Är kärlek viktigt för oss att må bra?

Att älska och bli älskad. Är det något viktigt för oss människor för att må bra? Man ser ju i familjer där mycket kärlek är så är i snitt gladare människor. Medans vi som kanske ej fått tillräckligt mycket kärlek av våra föräldrar som barn kan påverkas mycket negativt under livets gång.

Så vad jag förstår det så är kärlek viktigt för oss människor att må bra. Men det är säkert mer komplex än så.

Vad känner ni kring detta?

Dela gärna med er

Kärlek är viktigt. Av vänner, familj, kompisar, partner, barn. Men jag tror allra viktigast är att känna kärlek till sig själv och livet. Jag vet det låter flummigt, men i slutändan har man bara sig själv.

För majoriteten, JA.

För en minoritet, Nej.

Sen kan man fundera över om det är viktigare för kvinnor eller för män.
Men det skiljer sig nog, även där.

Men jag tror att ensamhet är något som svider mer för män än för kvinnor.

Kvinnor syn på ensamhet skiljer sig nog ifrån män, Ensamhet för en man betyder ensamhet
och ensamhet för kvinnor betyder
*Jag tänkte vara singel ett tag nu och bara ligga runt och sedan efter ett tag så skaffar jag barn med någon som passar*

Så det beror på hur man ser det.
I stort så JA, alla vill ha någon.

Riktig kärlek kan nog vara bra. Inte livsavgörande, men man mår säkert bättre av det. Då menar jag att man t.ex. har ett förhållande med någon och det bara flyter på år efter år utan några större avvikelser. Man får en fast punkt i livet och har någon man kan lita på.

Spelad kärlek stjälper snarare än hjälper. Med detta menar jag alla människor som nästan tvångsmässigt måste ha ett förhållande med någon och inte kan klara sig ensamma. Så fort ett förhållande tar slut tar det max en månad innan nästa har inletts. Den här sortens människor brukar oftast bli stora barn som inte kan klara någonting på egen hand.

Visst gnistan kanske inte igång hela förhållandet men älska varandra hela förhållandet händer oftare än vad man tror. T.ex mina föräldrar älskar varandra fortfarande. Båda är 60 bast och blev tillsammans runt 20 års åldern. Mycket upp och ner kan ja tänka mig dock.. Som för oss alla :P

Håller med dig. Känner också fåtal som måste ha förhållande. Nästan lite hetsigt för dem

Inte alls flummigt. Man måste kunna älska sig själv innan man kan älska någon annan.

Precis. Att ha någon som man kanske bråkar med ibland och kanske har nån svår period med, men man kommer ändå fram till att allt det positiva väger upp det negativa rejält.

Jag kan tänka mig att såna som tvunget måste ha ett förhållande hela tiden är överrepresenterade bland alla som lider av psykisk ohälsa. Säg att man haft förhållanden oavbrutet från det att man är 13-14 år upp till 30 års ålder. Sedan tar det slut och man hittar ingen ny. Då måste man helt plötsligt börja leva ett liv man inte kan något om och som man inte är förberedd på. Är man dessutom van vid att den andra parten har gjort grovgörat i förhållandet (försörjning och liknande) är det nästan kört.

Ja annars jag som singel känner ensamheten ibland som jag inte kände under förhållanden jag har haft. Men det kommer med en del "smällar" att vara i förhållande. Man blir ju väldigt fäst vid varandra och då brister det då o då. Men äkta kärlek håller varandra i starkt band.

Ibland när jag känner mig ensam är det bara ja som tycker synd om mig själv men ibland behöver man träffa folk, ha kul känna kärlek liksom. Det är sunt. '

Många missuppfattar också kärlek till att tro att det handlar om "ballonger och serpentiner" samt 100% förståelse..

Det gör det så klart inte.
För dom flesta handlar det om KÄRLEK, vilket är viljan att ta hand om varandra i vått och tort, dvs det kommer inte kännas som drömmarnas dröm, men kärleken finns där oavsett.



Skulle du verkligen känna dig ensam så skulle du aldrig i min mening kunna gå ut och "ha kul", för riktigt ensamhet slår bort benen på dig så att du blir oförmögen att kunna roa dig.

Ensamhet är konstant och inget man kan känner lite då och då.
ensamheten som människor känner lite då och då är falsk ensamhet.

Så om du kan *släppa ensamheten ett tag och tänka på något annat* Så kan du vara glad, för det betyder i min mening att du inte är ensam.

Nej.

Det där är en floskel.

Självklart kan man älska någon annan, oavsett om man älskar sig själv.

Sen har ingen i diskussionen definierat älska. Det är liksom inte självklart vad som menas med det.

Bra sagt. Kärlek som du säger är inte bara romantik. Det något om gör bra för själen!