Citat:
Ursprungligen postat av
Marxistfittan
Som liten blev jag biten av en källarspindel, en stor svart spindel. Sen den dagen har jag varit paralyserat skräckslagen för spindlar. Rädslan för att bli biten igen är ständigt närvarande. De är snabba, ena stunden ser du den långt bort för att nästa stund undra vart den är och då upptäcka den en millimeter från din fot. Det känns som att de vill attackera, inte bara leva där i frid båda två utan den lilla jäkeln ska vinna och attackera mig för att skydda sitt revir, mitt badrum. Benen gör dem ännu äckligare. Spindlar är oberäkneliga. Det finns till och med de som hoppar!? De hoppar inte bort från att bli ihjälslagen och ut genom fönstret ä, nej nej, rätt i mitt hår ska de hoppa, de har något emot oss människor.
Källarspindeln är inte svart, snarare gröngul, med mörka/tegelröda markeringar! Din nemesis torde ha varit av en annan art.
Jag tror koketterandet med spindelrädsla är ett ganska nytt fenomen i Sverige, tvivelsutan inspirerat av (vad annars?) Hollywood. Då jag gick i grundskolan fick vi ibland gå ut och fånga småkryp på naturkunskapstimmarna. Jag briljerade en gång med att hemföra ett par
riktigt feta källarspindlar (jo, de var verkligen av den arten!) jämte äggsäckar, från en uttorkad brunn jag visste om. Alla i klassen var imponerade, men ingen visade minsta tecken på rädsla eller motvilja!
Fråga någon gammal bonde: han tycker antagligen spindlarna i hans lagård är närmast nyttodjur, då de minskar antalet flugor!