Hej,
Vill gärna dela med mig av en kort version av en tripp som jag var med om för ett tag sen. Det var en ganska vacker dag och just för stunden hade jag ingenting planerat och dagen därpå såg ungefär likadan ut. Jag har tagit syra tidigare 2 gånger, 1 lapp, och jag hade en ganska fantastisk tripp på det. Denna var dock väldigt annorlunda. Anledningen till att dosen ökades markant denna gång var av ren nyfikenhet och det var allt jag hade inne på lagret. Läste en intressant text av TM på nätet, "When in doubt, double the dose". Det ni finner nedanför är direkt skriven från min egna "tripp-bok", där jag tar anteckningar under trippen, eller snarare försöker ta anteckningar:
09:00: Sväljer lapparna direkt på tom mage, ingenting placeras under tungan.
Väntar i någon timme hemma och beslutar mig för att röra mig ner mot skogen i närheten av där jag bor.
12:00: Märker att färgerna blir extremt starka, kontrasten blir tydligare och för mig som är färgblind så var detta en ganska fantastisk syn då den tidigare trippen inte alls framhävde detta. Det kan även ha varit pga att jag tog det senare på kvällen en mörkare höstdag. Ursäkta för hoppandet i tid i texten. Det jag även började märka vid denna tid är dock att naturen runtom mig blir extremt levande. Det kan låta lite vrickat men när jag ställer min arm bredvid ett träd och så har de samma andningsfrekvens. Jag har tidigare inte riktigt brytt mig om naturen, men just för stunden kunde jag skriva ner att vi alla är från samma skrot och korn, vet inte riktigt vad jag ville säga med det men..
PS. Anledningarna till att tiderna som skrivs är i jämna mellanrum beror på att jag har ett inställt larm så att jag minns att jag ska anteckna.
13-15: Hallucinationerna blir extremt påtagliga och jag börjar få ångest då jag känner att jag inte kan kontrollera rummet runtom mig. Jag upplever att träden börjar vandra eller snarare, dra sig genom marken och följa samma stig som jag går. Vill påpeka att allting är fortfarande extremt vackert och intressant. När jag tittar ner på stigen så känns det lite som en illustration av när folk laddar upp bilder på nervsystemet men eftersom marken andas och "guppar" så känner jag att jag dras ner in mot jorden. Lite ungefär som att man är fast i kvicksand och jag känner att ju mer jag drar desto längre in färdas jag. Allting smälter framför mina ögon och jag känner att mitt ansikte hänger ner mot marken. Jag kom överens med min partner tidigare att om jag inte kan kontrollera trippen så skulle jag slå en signal. Problemet är att när jag sträcker mig för att ta upp min mobil så ser allting ut som något forntida språk. Det påminde mig om runskriften/koordinaterna som sitter på portarna på stargate atlantis serien. Jag kan inte använda mobilen och jag börjar bli livrädd för jag känner att det inte finns någon återvändo. Jag vet från tidigare att man inte kan dö av detta men den tanken gjorde inte skit för att dämpa min ångest för tillfället.
Har inte exakta tider nedanför för just senare så tappade jag tidsuppfattningen helt.
Jag lyckas ställa mig upp och jag börjar röra mig förbi en kyrkogård och det är just här jag börjar tänka/se ganska tydligt framför mig att min mor går bort. Jag grips av panik och det känns som att tanken att se henne försvinna framför ögonen på mig bara upprepas. Tänker att försöka acceptera tanken att ens föräldrars död är naturlig process men denna tog verkligen kål på mig. Det är något som jagar mig än idag och jag har inte riktigt berättat det för henne.
Tankarna slutar loopa när jag ser en stor hund, likt båtsman, och jag rör mig tillbaka mot skogen och allt är lika fint som det var i början av trippen.
Jag har inte vågat röra något psykadeliskt efter detta och jag undrar om ni har haft någon liknande upplevelse där ni ser något som har följt med er efter trippen? Förstår givetvis att allas trippar är olika och att alla hanterar saker på olika sätt. Sommaren är snart här och det är då jag brukar försöka utforska hjärnan mer men jag är fortfarande ställd efter detta.
Önskar er en fin dag!
