Träna bort sin dialekt?

Först och främst orkar jag inte med nåt pladder om att dialekter hör till personen och att det är kul med dialekter osv, för det är det inte.
Jag är sjukt trött på min västgötska och funderar på hur man kan träna bort den och bli helt 'ren'. Är det någon som gjort det?

Bra val! Bra! Fler på din kant av landet borde göra som du!

Njae ... Efter puberteten kommer du nog alltid vara influerad av din geografi. Men visst går det att bearbeta och i alla fall delvis rena sitt tal. Men vid äkta känslor som ilska, förvåning, aggression o.s.v. förblir du västgöte. Det kan jag lova. Och så blir det nog mycket besvärligt att gå på helspänn hela tiden och tänka på sitt tal. Men visst, det går en bit, skulle jag tro.

ja jag fruktar att det är så. den kommer även fram som bäst på fyllan.
puberteten har jag gått förbi.

försöker åtminstone undvika de mest extrema orden, och pratar väldigt lite västgötska om man jämför med de jag känner där jag kommer ifrån. (lidköping)

Finns ju några skrämmande exempel på folk som försökt men som bara kommit "halvvägs". Ganska vanligt i Malmö och framförallt Lund, bland människor som vill vara lite "fiinare" och prata med rullande "r". Eftersom de skånska diftongerna och betoningarna finns kvar låter det...tillgjort och förjävligt, i mina öron. Hörs inte sällan i tv och (lokal-)radio. Kända exempel: John Pohlman (som iofs lyckas ganska väl, men som å andra sidan fick professionell hjälp!) och Kattis Ahlström. Kommer snart på fler, detta är ett klassiskt irritationsobjekt för mig, något jag förträngt men som du gav mig åter. Säger "tack" med ett snett leende.

Poängen är: skall du träna in en annan dialekt, gör det bara om du har lite språköra och om du känner att du kan göra det bra!

Själv är jag född 20 km in i Halland, räknat från "treriksröset" mellan Halland, Västergötland och Småland. Under väldigt många år har dialekten försvunnit i tal, utan att jag medvetet har arbetat bort den. Det gamla ordförrådet från 1950-talet i Halland intresserar mig fortfarande, när jag nu bor 150 km längre norrut, på gränsen mellan Västergötland och Bohuslän.

Signaturen paymeinchorizo nämner inte sin ålder, mera än pubertet plus. Mellan 20 och 25?

En nödvändig utgångspunkt för att skaffa sig ett mera rikssvenskt uttal och ordförråd är att man accepterar det som ett medvetet val av tvåspråkighet. Därför är det bra att skaffa sig en ny umgängeskrets där rikssvenska dominerar, kanske i föreningsverksamhet som ger anledning till resor. Om man har chansen är det ur språklig synpunkt bra att välja studieort en bit från sina rötter. På många arbetsplatser har medarbetarna sina rötter på olika håll i Sverige och utomlands.

Om man ägnar sig åt skrivning i olika former, så blir man lättare rikssvensk även i uttalet, tror jag.

Varför inte prova med en inspelningsapparat? Läs högt ur en bok eller dagstidning och håll på tills det märks en förändring. Lyssna till talböcker, som i allmänhet läses på rikssvenska. Skaffa pappersboken och läs själv in ett par stycken, gång på gång, och lyssna på uppläsaren igen och igen.

Det finns väldigt mycket trevligt att säga om västgötamålen, men jag skall väl akta mig för sådant pladder ;-). På andra trådar har jag gett exempel på hur västgötska ord har blivit internationella. Ja, i varje fall så blev öfsadrôpet till engelskans eavesdrop.

jag är värmlänning, tydligen pratade jag mycket mer dialekt för typ 5 år sedan än vad jag gör idag. Så det går nog på nåt sätt

Förtydligande: Om man bor och verkar i sin hemtama miljö, men ändå vill skaffa sig ett rikssvenskt talspråk, så bör man se realistiskt på det sociala trycket från omgivningen. Anledningen att jag talar om att se sin nya situation som tvåspråkighet är att omgivningen kanske inte gillar att man från ett visst datum gör sig märkvärdig och låter som Katarina Sandström eller Jarl Alfredius.

En tanke kan vara att om man är flera med samma intresse, så samlas man och talar rikssvenska en eller ett par timmar, sen släpper man lös dialekten. Då är första steget taget mot två dialekter.

Allmänt om dialekter: Jag har uppfattningen att norrmän med stolthet behåller så mycket av dialekten att man kan ana härkomsten. I och med att Norge har två skriftspråk, så är norrmän mindre inställda på att det finns ett och endast ett korrekt ord i varje situation. Ett så vanligt ord som "jag" kan man säga på flera olika sätt på norska. På svenska kan man referera till sig själv som objekt med mej, mig, me’ och mek.

Kvinnor har av evolutionära skäl lättare än män att växla dialekt. Jag tror det var Nina Persson i Cardigans som gjorde en snygg demonstration på växling mellan rikssvenska och småländska.

Gå till en talpedagog?

Mina föräldrar talar en s.k. "högsvenska", finlandssvenska alltså, och därmed gjorde jag också det sedan barnsben.
Vi bodde i en stad där folk talar en gruvlig dialekt, vilket förde med sig att jag alltid fick höra att jag talar för "fint". Jag lärde mig alltså att tala dialekten, och blev därmed helt tvåspråkig. Hemma med föräldrarna talade jag som folk, ute bland vänner talade jag dialekt.
Sedermera flyttade jag till mina föräldrars hemknutar, och har efter det inte talat så mycket dialekt, vilket har fört med sig problemet att jag inte längre talar den flytande, vilket gör det svårt att kommunicera med de få vänner jag har kvar från staden jag bodde i som yngre.

Bor man i en stad där alla, inklusive ens familj, talar en dialekt är det väl ingen idé att göra sig av med den?

Detta är nog den bästa lösningen. Eftersom du är medveten om "problemet" är det också den rimligaste lösningen. Alla anpassar vi oss nog i olika situationer, du bara anpassar dig på heltid. Slipa bort det värsta, undvik lokal jargong och inskränkta uttryck. Därefter, vågar jag påstå utan att ha hört dig, är det lugnt. T.o.m. skånska accepteras ju numera i riksmedierna.

Jag bor i sthlm men är just nu i lidköping. När man varit i någon annan stad ett tag och sedan kommer tillbaka hör man på andra direkt hur jävlig man själv låter.
Eftersom att man själv låter ganska likt.

Tack allihop för råden!

John Pohlman har tvingats rikssvenska till sin skånska och visst låter det konstigt. Kattis har däremot alltid pratat som hon gör, inte fråga om någon tillgjordhet där.
Bengt Frithiofson och advokat/kd-politiker Althin (vad heter han i förnamn?) har kvar den skånska dialektmelodin men har bytt ut ungefär hälften av sina r till rullande med horribelt resultat. Patrik Ekwall har gjort tvärt om - behåller r:en men med stockholms språkmelodi. Frågan är vilket som låter jävligast.