Ständigt återkommande matmissbruk som pågått i över 15 år. HJÄLP!

Jag har (hade) börjat komma igång med träningen efter över ett års uppehåll, då jag är lite ur form och varit så en lång tid nu. Nu har jag dock tappat det helt och inte rört en fena på över en månad, trots att jag varje dag VILL få ut allt positivt som träningen för med sig. Har ingen ångest över vare sig att ta sig till träningen eller träningen i sig (även om jag inte är någon snedknullad snubbe som tycker det är kul). Jag har bara en mental spärr som typ leder till minsta motståndets lag, så det slutar med att jag köper en fryspizza och sitter och dödar tid på Youtube eller något istället. Mår såklart halvdåligt hela tiden, för vetskapen att jag sumpat träningen och att hälsan går i helt fel riktning går inte att skaka av sig.

Mitt problem är att jag aldrig (alltså jag menar ALDRIG) kan bibehålla någon som helst sorts motivation längre än en vecka eller så.
Jag faller alltid tillbaka i gamla ovanor som främst har med kosten att göra, då mitt belöningscentrum i hjärnan så intimt förknippar skräpmat och socker framför datorn med välmående. Detta har pågått sedan jag var i sena tonåren (antagligen för att jag slet av kuksträngen när jag knullade i den åldern, och därefter var nojig som fan över att det skulle hända igen, så jag slutade både knulla och gå ut på krogen i flera år framledes - istället blev jag filmnörd och spenderade varje helg hemma vid TV/dator. Låter rätt bisarrt, men ja, så blev det)

Men nu börjar jag mentalt närma mig ruinens brant. Har ett bra liv i övrigt (eller nja, rätt sunkigt, men jag klagar inte på annat än ämnet tråden berör), men det här är något jag bara inte klarar av att bryta. Jag har försökt med alla möjliga och omöjliga medel, men inget biter.

Jag har visualiserat hur bra jag kommer se ut/må, hur självförtroendet kommer spika uppåt, hur jag kommer kunna knulla ännu mer än i dagsläget, hur jag kommer spara pengar på att inte köpa massa skit istället för normal mat, hur jag kommer kunna använda den del av min garderob som är kläder som i dagsläget är lite för tighta, hur jag kommer kunna gå ut på sociala tillställningar utan att må kasst över hur jag ser ut (ser egentligen helt okej ut, är inget fetto eller äckel med flottigt hår. Jag är hård mot mig själv, och även om jag ÄR ur form så är jag rätt atletisk och vet att min potential är långt över hur jag är i dagsläget. Väger kanske 7-8 kg för mycket, men jag klarar ju fan inte ens av att tappa dessa kilo för att nå en nivå på vilken jag är mer nöjd över mig själv. Hade jag gjort det hade jag nog kunnat fortsätta svina och ändå må bättre än jag gör idag, även om jag såklart vill sluta känna det här suget/beroendet helt.

Jag har försökt med listor, tvång, dokumenterande av kost/kalorier/träning, magiskt tänkande (typ "ja men på måndag är det ny vecka, nya tag". "Ny månad, nu jävlar". "Nytt år, NU vänder det!" etc etc.
Jag har försökt be min syster hålla i mina pengar så att jag inte kan köpa skit, vilket fungerar okej ett kort tag, men jag måste ju ha stålar för att kunna handla annat också, och då spricker allt. Har ingen som kan åsidosätta sitt eget liv för att t.ex hänga med mig och handla och annat. Känns heller inte som det ska behövas, jag är fan 32.
Jag har slagit näven i väggen så jag fick en fraktur för att jag var så frustrerad över min oförmåga att fixa detta.

Känns som enda som kvarstår är KBT eller någon psykgrej, jag vet inte. Jag lyckas alltid rättfärdiga mina dåliga beslut, så jag kan inte med logik styra om mina tankar. Nu är jag inget peddo, men jag tror fan jag skulle kunna knulla barn mot deras vilja och ändå sova om jag var så lagd (chilla, bara ett extremt exempel). Jag har konstant, lågmäld ångest över hur lite kontroll jag har över detta, och även om jag klarar vardagen med jobb, hygien, måsten och annat så infekterar det ALLT, och jag kan inte sluta tänka på det.

