Citat:
Ursprungligen postat av
Mondher
Vi älskar ju att prata om oss själva, brukar det heta. Till och med Jordan Petterson och Robert Greene, i en video som jag såg typ 2-3 minuter av, pratade om sig själva och vilka jobb dom hade när dom var yngre och hur dom tänkte och vad dom tyckte om dessa jobb. Det gjorde såklart att jag avbröt tittandet direkt, det sista jag vill höra är en världskänd professor som pratar om sitt jobb som diskare när han var 18. Tycker för övrigt att Pettersson inte berättar några revolutionerande saker utan det är allmän kunskap som vem som helst bör känna till.
Jag, som inte är lika känd som han eller inte ens i närheten, har betydligt mer intressanta saker att berätta. Däremot vill jag ta bort ordet "jag" helt från mitt språkbruk men jag har märkt hur svårt det är. Det känns faktiskt nästan omöjligt.
Oavsett hur medveten man är om sitt pratande och hur mycket man försöker undvika att prata om "jag" så slutar det ändå oftast med saker som "jo men jag är också likadan faktiskt" eller "det där känner jag mig inte i" eller "jag var också en sådan för några år sen men sen tror jag att man lär sig och förändras med åren" osv. Alltid jag jag jag alltså. Så varför är det så?
Individen - det egna jaget - anses vara samhällets minsta enhet.
Man kan känna empati och sätta sig in i hur andra känner och har det osv men man kan aldrig helt och hållet känna en annan individs känslor och uppleva en annan individs erfarenheter.
Alla människor är unika avseende upplevelser, erfarenheter, historia, personlighet, preferenser, synpunkter, åsikter, associationer, tycke, smak, val, ansvar, minnen, livssituation, genetiska arv m.m.
Mot bakgrund av det jag nämnt ovan, är det högst, relevant att tala om "jag", "jaget" och individer.