Isaac Asimov mannen myten legenden.

OK för han blir helt gubbe i Foundation and Earth på 80talet sen när han blev gubbgubbe och försökte binda ihop alla shortstories med skarvar och muttrar mellan robotgrejset och foundation. Massa sex och love i den all of a sudden.

Heinlein håller på med gruppsex och prylar i Stranger in strange land?

Clarke är clean men han som författare men han var iofs gay. Alltså gay as in homo. Massa patent och grejer i verkligheten dock.
Anyways frågan i TS är om han var en psyop? Det vet jag inte men han gillade att driva med folk https://en.wikipedia.org/wiki/Thiotimoline

edit: jag gillar Heinlein bäst. Han är mest sense of wonder.

Jag vet att Asimov ligger i SF-genren och har inte läst mycket av honom. I skolan, fick vi i uppdrag/långläxa att läsa Stiftelsen som då fanns i tre delar, jag kommer inte ihåg nu vad de hette men jag minns jag tyckte de då var ganska spännande, jag ville verkligen veta hur det hela skulle sluta. Jag minns nu inte så mycket mer än att en vanlig människa hade muterats till mentala superkrafter och därmed kunde styra andras känslor men det fanns också en avancerad matematik som kunde förutse denna fara för samhället varför mutanten kunde besegras. Nå't sån't.

Senare- för kanske tio år sedan läste jag en mer vetenskaplig sammanställning som hette 'Katastrof'- den listade upp och resonerade på ett sakligt och rationellt sätt tänkbara händelser vilka skulle orsaka förintelse för dels mänskligheten men också för Jorden som sådan- faktiskt förutspåddes och förklarades även Universums undergång.

Jag tror att Asimov var en mycket intelligent människa som dessutom begåvats med fantasi.

Kändisskvaller --> Litteratur
/Moderator

Asimovs språk är rent och klart. Men hans sf var inte "vetenskaplig", snarare "vetenskapsaktig".

Många av hans påfund är ren fantasi. "Postronisk hjärna i människoliknande robot" -- det är bara fantasier. Fria fantasier. Asimovska robotar, som tenderar åt intuition (Kvinnlig intuition, samlingen Främlingen i paradiset) och religiositet (Reason) -- det är fiction endast.

Stiftelsen, med sin "psykohistoria" som gör att man kan förutsäga framtiden -- ren fantasi.

Asimov hade den alkemiska-konstnärliga förmågan att få robotar, och vintergatsimperier, att verka trovärdiga.

Som fictionförfattare må han leva. Som fackskrivande intellektuell -- var han tämligen o-originell. Ateism, jordens undergång, ersätt människan... vi behöver inte ännu en till sådan predikant.

Som sf-romanförfattare briljerade han, på alla sätt, 1942-1956. The Naked Sun från det senare året var en elegant sak. När han sedan återkom till romankonsten på 70-talet var magin i stort sett borta.

Jag vet inte vad du snappat upp det där skitpratet, men det är hur som helst utan relevans. Asimov föreställer sig saker som inte existerar men som skulle kunna komma att existera och det är således givetvis fantasi. Det betyder inte att det inte är vetenskapligt och logiskt grundat. Även i de fall de vetenskapliga fakta har blivit föråldrade och Asimov utgått från sådant som inte visat sig stämma som t ex att Merkurius ständigt vänder samma sida mot solen.

Behöver vi inte en till sådan predikant som Asimov? Nähä, och varför inte det då? Asimov predikade knappast, han var romanförfattare och vetenskapsman och beskrev både den faktiska världen och fiktiva världar som han ansåg riktigt. Det gjorde han utmärkt och det finns inget i det som inte ”behövs”, vad det nu skulle innebära. Håller man inte med honom om något, som t ex frågan om Guds existens, så får man väl låta bli.

En av mina absoluta favoritförfattare. En av de största inom Scifi om inte den störste. Tyvärr togs han ifrån oss vid den relativt unga ålderrn av 72 år. Han borde fått levat till minst 82 så han fick uppleva 2000-talet. Undrar vad han hade tänkt om Boston Dynamics skapelser. De borde byta namn FÖ till US Robotics and MEchanical Men. En titel med mycket mer styrka i sig.

Intressant, jag tycker precis tvärtom om Isaac Asimov och Robert Heinlein. Uppskattar båda och gillar verkligen Asimovs teknikbaserade SF. Hans robotlagar är ju även en stor del av Stiftelse-serien. Hade varit roligt att se den netflix serien. De borde ju börja med typ Cavs of Steel och sedan gå framåt i kronologisk ordning. Har för mig att även Heinlein var inne på att minska befolkningen.

