Citat:
Ursprungligen postat av
Kedox
Men hurfasen funkade detta i praktiken? Sovjet hade inte ett dyft att göra med VB men samtidigt var VB totalt omringat av DDR.
Hur reste man? Hur fick man in proviant? Hur fraktades saker överlag? Har svårt att tänka mig att Väst skulle låta sin del av huvudstaden svälta ihjäl eller förhindras att resa. Flyg låter som ett rimligt alternativ men jäkligt omständligt.
Det med resorna har andra förklarat här i tråden. Kort och gott fanns två flygplatser för passagerartrafik i Tempelhof och Tegel och dit Lufthansa inte flög. För bilister och tågresenärer gällde transitvisum som söktes och där man fick åka längs ett antal sträckor och mellan vissa klockslag, ett sätt att komma undan detta var att åka biltåg från Västberlin till västtyska destinationer för att inte gynna östtyska bensinmackar som bilist.
Vidare fanns det pråmtrafik för transittransporter - Tyskland är ett av Europas ledande flodbåtsländer så många transporter av bulkvaror såsom cement och kol till el och uppvärmning gick den vägen.
En av de mest begränsade faktorerna i kommunikationerna mellan Västberlin och Västtyskland var telefontrafiken - Det östtyska nätet var minst sagt underutvecklat och utsatt tillfälle för avlyssning, så teletrafik och småningom tevesändningar fick ledas med hjälp av relativt enorma och starka sändningsmaster men ändock med risk för avlyssning (
(tyska wiki har en artikel om detta här) ). Först i slutet av 1980-talet strax innan murens fall byggdes en glasfiberledning mellan Västberlin och övriga Västtyskland efter att en serie avtal ingåtts. I mångt och mycket byggdes ett antal nya vägar och andra avtal slöts åren kring 1980 för att underlätta samfärdseln mellan Västberlin och övriga Västtyskland, Västtyskland höll DDR i vissa stycken under armarna de sista åren genom den typen av transaktioner (fångar och "misshagliga medborgare" i DDR kunde köpas ut till Väst för vissa summor etc).
Vad som inte var helt "stängt" var att avloppsvattnet pumpades ut i Östberlin liksom att Västberlins sopor tippades på östsidan. Sopbilstrafiken gick att kontrollera vid gränsen, men avloppstunnlarna krävde en hel del övervakning för att säkerställa att människor inte flydde den vägen och att avspärrande galler m.m. kunde hållas efter. Givetvis var egenintresset från östs sida stark här, alternativet med lokala infektionshärdar ville man från öst givetvis inte hålla sig med.
En speciell egenhet var att västberlinarna var västtyska medborgare och hade västtyska pass, men Västberlin i sig självt räknades inte som en grundläggande del av förbundsrepublikens ordinarie territorium och västberlinarna fick alltså inte rösta i förbundsdagsvalen till Bonn. Med Västberlin som en ganska stor socialdemokratisk metropol på cirka 2 miljoner invånare av Västtysklands 60 miljoner så gynnades kristdemokraterna på riksnivå givetvis av detta förhållande.
En annan egenhet med Västberlin var att det från Västtysklands sida fullkomligen strösslades med bidrag över alla bräddar till allt och alla i stan - Löneanställda fick extra lönepåslag som staten betalade ut för att man bodde och arbetade i Västberlin, det fanns cigarettfabriker och slakterier som fick statsbidrag för både produktion och transporterna till övriga Västtyskland där råvarorna i princip bara vände i Västberlin, byggindustrin fick bidrag för att hålla en relativt stor industrisektor under armarna och samtidigt modernisera bostäder, kulturstöd etc. Stan hade tappat i stort sett allt näringsliv efter 1945 när Siemens m.fl. flyttade till Bayern, så västtyska staten betalade mängder med regionalstöd av olika slag för att underlätta levernet i stan och upprätthålla något slags näringsliv på denna ömarknad.
En tredje egenhet var att Västberlins manliga ungdomar slapp göra värnplikt, vilket tillsammans med den stagnation som fanns i stan var ett skäl till att ungdomsrevolten 1968 och kulturlivet på 1970-talet blev så intensivt just där.