Som sagt pågått i typ 15 års tid eller något (med ett par korta, lyckade perioder då det faktiskt gått rätt bra, men den motivationen har jag inte riktigt längre. Också nästan alltid berott på att jag tagit för mycket amfetamin regelbundet, så medan jag tappat vikt så har jag inte varit hälsosam då).

Vad det beror på? Undermedveten rädsla för att misslyckas med livet om jag skulle komma i form och få det att klaffa. Kanske tycker min hjärna att det är säkrare att slösa bort livet såhär, och om jag raggar på någon tjej och det inte fungerar kan jag alltid skylla på att "men jag är ju ändå inte i form". Eller ännu vanligare: "jag är inte i form, så jag slipper ragga och riskera att egot får sig en törn"

Har övervägt om det är något beroende annat än psykiskt, men den enda konstanten i hur/när jag äter/dricker är egentligen att det sker framför datorn framåt kvällstid. Varierar både dricka och käk rätt mycket, även om det alltid är fett och socker då.

Tar tacksamt emot alla tänkbara tips, för jag vill inte leva det här livet. Har väldigt dåligt med tid utöver jobbet då jag håller på med eget företag och ideellt engagemang vid sidan om, men jag är ändå öppen för någon sorts terapi, men jag vet fan inte om det skulle hjälpa då jag TROR mig veta varför jag gör såhär (mental snuttefilt, vad annars?), och jag vet inte riktigt vad någon skulle kunna säga till mig för att jag plötsligt ska få en snilleblixt och bara "aha, vad dumt, då jag gör rätt för mig istället!" (fast vad fan vet jag, skriver ju den här tråden för att jag vill ha hjälp och hoppas någon kan komma med sånna, eller bara sympatisera om det här nu inte är ett för mig unikt problem (lol inte så troligt va? ahahaha)

Tror också att det är lite sunken cost fallacy, på ett olustigt sätt: jag tänker undermedvetet (och ibland medvetet) att jag har sumpat så många år och så många tiotusentals kronor på det här att jag kanske är rädd för den psykiska härdsmälta som skulle infinna sig om jag faktiskt lyckades rätta till livet och det visade sig vara enklare än jag trodde (kommer ju garanterat då tänka "FAAAN, varför gjorde jag inte det här tidigare?" så det är väl återigen tryggare med lågintensiv ångest än tillfällig högintensiv)...
Enklare att sitta instängd hemma och se livet passera förbi än att faktiskt behöva leva det, eller något.

Usch vad rörigt inlägg, ber om ursäkt. Försöker skriva ned allt jag kommer på, men då det här varit en stor del av mitt liv i många år och jag fått ett ryck nu att åtminstone verkligen VILJA fixa det så går huvudet i 120, och jag missar säkert en del!!

hjelp mig bullen, pls. puss!!

ja, just det. kan tillägga att jag i skrivande stund sitter och mekar en gås (nej rökat är inte boven i dramat, även om det gör mig lite latare än annars) och väntar på att polaren kommer förbi efter jobbet och ger mig skjuts till affären. jag VILL alltså fixa det här, men jag är ändå på väg för att handla och därigenom upprätthålla beteeendet jag beskriver i tråden och vill bryta...

snälla inga jävla "mEn gÅ iNtE tiLl aFfäreN baArA, DuuuHh!". är ni inavlade behöver ni inte ge er tillkänna här då jag mest blir ledsen. mår dåligt som det är över min maktlöshet, behöver inte flashback-mobben som sparkar på mig när jag ligger ned

Hela din mentalitet kring viktnedgång är fel. Viktnedgång händer inte för att man vill gå ner i vikt, det händer när man äter rätt mängd mat över en längre period. Fokusera inte på målet, fokusera på processen.

