Citat:
Ursprungligen postat av
Hovslättsmannen
Rekommenderar verkligen inte det här. Blir man inkörd på hela det här dopamin-är-knark-tänket så förvandlar man sitt eget liv till ett litet helvete på nolltid. Tänk ångesten över att ta ett återfall, och applicera den på skitsaker som att kolla på tv, dricka läsk och runka. Du förvandlas till någon sorts munk som går omkring med en lista på sju tillåtna aktiviteter. Så misslyckas man, och så vill man ta livet av sig.
Det liv som TS beskriver är samma liv som de flesta av hos lever. Jag sitter också och får ångest över att mina spotify-spellistor inte är bra nog. Livet är inte bättre än så. Deal with it.
Det har funkat för mig.
Får vettigare saker gjort, istället för att hoppa från den ena snabba kicken till den andra. När jag går runt och lever mitt liv känner jag mig mer tillfreds om jag programmerat/skrivit/läst/tränat eller gjort något annat jag tycker känns meningsfullt, istället för att titta på någon netflix serie med en glassbunke i handen. Och det är kanske inte så konstigt, kan man tycka.
Men det kan vara jävligt svårt att motivera sig till att sätta sig med en skål morötter och läsa Dostojevskij. Men personligen känner jag mig mer tillfreds, på det stora hela, med att läsa och käka morötter, än att titta på The Office för sjunde gången, med näven i ett pringlesrör. Men, jag ägnar mig åt båda aktiviteterna, om sanningen ska fram. Bara att jag försöker minimera alla dessa snabba kickar. Käkar till exempel bara socker på helgerna nu för tiden.
Fan vilken tråkig människa man blivit egentligen, från att injicera crystal meth med en trubbig nål på någon tågstationstoalett, till att äta selleri och läsa böcker om gamla ryssar.
Men man ska ju stå ut med sig själv också.