Varför ska alla leka psykiskt sjuka idag?

Aldrig har det varit så populärt som det är just nu att ha alla möjliga släng av alla olika åkommor. ADD. ADHD. PTSD. Aspergers och alla andra sjukdomar möjligt releterade till autism. Jag har träffat folk som skryter av någon anledning av att de är autistiska men sen när man träffar dom är dom fullt normala med normalbegåvning. Lite egna bara, men måste man leka psykiskt sjuk pga det? Är man så jävla nojig av vad folk tycker och tänker om en att man måste klassa sig själv som något för att känna sig accepterad?

Vad får folk ut av dessa klassificeringar? Mår de bättre av det?

Jag har förstått att mycket hittas på så att de ska få sina "mediciner" och ha en ursäkt för att vara lat och leva på bidrag. Sen är det även vanligt att folk tror att de kan bete sig hur som helst iochmed att de kan säga "aa men jag har aspergers, jag kan inte rå för mitt beteende".

Samhället idag har gjort det alldeles för lätt för detta fjanteri, samt att sjukvården får det extra jobbigt med folk som vill leka sjuka bara för skojs skull. Detta resulterar bara i att de som faktiskt ÄR sjuka får det svårare att bli utvärderad då de troligen blir misstänkt för att bara vara ute efter medicinering eller bidrag.

Hur länge ska detta skådespeleri pågå och hur får man bukt med det?

Alla mår dåligt. Alla lider till och från av depression. Det är så det ska vara. Det är fullt normalt. Man behöver inte leka autistisk för det.

Sen är det rekordmånga som gnäller över sömnbesvär och att de inte kan koncentrera sig och att de har lätt för att få depression, men så ligger alla med telefoner i sängen och spenderar hela sitt liv framför en skärm samt så äter man inte det kroppen och hjärnan behöver.

Nej klart du inte kan sova om du drar en monster innan läggdags. Samt all denna skitmat har stor påverkan på hjärnan. Den behöver näring och mineraler för att fungera som vanligt, men 99% av alla vet inte ens vad det är

Folk mår dåligt, och idag har folk så lite vettigt att ägna sig åt att det dåliga måendet blir deras fokus i livet.

Vården idag är dessutom nästan gränslös. De nekar ingen patient, oavsett hur löjlig eller trivial åkomma det handlar om. Eftersom vården är gratis för folk, och inte behöver vara återhållsam av ekonomiska skäl, så söker sig mängder till vården för att få lindring mot "livet".

Vården och diagnoser blir någon slags lindring för folk, så de kanske lite enklare kan stå ut i det onaturliga och otillfredsställande moderna samhället, som totalt bygger på njutning och konsumtion. Konsumtion av prylar och varandra. Tron att en ny produkt, en ny tablett, löser alla problem.

Verkar som folk blivit uppfostrade till o försöka vara så värdelös som möjligt! Nån jävla tävling till o ha mest diagnoser och vem som kan tjuta mest! Vidrigt har de blivit iaf!

Vi lever i offerkoftornas och uppmärksamhetssökarnas tidevarv. Outhärdligt är det.

Vården är inte gratis.

Diagnoser som autism och ADHD är inte psykiska sjukdomar, utan personlighetsdrag som gör att man funkar dåligt i skolan och i grupparbeten. Förr kanske man kallade dem barnsliga, ouppfostrade eller egoistiska - då skylde man allt på föräldrarna.

Barn och studenter får extra hjälp i skolan om de har en diagnos. T.ex. på universitet kan du få sitta kvar en extra timme på tentan om du har en diagnos, om du har läs- och skrivsvårigheter, och i vissa fall om ditt modersmål inte är svenska. Du kan få träffa en mentor som hjälper dig att lägga upp ett tidsschema för när du ska plugga, eller en handledare som ger tips om hur du ska lösa hemuppgifter. Det är nog huvudförklaringen till ökningen av antal diagnoser.

I yrkeslivet har man inte så stor nytta av att visa papper på att man har en diagnos. Funkar du någorlunda i jobbet verkar primärvården vara ganska ovilliga att testa dig för olika diagnoser?

folk är för lättkränkta

Fast i något läge blir avvikelsen från det normala så stor att vi inte kan kalla det annat än just en sjukdom/störning. När någon kan lyckas oerhört väl med uppgift A men får djup ångest av uppgift B trots att alla andra kollegor utan problem kan handskas med uppgift B kan vi ju inte kalla personen barnslig, ouppfostrad eller egoistisk - denna sköter ju uppgift A (och uppgift C, D och E) utan några som helst bekymmer.

