Svenska kyrka förstörde mormors begravning med oombett woke-trams.

Det beror på att de inte ser det hela på ett objektivt sätt TS, utan färgar din beskrivning av din mormor med sina egna värderingar.

Du beskriver en handlingskraftig, bildad och resonerande dam, och ser framför dig Margaret Thatcher, emedan de hör handlingskraftig, bildad och resonerande, och ser framför sig Gudrun Schyman eller en gapig och hetsig BLM-neger.

Är du med?

Tråkigt om du upplevde att prästen gav en vrångbild av din mormor. Jag tror absolut inte att det var hennes avsikt, men det är väldigt svårt att få en korrekt bild av en människa genom ett kort samtal med anhöriga. Kanske sa ni att hon var en person med bestämda och välgrundade åsikter, och prästen tolkade det som att hon var politiskt engagerad snarare än eftertänksam och reflekterande.

Har själv varit med om att prästen suttit och pratat med de anhöriga ganska länge och gjort anteckningar, och då blev resultatet mycket bra. Men det var en pensionerad präst som hade gott om tid. Dagens präster är ofta stressade och hinner inte med allt de ska göra.

Vissa är lättkränkta…

Är du inte med i kyrkan. Får du ha en borglig begravning. Eller kanske direkt kremering och anonym askgravlund.

Varför har vissa sånna problem med Gud?

Jag tror att det har att göra med att Gud symboliserar mening och betydelse för många som är rädda för just det. Det är troligtvis svårare att leva med att man exempelvis slår sin fru om Gud existerar i någon form, bokstavligen eller metaforiskt. Man märker det på ganska många som kallar sig ateister. Så fort saken kommer på tal så rörs någonting oerhört negativt upp inom dessa verkar det som. Kanske är det något slags catholic pedopriest trauma som får en nypa frisk luft eller så är det något annat. Frågar man om det så kommer direkt mer eller mindre bindgalna teorier om hur vi kommer vrida klockan tillbaka till år 1700 och dylikt nonsens.

Jag tror att västvärlden begick ett fatalt misstag när man ersatte Gud med vetenskap istället för att låta dessa två samexistera. Det blir extra tydligt när man sitter på en kyrklig begravning där det finns uttryckliga krav från närstående att det inte ska nämnas ett ord om Gud eller Jesus, trots att man de facto sitter i en kyrka. Vad har då prästen kvar att säga i sammanhanget? Han kan inte tala om vad som gör honom trygg i en såpass svår sak som en människas död. Det blir bara något kastrerat och meningslöst om "hur fin Albert var i livet, hur nära han stod sina barn och hur mycket han tyckte om att gå ut med hunden". Alla går därifrån och tänker "fin lokal men det känns som en tämligen meningslös ritual" för det är ju just vad den är. Den gudlösa världen är bara materialism. Kärlek, sorg, saknad, familj, värde, betydelse, samhörighet och vänskap är illusioner skapade av särskilda kombinationer av signalsubstanser och kemiska ämnen i hjärnan, ingenting som är riktigt på riktigt, och man kan liksom bortse från det.

Sedan sitter världens främsta psykologer och kliar sig i huvudet över frågan om varför 25% av invånarna går på anti-depp.

För att jag vill ha en övergripande diskussion om Svenska kyrkan och hur man tänker där, och inte insikter i vad som hände i just detta fallet.

Vad i hela tiden har detta med temat i tråden att göra. Gå tillbaka och läs trådstarten en gång till. Jag kan inte se att någonting av det du skriver har med temat för tråden att göra.

Jag fattar inte alls varför det är prästen som berättar om den dödes levnad och syn på livet. Helt sjukt redan där.

Detta är en uppgift som ENDAST EN ANHÖRIG (bekant eller släkt) kan utföra. Allt annat blir sjukt fel.

Vem fan är du? Jag svarade till en annan användare i tråden. Du måste dessutom vara rätt trög för att inte se relevansen.

När min mormor dog täffade vi prästen i kyrka några dagar innan begravningen och gick igenom deras plan för bagravningsgudstjänsten. Allt såg bra ut och vi hade få invändningar. I slutet av mötet bad prästen oss att berätta kort om hur mormor var som person för att kunna porträttera henne på ett korrekt sätt under ceremonin, så vi tänkte till och gav ev sammanfattaden bild.

Mormor var en ganska introvert person, som läste mycket av varierande slag och följde med väl i vad som hände i världen. Hon var väldigt intellektuellt analyserande och när hon konfronterades med en fråga eller ett problemfrågade säkerställde hon ordentligt att hon fått relevanta uppgifter, tänkte några sekunder, och delgav därefter sin syn på saken. Hon hade ofta en pragmatisk snarare än ideologisk syn på frågor.

Begravningsgudstjänsten gick av stapeln, och ganska snart tog prästen till orda och började berätta vilken fantastisk mormor vi haft, och beskrev då en kvinna som var i det närmaste motsatsen till min mormor till karaktären. Prästens fiktiva figur var en Pippilångstrumps-karaktär som stod på barrikadera och gapade högljutt och kämpade för vad som var rätt, som framstod som väldigt emotionellt orienterad och spontan i såväl i språk som handlingar. Även under efterföljade kaffet fortsatte hon att bre på om denna fiktiva person som ingen av oss kände igen oss i.

Så varför porträtterar svenska kyrkans präst min mormor på ett sätt som är nästan motsatsen till hur hon var? Blandade hon ihop anteckningarna med dem från en halt annan nyss bortgången dam? Jag tror inte det. Jag tror att den karaktär som prästen beskrev är svenska kyrkans ideal-dam, med drag som hon uppfattar som de självklart bästa och ädlaste hos en äldre dam. Det moderna vardagliga helgonet. Hon ville således försöka kosmetiskt sudda över den lite tråkiga person som mormor egentligen var enligt prästen för att vara snäll. Jag däremot gillade min mormor, och tycker dess utom att hon är ett bättre föredöme än den pippi-karaktär prästen beskrev.

Har några andra här liknande erfarenheter?
Några övriga kommentarer?

Har varit med om en begravning där antingen prästen eller någon anhörig utnyttjade situationen för att sprida antirasist-propaganda. Man undrar ju hur såna personer kan leva med sig själva.