Maria har knappt råd att köpa mat: Jag har kapat allt

Klart man inte har sådant om man inte har pengar. Då har man mer troligt inte något bredband heller, en gammal skruttig mobil med betalkort. Man ska inte inbilla sig att alla på soc lever över sina tillgångar. Jag har inte soc men lite begränsat, så självklart har jag inte sådan skit som Netflix. Är förövrigt bara att låna någons konto om man nu verkligen vill se film. Förr vanligare att man laddade illegalt. Men inte att man betalade.

Man blir duktig på att ta bort allt man kan vara utan. Dock svårt idag att inte ha telefon.

Elavtal etc. kan man alltid se över. Samt eventuella prenumerationer man kan säga upp. (Alla prenumerationer borde sägas upp om man är i så dåligt ekonomiskt läge).

Jag lever på soc, men har en annan summa att leva på. Jag har tex inga barn likt Maria. Jag har valt att ha två streamingtjänster och en digital prenumeration hos en tidning. Onödiga utgifter? Troligen. Jag hade kunnat säga upp dem, men jag skulle förmodligen spendera pengarna på andra onödiga saker istället. Möjligt att jag säger upp dem senare, om tex matkostnaderna fortsätter stiga. Då prioriterar jag helt enkelt maten istället.

Hon säger ju att de inte svälter. Bara att det inte finns till något extra. Och att hon är orolig för ökade matpriser. Jag vet inte om hon klagar, hon är ärlig.

Jag menar, jag har svultit på soc. Jag har varit noga med att det inte ska komma oplanerade utgifter men ibland har det hänt. Då tar man bort maten. Så gör alla. Förutom de som har barn. Det är det enda man kan omplacera. När vi hade soc så var det även planerat att vi tog bort matpengar för att vi skulle ha råd till vår hobby. Vi åt mest ris som var billigt blandat med stekt lök med rivna morötter. På den tiden fanns inte så mycket billig mat som finns idag.

Vi hade inte möbler och fick bara lite beviljat. Så vi samlade möbler andra kastat.

Hon är inte i den situationen, hon har haft ett liv och har möbler sedan innan. Det har hon inte klagat på för att hon inte behöver, hon vet att hon har det ganska bra.

Jag vet hur det är att vilja köpa en grej men det går inte. Det känns misär.

Jag hade 12 000 ut i sjukpension, har nu 13 000. Det är som dag och natt. Bara den tusenlappen gör att jag känner mig rik. Hon skulle känna sig rik med bara ett par hundra mer. För det är så när man är på gränsen till bara överleva till kunna ha roligt. Jag kan gå ut och ta en kopp kaffe när jag vill. Det kan inte hon.

Det fanns ett förslag att ge psyksjuka 500 kr mer i månaden. Forskningen visade på att det lättar på stressen så mycket att man behöver mindre medicin och terapi, vilket skattebetalarna betalar. Det betyder väldigt mycket att man har lite roligt ibland och har lite över så att man inte känner stress.

Folk vill straffa socbidragstagare men drar man ner för mycket får man sjukskrivningar, behandling och kriminalitet att betala istället, tycker inte det är bra. Systemet är galet. Det är gjort för att göra människor sjuka.

Varför skall hon arbeta om hon kan utnyttja systemet och parasitera på oss skattebetalare? 14 lax rakt ner in i fickan grattis, och hon lever livet. Så, som motfråga, varför skall hon arbeta? Vilka incitament har man att ''arbeta'' och slita arslet av sig om man kan få allting serverat på ett silverfat?
Jag försöker inte misskreditera din fråga, för den är fullständigt legitim, men under nuvarande system är den meningslös. Och som grädde på moset gråter hon i media att hon får för lite pengar av oss skattebetalare. Ser du, i ljuset av hur systemet är utformad, hur dum din fråga är?

Det handlar om prioriteringar.