Visst kan det finnas människor som söker en diagnos för att kunna punda på statens bekostnad, eller de som bara vill ha något att skylla sin lättja på. Men för de flesta handlar det nog om att de söker en diagnos för att kunna finna metoder att handskas med situationen.

Du har mycket att säga med lite insikt.

Vården har inte råd att bekosta utredningar av folk som inte har stora svårigheter i sin vardag.

Du tar autism som exempel och hävdar att någon är ”normal” för att det är vad du ser. Efter vad? Hur många autister är du nära vän med? Man kan ha autism och vara både medel- och högbegåvad. Dessa personer kan anstränga sig för att verka normala en kort stund och sen bli helt utmattade…

Autister har ofta inget filter in - de hör varenda fågelkvitter, klocktick, elementgnissel, etc. som om du själv var fullt fokuserad på det. De har svårt att automatisera, vilket innebär t.ex att när du diskar och slappnar av, tänkandes på nåt annat, så anstränger sig autisten till 100% med att få rätt på disken som för första gången, varje gång. Dessa saker gör att autister aldrig får någon vila, som hjärnan är helt beroende av för att inte bli tappa allt - känsloreglering, koncentration, minne etc…

De flesta har ett detaljseende, som gör att de inte tar in helheten, t.ex. en skog, utan istället en blåklocka tre meter in, 21 barrträd följt av 7 vitsippor etc. Detta kommer inte gratis utan kostar energi, såklart. Samma sak med samtal, många kan inte alls plocka ut det viktiga, utan allt verkar lika viktigt.

Autister kan inte tolka det du inte säger rakt ut eller vad som egentligen menas med en fråga. Många har övat in att övertolka kroppsspråk, små miner etc i ett försök att förstå vad de inte ser men missar ändå att fatta det som alla normala ser som självklart i ett samtal. Samtidigt säger autisten rakt ut vad hen tycker och tänker men omvärlden fattar aldrig att de är bokstavliga utan övertolkar istället autisten. Dessa ständiga missförstånd mellan autister och normala orsakar befogad oro och ångest.

Autister är ofta väldigt ojämnt begåvade vilket t.ex. kan göra att verkligen grundläggande saker är svåra att förstå men att personen samtidigt kanske klarat en högskoleutbildning till exempelvis programmerare och då möts han av en helt oförstående värld, som du, som inte fattar att hen är OJÄMN som fan och istället ifrågasätter om det inte är en lat idiot bara…

De flesta kämpar hårt för att försöka vara så högfungerande de bara kan och blir tackade av ovetande personer som dig genom att få omöjliga krav på sig.

Enklare att skylla på åkomma än att leva upp till samhällets förväntningar.
Det blir en paradox också, idag ska man lyckas så vansinnigt för att sticka ut i djungeln av social media.
Den vanligaste reaktionen jag hör är "det förklarade mycket när jag fick min diagnos".
Man kan helt enkelt peka på diagnosen istället för att kämpa igenom som man gjorde förr.

Jag har råkat på en del av dina inlägg och reagerat på att du är en ovanligt bitter typ. Det är inte hälsosamt, men så verkar du tillhöra de där människorna som du klagar på, de med sömnproblem. Du äter ju tydligen melatonin eller vad det nu var, för att du sover så dåligt.

Att många människor är deprimerade idag är kanske inte så svårt att förstå, men uppenbarligen är du inte kapabel att koppla ihop det. Sen har då i alla fall jag aldrig träffat på någon med autism som är stolt över det, inte en enda en och då har jag tidigare arbetat på ett gruppboende för människor som behöver stöd i vardagen.

Du är nog bara en ovanligt bitter typ som vill ha ännu något att klaga på. Ut och spring med dig, det är rådet du ger till så många andra. Sitt inte hemma och skyll på att du inte kan springa lite. Ryck upp dig!

problemet är inte diagnoserna det kan göra stor nytta att ha sånt på papper, problemet är alla idioter som använder diagnoser som en ursäkt.