den tiden.
Hur många som helst som samlade hop stora arméer för att tex gå till attack mot sina egna släktingar, sina bröder eller sin farsa.
Och var bara det väntade krigsbytet tillräckligt lockande så var det inte svårt att få med sig hur mäktiga, fd bundsförvanter, som helst.
Som tex Svearna och Danerna verkar ju ha varit i luven på varandra ända sedan långt tillbaka i historiens mörker.
Danskarna var t.o.m. uppe i Uppsala och slogs - men förlorade stort.
Ditlockade av en förnärmad Svea-ättling själv.
Svearna var nere på Själland också och inte bara slogs utan lyckades vinna också. Iaf ett tag, för sen kom ju Gorm och kastade ut Svearna (Gorm, Harald Blåtands farsa alltså).
Man var ju inte röda för döden på den tiden.
Tvärtom så såg man ju fram emot en vacker död på slagfältet, för då kunde man få lov att komma in till Valhall som du vet.
Och du ... vet du vad man gjorde i Valhall hela tiden?
Jo, man gjorde samma sak som man gjorde i stormännens följe, och Hall - man kämpade och övade varje dag, och varje kväll samlades man i Hallen för att äta och dricka och skalda till hövdingens, och stridens, ära.
Samma sak som i Valhall alltså.
De mytologiska berättelserna var alltså speglingar av den tidens vardagsliv, bland Överklassen.
Det allra finaste man visste, här i livet, det var ju sådant som de föreställde sig skulle äga rum i Valhall också. Hela, hela tiden, varje och varenda dag.
Överklassen Jobbade alltså inte. De "krökte" ingen rygg över några betor i jorden.
Det hade de ju bönder som skötte om, som jobbade på storgården.
Ädlingarna och deras Drängar (deras Hird alltså) var Krigare, och det var deras identitet. Samma som för Samuraj-klassen alltså.
De tränade sig för strid hela tiden, och när de inte gjorde det så red de runt till sina bundsförvanter och gästade deras Hallar, liksom andra gästade deras Hallar också.
Du kan läsa i Eddan hur man, som Ädling, förväntas bete sig på ett sådant Hallbesök. Det var diplomati av högre skolan, och man kunde inte riskera göra bort sig, tappa ansiktet, dra vanära över sig själv och sin familj. Eddan erbjuder läsaren en slags "manual" för Hallbesök, med många goda råd och tips.
Det var ju så med medeltidens aristokrati också.
De gjorde inget för att fixa hem mat till familjen.
De hade ju andra som skötte om sådant.
Visst jagade de, men det var ju för att det hörde den sociala ställningen till, liksom vapen- och kampträningen.
Du förstår säkert hur borgherren levde i sin borg. tänk då på att det inte var så länge sen samma samhällsklass hade Hallar istället för borgar.
Krigarna var medlemmar av sin tids aristokrati, och länge var det mer eller mindre bara de som hade Rätten att ta till vapen, att starta krig, att ge sig på plundringståg, osv.
Det hände tex att barnaskaran - som ju inte skulle å ärva sin far, fick hålla tillgod med varsitt Svärd istället - och det tillsammans med förklaringen att nu är det upp till dig själv att själv ta de rikedomar jag inte kunde ge dig.
Något sådant kunde inte en vanlig bonne göra. Om han emellertid hade försökt sig på något sådant så hade han illa kvickt blivit förklarad fredlös och då blivit fritt villebråd för representanterna för det "Legitima våldsmonopolet", dvs Ädlingarna.
Bonden som försökte plundra uppfattades alltså en en kriminell, till skillnad från Ädlingarna som bara fick motta glada tillrop och ryggdunk.
De levde alltså enligt principen om "Might is Right," den starkes rätt alltså.
Jämför med vad du vet om den japanska Samuraj-klassen tex. Även de var de enda som hade Rätten på sin sida att bruka våld efter eget skön. Och som du förstår så höll sig Samurajerna i god form genom regelbunden träning, aning och praktisk verksamhet.
De satt inte på arslet hela dagarna alltså och bara väntade på att ett krig skulle komma till dem, utan de kunde bli sin egen lyckas smed också.
Detta var alltså under Järnåldern, bla under den sk Vikingatiden.
Men med Medeltidens inträde och det nya kungadömets maktprivilegier kom de att förlora sitt tidigare våldsmonopol. I synnerhet i relation till Krig.
Nu var det bara Kungen som hade rätten att utlysa "Lid och Ledung" (dvs starta krig, beordra allmän mobilisering så att säga).
Självklart var det ju ändå aristokratin, stormännen, som kunde inneha ledande befattningar, som tex "styrman" (den tidens kapten på skutan), och männen vid årorna löd under styrmannens befäl - något de hade viss vana vid redan eftersom varje aristokrat hade kravet på sig att utrusta sitt manskap, sina skattebönder, med vapen och kroppspansar, osv.
Manskapet var alltså inte "Krigare" utan vanliga bönder, som nu blev tvungna att gå ut i krig.
Befälhavaren däremot, precis som under den sk Stormaktstiden och före, så var det ju Adelsmän som blev, och var, officerare. Det var en tjänst de hade traditionstyngda krav på sig att uppfylla, som sagt ända tillbaka till lång före den nedskrivna historien.
