Tillvägagångssätt vid misstanke om mental ohälsa hos närstående?

Jag misstänker att min närstående har EIPS (emotionellt instabilt personlighetssyndrom) då efter att ha läst på om tillståndet stämmer in oerhört väl, flera i dennes omgivning (dom mycket få vänner som finns kvar) känner igen personen i tillståndets beskrivning.

Hur går man till väga för att få till att börja med, en utredning på detta följt av hjälp?

Jag har försökt läsa mig till det på vårdguiden men hittar bara hjälp till dom som har NPF-diagnoser (asperger, adhd m.m)



Förtydligande - jag som aldrig haft med psykiatri eller knappt gått till läkaren själv behöver praktisk vägledning med hur man hittar rätt i vårdsystemet, jag ber inte om hjälp vad gäller att försöka få en sjuk person att inse behovet om vård.

Det bästa sättet är väl att börja med att ta kontakt med en anhörigförening
och samla på dig kunskap. Personen måste vara ett hot mot sig själv eller
annan för att sjukvården griper in genom tex psykiatrin.

Det är upp till din närstående om de ska bli en utredning fattar du väl själv?

Nej TS har läst lite online och är nu expert.

Jaha men då förändrar de ju allting.

Ja men då kan du ju förklara vad nästa steg är för att uppnå detta när personen är villig, vart vänder man sig?

Om personen är villig att göra en utredning, hur gör man för att få till en sådan?
Känns som att vårdguiden bara skickar en mellan massa olika artiklar som inte säger så mycket i mitt specifika fall



Förtydligande - jag som aldrig haft med psykiatri eller knappt gått till läkaren själv behöver praktisk vägledning med hur man hittar rätt i vårdsystemet, jag ber inte om hjälp vad gäller att försöka få en sjuk person att inse behovet om vård.

Man söker hjälp för sitt psykiska mående till att börja med.
Finns flera sätt att göra det och vårdcentralen är ett sätt.

Vad folk måste lära sig att förstå är att psykiatrins diagnoser är trams. Symptomen existerar och det finns en underliggande orsak till besvären. Ofta handlar det om fysisk och psykisk stress, trauman och andra obearbetade problem.
Psykiatrin gör det egentligen bara enkelt för sig genom att kalla det en permanent rubbning i hjärnan och kemisk obalans som behöver behandlas med psykofarmaka livet ut.
Den bittra sanningen är att man ansvarar för sin egna hälsa hela tiden och gör sig själv sjuk om man inte är uppmärksam. Den dagen man sätter sin fot på psykiatrin och börjar få diagnoser och deras så kallade mediciner kommer livet aldrig någonsin att bli så bra som det kunnat blivit.

Jo vårdcentralen är ett sätt, men finns det inget sätt att kunna skippa steget att få tid hos någon slags allmänläkare vars uppgift ändå blir att utgöra en mellanlandning innan man eventuellt kan få tag på någon mer hemma inom psykiatri?

Är vårdcentralen den enda "vettiga" vägen att gå så får jag väl boka en tid...

Jag förstår helt vad du menar och är helt övertygad om att trauma hemifrån och via andra händelser påverkat min närstående till att ha sin typ av problematik.

Dock tänker jag att en diagnos vore bra inför terapi, nu kan jag ingenting om det heller men jag antar att terapefter(?) har olika inriktningar där dom riktat in sig på personer med speciella problem...

Terapi kan vara bra för vissa men kräver att personen öppnar upp sig och även gör arbetet själv samt att psykologen eller terapeuten är kunnig och använder rätt tillvägagångssätt.
Men man bör vara medveten om att man egentligen har mycket arbete själv att göra och innerst inne vet egentligen alla varför de mår som de gör.