Kan man behandla depression med CS?

De där förslagen är exempel på vad man bör göra för att hålla sitt normalt fluktuerande mående lite mindre fluktuerande och generellt bättre.
Det är inte något som hjälper mot depression.

Kanske efter många många år - men tar det så många år av lidande så kanske sitta på röven och käka chips hjälpa lika mycket, efter tiden läker alla sår-devisen.
(Kost och sömn är f.ö. bullshit, alla som någonsin ätit är en jävla kostguru idag så den är irrelevant i detta fall då det finns 7 miljarder åsikter om vad som är bra kost. Bra sömn är något man får, inte något man tar.)

La själv hopp på vissa dessa mjäkiga knep när jag var i depression, kanske hjälpte de till slut, för jag tog mig ur den. Var bara deprimerad i 6-10 år beroende på var man drar gränsen. Värt det?
Men samtidigt tog jag MDMA de senare åren av depressionen, inte av terapeutiska orsaker, utan av att testa något festligt. Provsmaken av en eufori mitt i misären, var så extremt givande, gav insikten att så här kan man må, det går att må så här bra, låta hjärnan bara smaka på det - en länge bortglömd känsla.
Jag tror det (de men främst första) var en oerhört viktig händelse att bryta depressionen, att hjärnan kunde förstå hur man kunde tänka. Inga tomma löften, inget hopp efter något man inte ens visste vad det var eller om det existerade, bara att man inte ville vara i det man var, och ord, röster, och vaga minnen sa att det fanns något annat. Istället fick man ett äkta bevis på att det fanns något annat. Att man var kapabel till att må bra. Det blev ett mål och en karta i ett.

En tidsmaskin å jag hade sagt åt mig att köra droger redan i början. Många år i viktig ålder helt åt helvete.
Kan förtydliga att jag inte är någon hurtig live love laugh chia-ätande intsagram-guru om hur lycklig jag är. Jag är inte lycklig, är trasig, har djupa svackor, myser åt tanken på slutet då och då. Men jag är inte deprimerad, vilket är så jävla skönt jämfört med...att vara deprimerad.

CS under en period bör vara liknande, lite mindre intensivt, lite mer långdraget, så mycket större risk att fastna. Men ärligt talat, hellre vara en pundare än vara deprimerad.
Whatever sätt, drog, eller tilltag. Att få ta en pause, och framförallt smaka på hur det är att känna sig lycklig och obesvärad är så jävla mycket värt i en depression.

När man är ute ur den. Då kan man börja försöka detaljstyra sitt liv med träning, kost etc.
Fila och putsa lite på naglarna man precis sågat av med en vinkelslip.

Att kalla ett drogrus lycka känns ju otroligt naivt dock.

Lycka är något som kommer inifrån, inte utifrån. Lika lite som att du kan bli lycklig genom att få komplimanger, så blir du lycklig av pengar, droger, sex, och andra temporära tillfredsställelser.

Också provat en väldig massa droger, men det är inte vad jag hade rekommenderat mitt yngre själv. Det som är mycket viktigare är ju att komma under fund med varför man mår dåligt, vad det är som orsakat det och därefter aktivt försöka ändra på tankarna man har kring sig själv.

Men med fasta rutiner och självdisciplin, så försvinner offermentaliteten. Att sitta hemma i sin datorstol, och anse att allting negativt som hänt är pga att föräldrarna inte var snälla för 30 år sedan är ju inte en lösning på problemet, utan en meningslös självömkan som aldrig tar någon någonstans.

Det droger kan göra är att ändra ens perspektiv på sig själv och sin situation, och det var det som hände för dig. Perspektivet skiftades från "allting är skit" till "såhär kan man må", vilket jag antar gjorde att du såg att en förbättring var möjlig. Det fanns ljus i slutet av tunneln, för när du trippade så var även du kapabel av eufori och glädje.

CS orsakar depression i längden. Man blir beroende för att ens fungera överhuvudtaget ganska snabbt och krascharna när det går ur kroppen kan vara jävliga.
Vill man ha dopamin som en quick fix skulle säga säga att det är säkrare att cykla koffein, L-tyrosin, och L-dopa istället. Men dessa alternativ är verkligen inte bra egentligen men säkrare än centralstimulerande droger som syntetiserats i ett enda syfte från början, att ge rus.