Du vet, även bland Romarna var det ju bland deras Patricierklass, deras Riddare, som de hämtade sina högsta militära ledare. De kunde vara mycket unga, och ändå förväntas leda arméer i strid. Det var ju för viktigt för att låta helt vanliga Hoi Polloi sköta om ...
Du vet, man kan ju t.o.m. i de gamla "landskapsnamnen" (folkländer) se spred av detta systemet med att varje regional makt var tvungen att utrusta och ställa upp med ett visst, representativt för folkmängden i övrigt, antal väpnat manskap.
Tex i Uppland har vi u de gamla folkländerna Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundaland, för att ta dessa mest kända exempel.
Om du tittar närmare på namnen så ser du att de alla innehåller "hund" och det är den dåtida motsvarigheten för vår tids "Hundring." Dvs hundra. Och början på namnen är räkneord.
Så tex "Tiundaland" är alltså - Tio Hunda Land."
Vilket innebar att just det folklandet kunde ställa upp 10 stycken 100-man starka fullt väpnade och stridsberedda militära förband.
Tusen man alltså.
Glöm inte heller att om det inte fanns något krig för tillfället, så fanns det alltså inget som hindrade en Ädling att själv starta ett.
Det kunde man göra genom att antingen gå till attack mot någon trilskande grannby, eller åka ännu längre bort än så (för det ser ju trots allt inte så bra ut att anfall någon man har förhandlat fram fredliga relationer med).
Men pga Östersjön så var det aldrig för långt bort till nästa byte.
I synnerhet på andra sidan, bland esterna, karelarna, finnarna, letterna och allt vad det nu fanns för sorter, var det ju bara en kort sjöresa dit.
Det fanns inte ens några pålade floder som man riskerade segla fast på ... Det var bara raka vägen över öppet hav, och man kunde komma undan med överraskningsattacker för det mesta.
Det var ju bara om man gick i land, och kände sig övermodig, för att försöka ta och brandskatta kungastaden, som motståndarna hade möjlighet att samla sig för en motattack.
Det finns ju en hel del berättelser om stora flottor som varit på väg längst med Östersjöns kuster, för att tex göra något i förväg bestämt - men så hände det något som omkullkastade planerna och flottan blev sysslolös.
Då beordrade befälhavaren för flottan det näst bästa - att gå i land på första bästa ställe och härja och plundra så mycket de bara kunde.
Trots att det egentligen var "vänner" man anföll ...
Det verkar inte ha varit så viktigt alltid då, på den tiden.
Hur många som helst som samlade hop stora arméer för att tex gå till attack mot sina egna släktingar, sina bröder eller sin farsa.
Och var bara det väntade krigsbytet tillräckligt lockande så var det inte svårt att få med sig hur mäktiga, fd bundsförvanter, som helst.
Som tex Svearna och Danerna verkar ju ha varit i luven på varandra ända sedan långt tillbaka i historiens mörker.
Danskarna var t.o.m. uppe i Uppsala och slogs - men förlorade stort.
Ditlockade av en förnärmad Svea-ättling själv.
Svearna var nere på Själland också och inte bara slogs utan lyckades vinna också. Iaf ett tag, för sen kom ju Gorm och kastade ut Svearna (Gorm, Harald Blåtands farsa alltså).
Man var ju inte röda för döden på den tiden.
Tvärtom så såg man ju fram emot en vacker död på slagfältet, för då kunde man få lov att komma in till Valhall som du vet.
Och du ... vet du vad man gjorde i Valhall hela tiden?
Jo, man gjorde samma sak som man gjorde i stormännens följe, och Hall - man kämpade och övade varje dag, och varje kväll samlades man i Hallen för att äta och dricka och skalda till hövdingens, och stridens, ära.
Samma sak som i Valhall alltså.
De mytologiska berättelserna var alltså speglingar av den tidens vardagsliv, bland Överklassen.
Det allra finaste man visste, här i livet, det var ju sådant som de föreställde sig skulle äga rum i Valhall också. Hela, hela tiden, varje och varenda dag.
Överklassen Jobbade alltså inte. De "krökte" ingen rygg över några betor i jorden.
Det hade de ju bönder som skötte om, som jobbade på storgården.
Ädlingarna och deras Drängar (deras Hird alltså) var Krigare, och det var deras identitet. Samma som för Samuraj-klassen alltså.
De tränade sig för strid hela tiden, och när de inte gjorde det så red de runt till sina bundsförvanter och gästade deras Hallar, liksom andra gästade deras Hallar också.
Du kan läsa i Eddan hur man, som Ädling, förväntas bete sig på ett sådant Hallbesök. Det var diplomati av högre skolan, och man kunde inte riskera göra bort sig, tappa ansiktet, dra vanära över sig själv och sin familj. Eddan erbjuder läsaren en slags "manual" för Hallbesök, med många goda råd och tips.
Det var ju så med medeltidens aristokrati också.
De gjorde inget för att fixa hem mat till familjen.
De hade ju andra som skötte om sådant.
Visst jagade de, men det var ju för att det hörde den sociala ställningen till, liksom vapen- och kampträningen.
Du förstår säkert hur borgherren levde i sin borg. tänk då på att det inte var så länge sen samma samhällsklass hade Hallar istället för borgar.
Det när de åkte runt och besökte varandras hallar påminner om vissa 1% sällskap (mc gäng) som åker kanske över till Danmark på fest med brudar och mjöd.
De har en del gemensamt.
Dessa valhällar eller hallar var riktiga platser historiskt och världsligt?
