Citat:
Ursprungligen postat av
SC430
Bostadsmarknaden är och har varit värdelös - om hus och mark stiger med högre belopp per år än vad normala människor kan spara under samma tid är det något feel någonstans.
Precis, när priset på bostäder (konsumtionsvaror som slits ner över tid och behöver repeteras/renoveras) stiger realt över tid, är det något knas. (Mark kan jag dock förstå, då den inte återskapas i någon högre utsträckning.) Som under perioden 1997-2022, om man jämför med löneutvecklingen samma period. Ok fine, nytt kakel i badrummet och nytt kök är värdeförädlande åtgärder, men knappast till den grad att tvåan på söder går från 400 tkr till 5 mkr på 25 år.
Sanningen är att många faktorer har samverkat för att skapa detta: Stigande reallöner/sjunkande konsumentpriser, fallande räntor, stigande börs, befolkningsökning/underutbud av bostäder sett till befolkningskullen född runt ’90, politiska beslut som gjort bostadsägande extremt gynnsamt, generös kreditutgivning och länge en slapp amorteringskultur etc. När dessa samverkar, blir det synnergieffekter: 2+2=5. Sedan, utöver detta, hets och FOMO. Dvs den delen av prisbilden som enbart kan förklaras med psykologi. Och det är därom det råder meningsskiljaktigheter, hur stor denna är, kontra den ”fundamentala” delen av prisbilden.
Under 80-talet dubblades bopriserna nominellt men realt var de typ oförändrade. Husägarna då fick dock betalt ”bakvägen” via bortinflaterade lån.
Men här går det dock tydligt att se ”varför” iom att löneinflationen var typ 10% årligen, så fundamental förklaring finns. Även om det kanske rådde Fermenta-hype kring vissa innerstadslägenheter i Sthlm när decenniets unga klippare var som mest på hugget.