Citat:
Ursprungligen postat av
Stepmom
När var ögonblicket då ni fattade att ni var mångbegåvade och när fattade ni andra att ni var svagbegåvade?
Hur reagerade folk när de fick reda på att ni var mångbegåvade och svagbegåvade? Hur blev ni i framtiden bemött av nära och främlingar?
Jag märkte att jag var högintelligent som 7-8-åring i lågstadiet. Minns speciellt ett tillfälle, någon hade med sig en bok som hette "Mina vänner"(vanligt på den tiden), där fick alla som ville i klassen fylla i information om sig själva till givna frågor -
"Vad vill du bli när du blir stor"?, "Hur många syskon har du"?, "Vem är din bästis i klassen"?, "Är du kär i någon klasskompis"?, etcetera.
En fråga löd, "
Vem är bästa läraren/skolfröken?". Vi hade två lärare(båda kvinnor), den ena var väldigt rar och mysig, den andra var mer sträng och krävande. Noterade att jag var den enda som svarade att den strängare lärarinnan var den bättre av de två, alla andra svarade att den "snälla & glada" var den bästa.
Förstod då att jag(tillskillnad från de andra) helt kunde separera känsla från fakta. Jag föredrog såklart också lektioner med den trevligare lärarinnan, men hon var inte lika duktig på att lära ut, så den bättre av de två var uppenbarligen den stränga, även om ingen av oss(inte jag heller) föredrog henne.
Fånig anekdot, men minns att polletten trillade ner tydligt då. Senare lärde jag mig begreppet "abstrakt tänkande" och insåg att få(om någon) är min överman på det området.
Apropå diskussionen om fördel/nackdel med att vara intelligent skulle jag säga att som ungdom var det en enorm tillgång, särskilt då ungdomar kommer undan med att vara excentriska och frihetsbejakande. Det är även lite hippt att vara intelligent som ung. Som vuxen är det nog snarare en belastning, man måste in i konsensus-samhället och anamma konventionerna kring beteenden/åsikter. Aningen tröttsamt, men alternativet är värre..
..minns när jag som ung noterade vuxna högintelligenta, som inte "dum-anpassat" sig. Tyckte de var fåniga och patetiska. Så jag visste att jag behövde skynda på att uttömma glädjen och passionen som kommer med att vara högintelligent. Intelligens och virtuositet tillhör ungomen, när Horace Engdahl säger som 60-åring att man aldrig blir färdig med Goethe, så blir det lite kuf-varning, den repliken tillhör 15-åring som vet att han besitter ett unikt intellekt. Med tiden måste vi alla bli grå vuxna..