Ditt liv kommer inte på något sätt bli otroligt mycket bättre av viktnedgång men du har glorifierat det hela ofantligt mycket och förstorat det till något det inte är vilket du innerst inne vet. Du vill inte nå din vikt för att du vet att besvikelse väntar där nere. Även om du tror att du egentligen vill det så vill din hjärna inte krossa illusionen genom att låta dig nå ditt mål.

Du har ingen sund mentalitet kring vad det innebär att vara normalviktig och du har gjort det till absolut största mållinjen i ditt liv, och det är ironiskt nog också varför du aldrig kommer nå ditt mål. Du kommer alltid sabotera dina framsteg innan du når mållinjen för att du är rädd för den största besvikelsen av dem alla.

Var det allt? Vad nu?

Du är helt enkelt rädd för det okända.

Handla alltid mat EFTER att du ätit (när du är mätt och kan göra bra val).

Är var tredje timme (måltid eller mellanmål) för att aldrig bli så hungrig att tanken på pizza vinner.

Ha alltid en mental planering för dagens måltider, så att hjärnan inte kommer på ”bättre alternativ”. (Tänk t.ex. idag blir det ärtsoppa till lunch och fisk med potatis till middag - som du redan har handlat hem.)

Sluta tänka allt eller inget med träningen. Du har mycket annat för dig och sanningen är att kropp och hjärna behöver VILA ibland.

Gör träningen till en bra sak du gör när du har lust och utan krav på prestation. Dvs när du har lust, ta dig till gymmet/ut i spåret och kör så länge du vill. Ofta kör man ett helt okej pass när man väl lyckats påbörja det.

men gud vilken sur ton du har. måste förtydliga lite: jag ÄR normalviktig (inom spannet; jag har bra BMI, bra rörelseförmåga och springer milen på 45 min. jag är ingen atlet, men jag är rätt okej. eller ja, nu har jag inte sprungit på en månad så tiden är nog lite sämre...)

mitt problem är inte vikten i sig, utan min oförmåga att göra något åt det. jag struntar egentligen i dem där kilona extra jag har så länge träningen fungerar bra. träningen gör att jag både känner mig snyggare och faktiskt ser bättre ut än om jag bara skulle tappa kilona.

sen HAR jag ju lyckats tidigare att tappa allt och behålla det så någon månad. jag vet att du har rätt när du säger att jag undermedvetet är rädd för det okända (rent medvetet är jag inte rädd för det alls, men jag har förstått att det undermedvetna är halt som en orm och man vet inte ofta vad man egentligen tänker utan att tänka det, lol!!)

du har nog också rätt i att det är mitt största mål. eller rättelse: jag har så få andra mål att det här, som egentligen är en bagatell och piss-sak (finns dem som går ned i vikt från typ 200 pannor - DET är kämpigt. inte att tappa typ 7-8 kilo och börja träna regelbundet 3-4 ggr/vecka), framstår som viktigare än det är. med det sagt så är det ändå viktigt, men det jag är orolig för att snarare att min hjärna inte klarar av det här åtagandet.


tack för tipsen. just det sista du skriver är riktigt bra, och när jag mått som bäst tidigare år är när träningen flutit på bra just för att jag tagit det lite med en klackspark (d.v.s. jag haussade inte upp momentet, utan tänkte "skit samma, klarar jag bara 2 set av en enda övning idag så är det ju ändå bättre än ingenting"). men jag gjorde ändå oftast alltid mitt bästa, och resultat får man ju om man bara jobbar för det - även om det kan ta lite tid om schemat är wonky och man bara tränar lite ibland. men 3 ggr/vecka känner jag att jag lätt SKA palla utan att det blir för mycket.

i värsta fall får jag avsäga mig ett uppdrag inom den ideella förening jag är verksam inom, för medan det är kul så är det rätt otacksamt och inte avlönat.