Citat:
Ursprungligen postat av
Abetterworld
Efter 2:a världskriget så började Storbritannien och Frankrike förlora sina imperier, grunden för deras makt. USA ville att så skulle ske så att deras egna företag skulle fritt kunna flytta kapital och utnyttja dessa länder för de egna marknaderna. Vidare var USA rädd för kommunismens inflytande om kolonierna inte fick frihet.
När Frankrike och Storbritannien försökte bekämpa Egypten från att beslagta Suez-kanalen 1956 satte USA och Sovjet stopp för det. Sovjet hotade med kärnvapen medan USA hotade med att inte hjälpa Europa vid händelse av krig.
När Europa förlorade sin militära kapacitet att stå på egna ben mot yttre hot förlorade vi också våra tillgångar. Vi blev beroende av andra. Ironiskt nog var det Storbritanniens och Frankrikes extrema hat och besatthet att hålla Tyskland svagt till varje pris, även genom att förlora sina egna imperier då de blev beroende av Ryssland/Sovjet och USA för att vinna. Tyskland förlorade och Storbritannien och Frankrike kunde ståta som "segrare" men till priset av att ha förlorat sina imperier. De nya makterna blev USA och Sovjet. Komiskt nog använde USA "demokrati", "rättigheter" och "fria marknader" som propagandamotiv även om de i främsta hand avsåg att gynna sig själva.
Det var delvis förutbestämt, oavsett hur kriget hade gått (bortsett från möjligheten att Hitler skulle ha segrat totalt),
Britterna hade redan på 30-talet problem med att hålla uppe den nivå av militärt spenderande/ kapacitet som behövdes för att kunna bära det väldiga imperiet och försvara det, Det var visserligen inte tydligt för vanligt folk, men i efterhand kan man se att det var så. Landet hade relativt sett blivit fattigare efter första världskriget, som gav imperiet en första knock det egentligen aldrig hämtade sig ifrån. Och förmodligen kan man säga samma sak om Frankrike: imperiet hade blivit en för stor kostym, det kostade alldeles för mycket att både försvara ett globalt imperium och hemlandet, ich det gav inte tillräckligt mycket tillbaka.
Churchill fick känna av denna spänning under kriget, även om han dolde det för offentligheten så långt det gick. I det där berömda talet i juni 1940 ("we shall fight on the beaches, we shall fight in the cities...") avrundade han med en antydd vädjan till USA: om hela imperiet och den Gamla Världen inte räcker till för att slå ut Hitler,så kan vi hoppas på att Amerika kommer till hjälp. Det här var vid en tidpunkt när Frankrike redan var knockat för tillfället, så han visste att just då skulle det brittiska imperiet snart vara nästan de enda som aktivt kämpade mot Hitler - och han framställer det som att hjälpen från USA är den sista utvägen, om allt annat fallerar. Jag tror att han redan då insåg att det i längden var
"the ONLY option": utan att få med sig USA i kriget
kunde Storbritannien inte besegra Hitler, inte ens med hela sitt imperium bakom sig (jag menar nu en
slutlig seger i hela kriget, inte bara att vinna slaget om Storbritannien). Men det kunde han förstås inte säga högt då.
Roosevelt var, som du skriver, ingen vän av det brittiska imperiet, och både han och Stalin sade under kriget tydligt till Churchill: vi skickar inte miljoner av våra unga män ut i elden och riskerar deras liv för att sedan, när freden har kommit, ge dig ditt imperium tillbaka på en silverbricka. Tiden är ute för sådant här, och när kriget är över måste ni börja avveckla ert imperium.
England var enormt beroende av amerikanska soldater, industriprodukter och teknik, amerikanska krediter och skepp, plus den sovjetiska krigsinsatsen - från 1941 förde UK till stor del kriget på amerikansk kredit i olika former - så han hade inget val annat än att acceptera detta. Direkt efter freden blev han bortröstad som premiärminister, britterna tyckte också att det var dags för ett nytt och mer modernt England, så Churchill slapp i alla fall nesan att behöva bli den som släppte Brittiska Indien, imperiets hörnsten och kronjuvel. Men det blev ganska snabbt tydligt efter freden att varken England eller Frankrike kunde axla ansvaret som supermakter längre.
