Citat:
Ursprungligen postat av
Brajebrasomfan
Det här var ett hemskt dåd inget snack om den saken. Och oavsett om TE har svåra personlighetsstörningar så tycker jag inte att det gör någon skillnad. Han är ett jävla avskum och dum i huvudet dessutom, som trodde att hans handlingar skulle leda till reformer inom psykiatrin. Det kanske det gör, men sannolikheten är att reformerna leder till försämringar för patienterna snarare än förbättringar. En ensam galnings handlingar leder sällan till förbättringar. Men ett förfärligt våldsbrott anser jag vara lite mer brutalt än såhär, till exempel järnrörsmorden i Ljungsbro.
"En ensam galnings handlingar leder sällan till förbättringar"
Man kan väl ändå i rimlighetens namn säga att TE förbättrade psykiatrin på samma sätt som Brenton Tarrant förbättrade islam och Peter Madsen förbättrade journalistiken.
Nu var ju ovanstående aktörer ensamagerande galningar, genier, eller hjältar, vilket man nu föredrar.
Men oavsett om de var dumma i huvudet, hade personlighetsstörningar, eller var ett "jävla avskum"
så kan man inte ifrågasätta de förbättringar som blev följden av deras respektive dåd, inom respektive
områden;
Psykiatri, religion, och journalistik.
3 villoläror som förorsakat så mycket lidande och död.
De "allierade" förbättrade ju nazismen med hjälp av samma brutala våldshandlingar, även om
själva ledaren för nazismen förbättrades genom självmord.
Majoriteten stöder de allierades insatser, men fördömer enskilda individer som också agerar politiskt
på samma sätt.
TE sammanfattar samhället som ett "psykopatkonsensus", vilket ledde till att han kände sig
kallad att ensamt agera som en hjälte.
Hade han i ett tidigare liv, eller någon som honom mördat Hitler innan andra världskrigets utbrott,
så hade han dömts och fördömts på samma sätt som TE idag.
Detta med att det skulle vara ett "hemskt dåd", det som TE utförde, är väl i första hand i juristernas ögon.
Alla med anknytning till just juridik måste ju vara förtvivlade av sorg.
Poliser, åklagare och övriga aktörer i rättsprocesser och domstolar måste ha drabbats hårt av beskedet om det hemska dådet.
De anhörigas reaktion över händelsen är jag mer osäker på. Brottsoffret var ju ingen större
kulturpersonlighet eller intellektuell tungviktare, så saknaden efter henne saknas så att säga.
Eftermälet är ju lite tunt.
Talet om förlust och efterlämnat tomrum känns inte särskilt övertygande.
Mina tankar går istället till rättsväsendet som kränkts så grovt.
Polis, åklagare och domare borde få professionell hjälp att bearbeta sorgen.
Der är ju ändå dessa samhällets stöttepelare som kränkts, och har framför sig ett jättejobbigt
sorgearbete.
