Är det vanligt att ibland tänka att det vore skönt att dö?

Samma här.
Tänker det ofta. Inga självmordstankar utan att det hade varit rätr skönt. Att somna in.

Känner att jag har gjort mitt här. Allting är liksom "klart". Familj, vänner, karriär pengar etcetera.
Känner liksom lite - jaha.. nu då?

Skulle man efter döden komma till någon form av pärleport/nirvana/4e naturike eller vad för nu lustgård som väntar kommer jag be om att få sluta existera.

"Välkommen till X Satakadabra, i ditt tidigare liv gjorde du x,y,Z då är du klar med 3d atomernas värld och uppgår nu i fjärde naturligt (4d) och kommer intr behöva din fysiska kropp..."
Jag: " låter trevligt men kan vi inte avsluta här?"

Typ något sånt har jag reflekterat över sista tiden.

Från egen personlig erfarenhet skulle jag säga att en liten sån tanke är potentiellt en varningsklocka som har börjat ringa. Har mått dåligt länge och fick min depressionsdiagnos för 3 månader sen. Första gången som jag tänkte att det ”skulle vara skönt att dö” kändes för oskyldigt ja men sen som en snöboll började tanken på att dö växa. Det tog sin lilla tid men tillslut så övervägde jag de, tack och lov fick jag hjälp i tid och sakta men säkert börjar bli normal igen.
Så börjar dom här tankarna växa, bara lite, så sök hjälp! Hjälp finns!

Ja det vore skönt ibland även om det finns stunder som är bra i livet, men 90% är tråkigt och bara en repeat på gårdagen. Jag tror ekorrhjulet är ett stort problem för många, när varje dag är exakt som gårdagen.
Vore rätt skönt att somna in och slippa alla krav som man har på sig själv men även från omgivningen.

Varför struntar du inte i kraven istället för att låta dem påverka dig så pass att du tycker det vore skönt och dö? Var en individ och gör vad du vill och skit i vad andra tycker. Det går om man verkligen vill.

I perioder är det nog vara normalt.

Vet inte om det onormalt, men jag tycker det är sämre med mänskor som ALDRIG ens funderat på självmord eller velat dö. Ofta dom mest självgoda och minst reflekterande mänskorna som är outhärdliga i längden. Snubbiga, fast dom existerar av alla kön och i alla åldrar.

Hur kan du gnälla på att ha barn? Jag blir avundsjuk(men uthärdligt) på folk som har egna barn... Men samtidigt glad för deras skull. Utan barn, ingen framtid. Ok, jag kan förstå att det är jobbigt med barn också.

Det lär nog vara rätt vanligt. "Normalt" vet jag inte.
Jag menar, har man problem med kroniska depressioner så blir det ju ens "normala" till slut.

Egentligen kanske det inte är just DÖ man vill om man tänker så, men
att man hade velat sova ett mycket långt tag..