Stenhuggare. Tankar om yrket och hur blir man det

Nej de utbildningarna har inget med yrket att göra. Det finns dedikerade utbildningar om man söker, annars är lärlingsplats väldigt vanligt fortfarande inom hantverksyrken.

Ivar Lo-Johansson är tidvis stenhuggare i sina självbiografier. Jag kan inte erinra mig att han använde yrket i någon roman, så det beror sig på hur mycket han ljög i de självbiografiska texterna, om de ändå borde klassas som romaner.

Tack för goda exemplet, Sven-Gustaf. Herr författare Ivar Lo är rätt lyfta fram i detta sammanhang.

Detta, ety rent fiktiva (vi bruk' vanligen här på forumet stava "ficktiva" men för en klippa som dig vi gör ett undantag) karaktärer inom svensk arbetarsprungen / -beskrivande skönlitteratur som utövar stenhuggeri som lifsutkomst, undflyr oss fortsatt.

Vi har ett svagt minne, men det kan vara efterhandsromantisering, att vi i valpåren läste en svensk roman där huvudpersonen i handlingen var just stenhuggare och i vår inre bild bar keps och hade överarmar som de kroppsarbetande männen på freskerna av konstnär Olle Hiortzberg i Landsorganisationens entré / foajé till Borgen, på Norra Bantorget i centrala Stockholm

En rättrådig arbetare, med sant kvinnotycke. När vi fortsatt som valp lärde om artisten Tom av Finland (inte forumanvändaren med vilken vi delar yvighet och förmåga kunna bli tempo rart avstängd) så insåg vi att stenhuggares fysionomi nog kunde appellera till en bredare publik än begränsad till det checka, umm, stavades en gång täcka genuset.

Stämmer, han högg en dopfunt vill jag minnas (eller var det möjligen en madonnabild?), till en kyrka i Normandie när han bodde i Frankrike mot slutet av 20-talet: man kan läsa om det i hans spännande memoarbok Asfalt från 1979 - en trots titeln utomordentligt underhållande bok. Han lär också ha varit med och lagt golvet i stora hallen på Stockholms C några år tidigare.

Googlande gav den möjliga kandidaten Hans Hergin. Hård Klang (1937) heter en av hans romaner och den sägs utspela sig i ett stenbrott. Låter det muskulöst nog?

Jag har läst en av hans böcker och den tilldrog sig i hans trädgård - Du min trädgård (1971). Den var bra, minns jag.

Han högg dels en dopfunt, dels Kristus på korset, om jag minns rätt. Den senare fick oavsiktligt ett belåtet flin på läpparna.

Precis, när jag tänker efter gjorde han nog två pjäser till samma kyrka, dels dopfunten och dels en skulptur.

Det finns för all del också gamla träsnitt och kopparstick där folk blir hängda eller torterade med gruvliga metoder och deras ansiktsuttryck bara är "Meh!", liksom nollställt eller uttråkat.

Tack, vi gillar på en gång romantiteln "Hård klang". Förf. hr HH Låter som en för oss helrätt, spännande, ny bekantskap. OffT: Vi bevarar i vår egen minnesbank möten med en svensk författare och långt mer, med helt slumpvis samma initialer.

Dressinen bortkopplad. På en (1) poäng: Huvudkaraktären, kallades Loppan.

Om lärlingsvägen är bäst, vad går man för väg som noob, gäller det att ha tur och söka något låg-skill byggnadsjobb och fronta det när man kontaktar stenhuggare om lärlingsplats. Eller kontakta stenhuggare "out of the blue" om lärlings?

Om du inte vill slösa bort en massa tid på att göra något totalt orelaterad så bör du kontakta stenhuggare direkt. Det spelar liksom ingen roll att man jobbat som murare eller någon annan byggare för att kunna lära sig att jobba som stenhuggare.
Dessa jobb är heller inte "låg-skill" utan hantverkaryrken som kräver utbildning.