Jag lever på soc, men har en annan summa att leva på. Jag har tex inga barn likt Maria. Jag har valt att ha två streamingtjänster och en digital prenumeration hos en tidning. Onödiga utgifter? Troligen. Jag hade kunnat säga upp dem, men jag skulle förmodligen spendera pengarna på andra onödiga saker istället. Möjligt att jag säger upp dem senare, om tex matkostnaderna fortsätter stiga. Då prioriterar jag helt enkelt maten istället.

Jag klarar mig ekonomiskt varje månad trots prenumerationerna. Men det innebär också att jag har fått välja bort annat, eller dra ner på andra kostnader istället.

Man har inte alltid möjligheten att låna någon annans streamingtjänst eller liknande heller. Folk vill ha olika streamingtjänster. Det hjälper inte om man kan få låna någons Disney+konto om det som man helst vill se finns på Viaplay tex. Men skaffar man sig en betaltjänst så är det något som man själv har valt, och då kanske man får göra en neddragning på något annat.

Jag vet inte hur Marias situation är. Om hon har några som helst prenumerationer. Det vore i så fall absolut något som hon kan se över. Jag säger inte emot. Det är också möjligt att hon kan minska på andra kostnader. Har hon tex en streamingtjänst för kanske en hundring i månaden, så kan det vara en bra idé att säga upp. Men kanske är det inte tillräckligt, då kan hon spara mer pengar om hon exempelvis kollar Facebookgrupper för att se om det finns något som bortskänkes (har tex sett barnkläder i diverse storlekar som skänks bort ibland), köpa mer begagnat istället för nytt, hon kanske kan påverka matkostnaderna mer osv.

Man får pengar till exakt vad hyran kostar.

Om det inte är en för dyr hyra enligt dem, då får man ta det från de pengar man får för mat.

Givetvis har man ett ansvar för sig eget liv. Men det är det här tänket att hela tiden trycka ner andra människor som florerar här. Klyftorna blir bara större och större, det blir dyrare och dyrare att leva, det blir i överlag svårare att göra saker och ting. Vilket är artikelns poäng. Men så fort någon tar upp det så ställer sig flashbackfegisarna och påtalar att personen är en fet kossa som ska ut och panta burkar, att allt är dennes fel. Prisökningar, en ökad fattigdom, en kämpigare tillvaro, framförallt en stressigare tillvaro är något man lägger i bakgrunden. Allt är dennes fel för att den inte varit framgångsrik enligt "samhällsmodellen". Är man inte framgångsrik. Ser ut som man ska göra. Är man inte frisk som man ska vara så ska man bespottas på. Klarar man inte av pyramidsspelet vi lever i då är man vek. "Sovjetmänniskan" är så van vid en tillvaro/samhälle att kämpa under plåga och elände att den bespottar andra individer som inte klarar eller dukar under av galenskaperna (detta galna samhälle). Man sparkar nedåt och slickar uppåt i sedvanlig ordning.

Givetvis har man ett ansvar för sig eget liv. Men det är det här tänket att hela tiden trycka ner andra människor som florerar här. Klyftorna blir bara större och större, det blir dyrare och dyrare att leva, det blir i överlag svårare att göra saker och ting. Vilket är artikelns poäng. Men så fort någon tar upp det så ställer sig flashbackfegisarna och påtalar att personen är en fet kossa som ska ut och panta burkar, att allt är dennes fel. Prisökningar, en ökad fattigdom, en kämpigare tillvaro, framförallt en stressigare tillvaro är något man lägger i bakgrunden. Allt är dennes fel för att den inte varit framgångsrik enligt "samhällsmodellen". Är man inte framgångsrik. Ser ut som man ska göra. Är man inte frisk som man ska vara så ska man bespottas på. Klarar man inte av pyramidsspelet vi lever i då är man vek. "Sovjetmänniskan" är så van vid en tillvaro/samhälle att kämpa under plåga och elände att den bespottar andra individer som inte klarar eller dukar under av galenskaperna (detta galna samhälle). Man sparkar nedåt och slickar uppåt i sedvanlig ordning.