Svårigheterna med att försöka vara en bra person?

Det finns två aspekter av ett beteende som upphöjer det till något respektabelt i andras ögon enligt mina observationer.

1. Vänlighet - Att genuint vilja andra väl och vara försiktig med att inte såra människor i onödan.

2. Högt självförtroende - Att tro på sina egna förmågor och inte vara rädd för att stå upp för vad man tror är rätt, sant och korrekt.

De verkar inte bara respektabla i andras ögon dessa två kvaliteter, de känns också bra att inneha.

Problemet för mig är att jag har svårt i privatlivet att balansera dessa två.
Vänlighet har sina fördelar utan tvekan men det riskerar också att underminera det självförtroende som vi människor nästan instinktivt attraheras av hos andra?

Självförtroendet har enorma fördelar men risken här är att man överskattar sina egna förmågor och blir burdus och konfrontativ och därmed också underminerar vänligheten.

Hur gör ni själva för att balansera dessa två?
Håller ni med om att det kan finnas en konflikt mellan dessa två eller kan det vara jag som är ovanligt dålig på att hitta en fin balans?

Jag delar din uppfattning att både vänlighet och högt självförtroende är bra egenskaper. Men jag tycker du utgår samtidigt från att ett högt självförtroende ska pådyvlas andra. Det känns som ett lite märkligt resonemang. Vem är intresserade av att ta del av din förträfflighet som mänsklighetens välgörare?

Du får i mina ögon ha hur högt självförtroende du vill, och hur högt ego du vill, men lägg inte det på mig och låt mig slippa höra om din förträfflighet. Jag har genom livet insett att människor är ointresserade av att bli tillrättavisade, att bli påtalade om sin otillräcklighet eller höra att jag är bättre än vad de är.

Ett lärorikt ordspråk heter "tig min mun så får du socker", så kan man kombinera det höga självförtroendet med att samtidigt vara lågmält vänlig om det, kan mycket vinnas. För vi lever i ett land där Jantelagen är en dygd.

försök att vara dig själv.

Jag kan förstå din frågeställning och relatera till den. Frågan är om inte dessa två saker är väldigt kontextberoende och kan variera från stund till stund. När du uppnåt båda kriterier, är du framme då? Är det rätt att vilja alla väl, menar du?

Eller bör man istället börja i denna änden:

Ha uppställt ett stort mål, med delmål, som är baserad på vad du anser vara det rätta, och sedan när varje delmål blivit uppnått, bli belönad av självförtroende som en följd?
Det svåra är nog med stora mål, om det är rätt för en och kan komma att behöva justeras, allt eftersom.

Pådyvlas andra vet jag inte. Eller jag kanske inte är helt säker på vad du menar.
Men du nämner att du ej vill höra hur förträfflig någon tycker att den är. Men det låter som en komisk karikatyr av en människa med högt självförtroende, gränsande till arrogans? Hur många står och pratar öppet om hur förträffliga de är?

Man kan dock skicka ut signaler om sin egen förträfflighet på mer subtila indirekta (?) sätt. Att bara vara rättfram och tro på sin egna åsikt kring valfritt ämne, låt säga politik, kommer ju få en att uppfattas som någon som tycker den är förträfflig. För man brukar ju tycka att det man försvarar åtminstone är gott i någon mån? Och om det är gott och man säger detta öppet till andra som har andra åsikter så är det ju svårt att inte uppfattas som nedsättande?

Det känns för mig som att man nästan måste offra självförtroende för att uppfattas som respektfull eller vänlig mot andra.

Men du kan ju ha rätt fortfarande. Jag talar utifrån egen erfarenhet. Jag kanske personligen har dålig känsla för det här med att vara dygdig utan att offra någon form av integritet.



Jag tolkar detta att betyda att man slutar anstränga sig så mycket och bara "är". För att detta att bara vara ska kännas mer naturligt.
Men för mig så skiftar min egna natur och får mig att agera på sätt som jag senare ångrar, ifrågasätter. Min identitet vilar på en grund som inte känns helt stabil.

Jag tycker inte om att motsäga mig själv men ändå är det det jag tycks göra och har gjort hela mitt liv.

Tycker du ställer bra frågor. Just att mycket av detta verkar så kontextberoende gör den sociala verkligheten så komplicerad att ett dygdigt liv eller vad man vill kalla det känns som en omöjlig uppgift.

För mig varierar mina egna åsikter om hur jag bör agera. Ibland känner jag mig inspirerad att vara vänlig mot i princip alla. Men sen tycker jag mig känna något från det inre, någon känsla, som känns rätt och korrekt, som vill andra illa på så sätt att jag tycker de förtjänar kritik, om så bara för en kort stund.
Kritik i sig är väldigt svårt att framföra utan att verka otrevlig för mig. Men här har vi kanske en fråga om inkompetens hos mig.

Jag vet inte om det är rätt att alltid vilja alla väl. Vad är din åsikt?

Jag är sällan helt säker på att jag agerat rätt.

Det där med konkreta målsättningar med delmål är jag dålig på.
Jag har funderat på att börja skriva dagbok/journal/anteckningar regelbundet...

ja människan är en splittrad varelse på många sätt. (orsaken till detta kan ju förklaras på olika sätt)

om grunden inte känns stabil så är det väl till grunden man måste gå tänker jag.

jag tror det du beskriver upplevs av de flesta, och är något vi alla måste gå igenom i olika utsträckning. men du verkar vara tämligen medveten och reflekterande, vilket jag tror är en god förutsättning för att uppnå någon sorts helhet eller balans.

Om att vilja alla väl...

Det jag menar är att många verkar vilja ge sken av att vilja andra väl, eller vara till lags och därmed se sig som goda, baserat på hur det mottas. Liten parantes, men många sätter även likhetstecken mellan snäll och harmlös. "Han är så snäll", fast oftast är den de pratar om ofarlig och har inget val än att gå till mötes andras krav. Därför krävs makt och status för att kunna vara god, för att då har man möjlighet att välja att orsaka skada, fast man väljer att agera gott.

Då krävs alltså status som ett bevis på någon sorts kompetens, vilket oftast kommer ur att man uppnåt något. Därför tänker jag att man lär ha handlat efter mål och principer från första början.

Jag är också dålig på mål av större sort. Jag behöver ha kniven mot strupen för att motiveras. Mycket beror nog på att jag ofta är oklar med vad som är rätt att göra, förutom att hålla dammråttorna borta från lägenheten och träna. Det är så många parametrar att ta ställning till.

En sak är säker, att jag behöver, som du var inne på, ha lite mer journal/dagboksanteckningar.

Ingen är eller kan bli en bra person. Var någon som duger istället.

Visst finns det en konflikt. Man lyser av självförtroende när man mår bra, och när man inte mår bra, orkar man inte heller vara vänlig mot omgivningen.

Min balans är att må så bra som möjligt fysiskt och psykiskt, då har jag mycket att ge till andra och vill göra det, därav vänligheten.