Mvh
Alk3
Vill gärna dela med mig av en kort version av en tripp som jag var med om för ett tag sen. Det var en ganska vacker dag och just för stunden hade jag ingenting planerat och dagen därpå såg ungefär likadan ut. Jag har tagit syra tidigare 2 gånger, 1 lapp, och jag hade en ganska fantastisk tripp på det. Denna var dock väldigt annorlunda. Anledningen till att dosen ökades markant denna gång var av ren nyfikenhet och det var allt jag hade inne på lagret. Läste en intressant text av TM på nätet, "When in doubt, double the dose". Det ni finner nedanför är direkt skriven från min egna "tripp-bok", där jag tar anteckningar under trippen, eller snarare försöker ta anteckningar:
09:00: Sväljer lapparna direkt på tom mage, ingenting placeras under tungan.
Väntar i någon timme hemma och beslutar mig för att röra mig ner mot skogen i närheten av där jag bor.
12:00: Märker att färgerna blir extremt starka, kontrasten blir tydligare och för mig som är färgblind så var detta en ganska fantastisk syn då den tidigare trippen inte alls framhävde detta. Det kan även ha varit pga att jag tog det senare på kvällen en mörkare höstdag. Ursäkta för hoppandet i tid i texten. Det jag även började märka vid denna tid är dock att naturen runtom mig blir extremt levande. Det kan låta lite vrickat men när jag ställer min arm bredvid ett träd och så har de samma andningsfrekvens. Jag har tidigare inte riktigt brytt mig om naturen, men just för stunden kunde jag skriva ner att vi alla är från samma skrot och korn, vet inte riktigt vad jag ville säga med det men..
PS. Anledningarna till att tiderna som skrivs är i jämna mellanrum beror på att jag har ett inställt larm så att jag minns att jag ska anteckna.
13-15: Hallucinationerna blir extremt påtagliga och jag börjar få ångest då jag känner att jag inte kan kontrollera rummet runtom mig. Jag upplever att träden börjar vandra eller snarare, dra sig genom marken och följa samma stig som jag går. Vill påpeka att allting är fortfarande extremt vackert och intressant. När jag tittar ner på stigen så känns det lite som en illustration av när folk laddar upp bilder på nervsystemet men eftersom marken andas och "guppar" så känner jag att jag dras ner in mot jorden. Lite ungefär som att man är fast i kvicksand och jag känner att ju mer jag drar desto längre in färdas jag. Allting smälter framför mina ögon och jag känner att mitt ansikte hänger ner mot marken. Jag kom överens med min partner tidigare att om jag inte kan kontrollera trippen så skulle jag slå en signal. Problemet är att när jag sträcker mig för att ta upp min mobil så ser allting ut som något forntida språk. Det påminde mig om runskriften/koordinaterna som sitter på portarna på stargate atlantis serien. Jag kan inte använda mobilen och jag börjar bli livrädd för jag känner att det inte finns någon återvändo. Jag vet från tidigare att man inte kan dö av detta men den tanken gjorde inte skit för att dämpa min ångest för tillfället.
Har inte exakta tider nedanför för just senare så tappade jag tidsuppfattningen helt.
Jag lyckas ställa mig upp och jag börjar röra mig förbi en kyrkogård och det är just här jag börjar tänka/se ganska tydligt framför mig att min mor går bort. Jag grips av panik och det känns som att tanken att se henne försvinna framför ögonen på mig bara upprepas. Tänker att försöka acceptera tanken att ens föräldrars död är naturlig process men denna tog verkligen kål på mig. Det är något som jagar mig än idag och jag har inte riktigt berättat det för henne.
Tankarna slutar loopa när jag ser en stor hund, likt båtsman, och jag rör mig tillbaka mot skogen och allt är lika fint som det var i början av trippen.
Jag har inte vågat röra något psykadeliskt efter detta och jag undrar om ni har haft någon liknande upplevelse där ni ser något som har följt med er efter trippen? Förstår givetvis att allas trippar är olika och att alla hanterar saker på olika sätt. Sommaren är snart här och det är då jag brukar försöka utforska hjärnan mer men jag är fortfarande ställd efter detta.
Önskar er en fin dag!
Mvh
Alk3
