Citat:
Ursprungligen postat av
Briascca
Som jag har uppfattat det är kulturell apropriering när vita västerländska människor tar kulturella uttryck från minoriteter eller ursprungsbefolkningar världen över och som de vita förtryckt någon gång i nära historia, och när de vita samtidigt gör de förtrycktas kulturella uttryck till sina egna eller varianter av det.
Resonemanget är förankrat i samtida västerländsk normkritik och maktteori, särskilt kolonialteoretiska resonemang. Det är vanligare att det avser svarta människors kultur än t.ex asiatiska kulturer.
Det här är också ett stort akademiskt ämne vid vita universitet och handlar där om att vita forskare mutar in ett nytt område, nämligen förtrycket av svarta och minoriteter. Kulturell apropriering är alltså paradoxalt i sig självt en kulturell apropering.
De här tankemodellerna har också tagit klivet över till vanlig litteraturhistoria och idéhistoria, via modeämnet
post-colonial studies. I vanlig västlig litteraturhistoria sågs motivet "den ädle vilden som kritiserar högreståndskulturen, skolan osv" tidigare som ett motiv som hade uppstått och utvecklats helt *inom* den europeiska traditionen. Det hade formulerats och drivits i Europa, av västerlänningar inom en främst europeisk diskussion (och oftast ganska högt upp i samhället) - ända sedan Voltaire och Rousseau. Men numera analyseras samma böcker, samma motiv ofta som en del av "postkoloniala studier", och då ses det som att det antihierarkiska tänkandet, kritiken mot förfining och hovkultur (och denna kritik är ju en del av upplysningen) till stor del hade kommit från indianer i Sydamerika eller möten med svarta eller muslimer i Mellanöstern. Motivet ses både som ett lån från dessa folk och en del av exploateringen av dem - och därmed anses deras ättlingar idag ha rätt att vara med och bestämma hur vi ska se på de här motivens utveckling.
Det här är helt åt skogen skulle jag säga. Att en fritt gestaltad indianhövding eller svart slav dyker upp i någon filosofisk eller komisk roman från 16-1700-talen (av t ex Voltaire eller den brittiska författarinnan Aphra Behn) betyder
inte att dessa figurer är modellerade efter *verkliga* indianhövdingar eller avsåg att säga något om hur svarta slavar verkligen tänkte eller hade det. Det är en inomeuropeisk diskurs som gestaltas, "the Noble Savage" är en litterär trop: inte ens Rousseau, som verkligen idealiserade "den naturliga människan" siktade på att bli läst av infödda i Centralamerika eller Kongo.
En annan variant av samma bakvända resonemang: för en tid sedan såg jag en intervju med en romsk teaterregissör som surt deklarerade att Carmen inte är någon realistisk romsk kvinna, de uppträder inte som hon gör och operan ger ingen realistisk bild av det romska samhället. Nej, tacka fan för det? I 17-1800-talens europeiska kultur så är ju den farliga och förföriska zigenerskan en mycket välkänd litterär trop, en symbol för den fria, lättfotade men farliga kvinnan, för passion och livsfara. Bizets opera är självklart inte avsedd att vara etnorealistisk.