Dte är jag med. Fast i det långa loppet. Ingen utrotning av folk alltså utan något i stil med ettbarnspolitiken i Kina. Detta kommer säkert ske i framtiden då vi nu har rejäla problem och befolkningen ökar ju bara. Om kanske 50-100 år så införs ettbarnspolitik globalt.

Men är du helt galen eller? Asimov har garanterat massor av bögare och kvinnor som läser honom. Fast Asimov är ju jude så... kvinnohatande idioter brukar inte gilla judar. Ej heller böghatare. Så du bör kanske inte läsa Isaac?

Det är ju det som är intressant med att läsa böcker om robotar skrivna på 40-talet . Hur de då föreställde sig framtiden. MultiVAC är en kul sådan sak. Är ju typ internet fast bara i en dator. Jo Heinlein spårar ju tyvärr. Fånge på egen planet tex... jösses. Clarke är halvtråkig även om det såklart finns guldkorn i hans samling. Mod kanske kan flytta denna tråden till böcker? Finns ju endel författartrådar där. Du får gärna ge exempel på en SF-roman eller novell som är det du syftar på, Alltså mer fiction än science. Jag läser ju det mesta så vore kul med ett exempel.

Ge gärna lite exempel på några av Asimovs guldkorn och dina favoriter av Clarke

Asimov skrev några romaner som ännu håller. De är bra nog ur allmänlitterär synvinkel. Och tidlösa ur en sagomässig-mytisk synvinkel.

Som till exempel Världar i krig (The Stars, Like Dust, 1951). Intrigen är smått banal: maktkamp mellan rymdstater. Men det hela har charm och snits. Detta är en uppgraderad space opera, fri från rymdprinsessor och lull-lull, men ändå tidlös som Blixt Gordon och John Ulnar.

Dömd planet (The Currents of Space, 1952) är en annan Asimovare om maktkamp i rymden, men nu är det hela på ett annat plan. Intrigens bas ligger i vetenskaplig spekulation (moln av materia som kan hota planeter) och mot denna bakgrund målas händelser med inlevelse och charm, minnesvärda typer och en gnutta hot och våld. Jag dyrkade denna roman som ung och gladdes åt att kunna läsa om den härom året, med i stort sett samma utbyte.

Tidens död (The End of Eternity, 1955) var också en favorit då det begav sig. Omläsningsförsöket nyss blev inget, jag tappade lusten -- nihilismen i boken avskräckte. Men visst hade han säker stil, den Gode Doktorn. Det märks bland annat i början; han skildrar sterila framtidsmiljöer som ändå har fängslande detaljer. Det är modernism med släta ytor som ändå har artikulering, så att säga.

Skippa kan man även Förbjuden värld (Pebble in the Sky, 1950), där intrigelementet kärnenergi, kärnkatastrof förstör allt för mig. Jag kan inte läsa romaner om kärnvapen och kärnenergi, dödens energi.

Praktverket i den asimovska romankonsten är förstås Stiftelsen (1951-53). Man kan som sf-sugen läsare fokusera på första boken, resten blir lite omtag. Ty den första boken har något unikt -- en vetenskaplig attityd till samhällsutveckling och historia, för sin del långt mer avancerad än vad Gibbon kunde drömma om -- Gibbon, vars verk sägs ha inspirerat boken. Asimov överträffar allt -- Gibbon, space opera; ja, han blir nästan en framtidens Spengler, allt i läsbar fictionform. Här är ordet klassiker motiverat.

Del fyra i Stiftelsen (Stiftelsen och tiden; Foundation's Edge, 1982) var annars stel och tråkig. Men som estoteriker gläds jag åt att materialist-nihilisten Asimov måste ta till en esoterisk idé ("Gaia-galax", galaxen är besjälad) för att få intrig-patiensen att "gå ut". (Även i The Robots of Dawn, 1982, har han ett bärande intrigelement som är anatema för envar rättänkande "skol"-vetenskapsman, nämligen telepati. Förekomst av telepati i en roman gläder en esoteriker -- men -- visst är han inkonsekvent rent programmatiskt, den Gode Doktorn, om han i sina vetenskapsspalter i F&SF predikar reduktionism men i sina romaner ibland har holismen som grund.)

En tidigare robotroman, The Naked Sun (1957; Den nakna solen) utnämns av Brian Aldiss till Asimovs bästa roman. Och visst är det en sjusjungande, men nedtonad, briljantslipning i centrala kosmiska nejder. Vi får här en relaterbar kriminalintrig i modernistiska miljöer, underbart levande.

Slutligen anser jag att The Gods Themselves (1973; Själva gudarna) var ett sömnpiller. Utomjordingars sexliv, förmedlat via steril labbmiljö -- nej tack.