Men man bör samtidigt då lägga all sin energi på träning, kost och att ta itu med sitt liv från grunden. Onani bör även upphöra helt ett tag framöver då det tömmer en helt på energi och dopamin.

Vi är bara organiska självmedvetna klumpar styrda av kemiska substanser, som får oss att må.
Kort lycka kan du få av att tillföra kemi utifrån. Inte långvarig, eller själslig lycka, eller särskilt stabil. Men kan vara just det du behöver. Är dit endorfinminsystem igenrostat behövs det lite smörjning.

Men du verkar snacka om att bara vara lite ner, lite fast, lite blasé, lite negativ syn på det hela. Inte om att vara deprimerad.
I en depression är en kickstart behjälpligt och ofta rent nödvändigt.
Man börjar inte med rehabilitering och försöker lära någon att gå igen hos sjukgymnasten när en som varit i en trafikolycka kommer till akuten, man börjar med kirurgi, stoppa blödningar, snickra ihop ben, och mekaniska/medicinsk ersättning till skadade organs funktioner. När patienten klarat sig genom det, då kan den börja med sjukgymnastik för att lära sig gå igen. Som i motsvarighet här är kost, träning, meditation och sånt. Medan en tung depression mer är det första läget.


I mitt fall var det definitivt perspektiv på grund av massivt flöde av glad-kemikalier jag inte haft på år, får testa hur stiligt impulserna kan färdas mellan synapserna med rätt bränslen. En kickstart.
Så finns ju det som skrivs ut av läkare som tex SSRI, som skrivs ut under lång tid, ofta livstid. Där är jag enig att det bör ses som en sista utväg endast. Där är det ren konstant kontroll av hjärnans kemi.
CS är nog ett mellanting av de båda. Lyser upp att man kan må bra, och ger en hint och ledstjärna för hjärnan att följa. Men inte så intensivt, och något man kan ta nästan över allt, så risken att det blir långtidsmedicinering man fastnar i istället är nog väldigt hög. Där det också blir ett försök till konstant kontroll av hjärnans kemi. Så gissar att det inte är rekommendera vid depression, men vet inte. Nog lite individuellt och beroende på omständigheter. Absolut inte en handske som skulle passar alla. Men kan vara värt det för många. Som sagt, hellre en pundare än deprimerad.

Sen menar jag inte att träning, meditation etc är något dåligt för en i depression, bara att de tipsen är närmre "ryck upp dig" än ett tips med något praktiskt värde, just för att personen redan är långt långt under nivåerna som krävs för att försöka lägga om sitt liv i någon form av långsiktighet, när den närmsta minuten är en kamp för att bara existera, och sen kommer en minut efter den som får kämpas över, och en efter den.
Kanske träning är samma kick för ett fåtal, då en del typer verkar få sånt sjukt flöde av endorfiner av träning och blir hooked lika snabbt som vissa blir på CS. Men är som sagt ett fåtal. För alla andra är det ett långsiktigt slit för långsiktigt välmående, och då är det som sagt i princip onåbart för en depressiv hjärna.

Jag har utöver min ADHD-diagnos depression, generaliserat ångestsyndrom, borderline och svår anorexi.

Fick inte min ADHD-diagnos förrän förra året. Har medicinerats för (bl a) min depression i 7 år. Har testat alla SSRI, SNRI, NDRI & övriga antidepressiva som används. Dvs ett 20-tal kanske. Den enda som funkade någorlunda var Voxra, vilket också är en alternativ behandling till ADHD. Men illamående är inte min favoritbiverkan..

Sen jag började med CS har jag mått mycket bättre! I och med att jag t ex klarar av att avsluta saker för första gången i mitt liv, typ, och inte ha en miljon projekt som aldrig blir färdiga, så har både mitt självförtroende och min självkänsla ökat. Har blivit så stor skillnad med medicin än vad det varit utan. Idag tar jag ingen antidepressiv medicin längre, det räcker med CS (och stämningsstabiliserande men den är mot min borderline).