Jag hatar välgörenhet, hur tänker ni andra?

Du behöver tänka hela varvet runt. Tjugo kronor för mig är inte jättemycket, men en fattig pensionär som inte har råd att äta sig mätt får kanske avstå en dagsbudget av mat. Samtidigt som direktör Grillhagen kan gödsla allehanda välgörenheter med en tjuga per styck utan att det märks i hans feta plånbok. Nu jobbar ju inte han så, men i alla fall.

Direktör Grillhagen planerar sin skatt så att han stjäl tio miljoner per år från dig och mig, sedan ser han till att det syns när han tjongar i med tiotusen på någon välgörenhet, passar på att utmana konkurrenter, tar tillbaks lite som avdrag på skatten, (jo, det funkar tydligen), och sedan får hans kunder pröjsa tillbaks resten via höjda priser.

På grund av att majoriteten av svenskar är felknullade som du, så ökar samhällsstölderna med tiden. Vi börjar indoktrineras redan i unga år med att kränga majblommor, sedan fortsätter det med bingolotter, etcetera. Vilken tioåring har koll på ideologin bakom det?

Bottom line. Vi betalar skatt i Sverige. Det ska täcka behoven från såväl inhemska nödproblem och sjukdomsforskning som bistånd till bananrepubliker.

I slutändan gör de skada. Då cementeras välgörenhet som en fullgod ersättare för skattemedel och blir därmed i folktro oersättlig.

Om skatteuttaget vore korrekt skulle inte cancerfonden ha något existensberättigande. Stadsmissionen skulle få klappa igen och de hemlösa skulle ha livets nödtorft via staten. Det är väl hela syftet med att ha en stat?

Det förutsätter att du tycker staten är i alla lägen bäst på att identifiera behov och tillgodose dem. Jag tror inte det stämmer utan jag tror att civilsamhället kan vara bättre och snabbare. Därav frivilliginsatser. Sedan tror jag att en del människor är hjälpsamma och altruistiska och kommer försöker hjälpa oavsett. Vi kan inte ändra människors natur.

Det har du rätt i. Jag tänker dock att människors inställning präglas av staten via media från ung ålder. Ju mer liberal regering har, desto mer drivs det på med indoktrinering och sedan sjuttiotalet har samtliga regeringar vridit åt höger. Vi har ju åtta liberala partier i riksdagen, ett är snäppet brunare, men samhället blir allt kallare att leva i.

När jag var ung fanns det en framtidstro som inte alls finns i dag. Det fanns även en tro på att den lilla människan kunde förändra grundläggande saker om man bara slöt sig samman. I stället vann liberalismen mark, mycket på grund av människorna som utgör samhället. Din granne och min granne. Nu har de vunnit matchen men folk går fortfarande och röstar på antingen en röd strumpa på en hand eller en blå och ser inte gubben som gömmer sig bakom skynket och som skriver pjäsen.

Om alla fattiga i Sverige kunde tänka åtminstone halva varvet runt så skulle de inse att frivilliga insamlingar inte ska vara riktade mot just dem. De har inte det ekonomiska ansvaret för att rätta till fördelningspolitiska felaktigheter. Dessutom får de lika förbannat vara med och pröjsa när företagen höjer sina priser plus drar av på skatten.

Edit: Staten är inte speciellt bra, men den borde vara det.

Känns det mindre pinsamt att gå och kräla inför en socialarbetare än att göra det inför en "fin dam" på Lions eller kyrkan? Mindre pinsamt att få en utbetalning från kommunen, pengar som tagits från folk mot deras vilja, än att få en utbetalning från Lions som människor har skänkt helt frivilligt för att de vill hjälpa såna som dig?


TS, jag kan förstå din irritation då du verkar ha inställningen att staten ska se till att alla har det bra. Än så länge har ingen stat funnits som gjort detta, och vissa gör det betydligt sämre än andra, därför behöver människor hjälpa varandra. Att vilja hjälpa en annan människa ser jag som betydligt finare och mer hederligt än att en överhet (närmast likt en gud) ska "ta från de rika" och dela ut till alla behövande som om den vore allvetande och moraliskt ofelbar.

Den hjälp vi fick från grannen som kom med ett tyg till kläder, vaktmästaren på skolan som ordnade en cykel till mig och de anonyma julklapparna som låg på trappen var välkomna och uppskattade. Det som sved var inte de som gett bidrag till Lions, de gav i god vilja. Det var de fina damerna som kom i nya bilen och räckte över korgen med mat inför julen, fin mat. Vi skulle ha behövt pengar till skor, jacka till min bror. De nedlät sig aldrig att sitta ner och ta emot en kopp kaffe ens. De kom inte för vår skull, de kom för sin egen skull så att det skulle bli en liten artikel i lokaltidningen.

Men i väntan på att den blir det, vad ska vi göra då? Det är ju inte välgörarnas fel att välgörenheten som fenomen suger.

Jo, men det är ju en ond spiral vi befinner oss i. Ju fler fattiglappar som skänker till ett ökande antal organisationer, desto bättre går det för dessa organisationer som vardera har ett par direktörer Grillhagen i toppen. Ju bättre det går för organisationerna, ju mer växer de och kan anlita fler lobbyister som ordnar med högre skatteavdrag för dem.

Det finns massor med karriärmöjligheter i Sverige som är mycket hederligare än att driva välgörenhet, man kan bli bilnasare eller vad fan som helst, men om välgörenheterna dör sotdöden så stiger kraven på att staten ska gå in. Sedan måste så klart staten se till att skatteuttaget blir någorlunda rättvist, för annars faller idén.

Välgörenheten har funnits som en cancer i Sverige i alla tider, men på sjuttiotalet hade den en mindre framträdande roll. Folk på samhällets botten var färre till andelen och de hade lättare att få hjälp. Högern och liberalerna ser inte med blida ögon på sånt, så de samlar hela arsenalen och går till angrepp. Välgörenhet är ett av många vapen, politisk propaganda ett annat.

Arbetarklassen började få det riktigt hyfsat på sjuttio och åttiotalet och det steg dem åt huvudet så de till slut fick någon form av megalomani med betalda villor, två bilar, etcetera. Därför blev de mer mottagliga för propagandan från höger och våra vindflöjlar till politiker valde så klart minsta motståndets lag.

Det är väl hela meningen med att ha en stat?
Eller ska vi ha en stat som är snäll mot vissa och elak mot andra? Det har vi i dag, men på vilket sätt ändrar vi samhällsklimatet till det bättre om vi driver på ännu mer mot ökade klyftor?
Finns det ens ett vi i dag?

Enligt vem ska den täcka alla behov? Vi kommer ju alltid ha personer med särskilda behov och vad räknas ens in där? Sjukdomsforskning bland annat som du själv nämner är väl egentligen ett omättat område där det i praktiken (well i teorin med skulle jag tro?) inte går att överbudgetera. Du kan säkerligen ett par miljarder mer varje år på medicin och hälsa, var ska de pengarna komma ifrån?

Att tro att skatter ska kunna mätta alla sorters behov som finns i samhället känns lite naivt och även om det vore så är det inte rimligt.

Personligen ser jag absolut inget fel med välgörenhet. Att man skulle skämmas kring om man inte skänker några pengar eller ha några åsikter om folk som gör det ser jag mer som problem med sig själv i så fall.

Jo, staten ska absolut täcka in sjukdomsforskning. Sedan kan staten ta tillbaks lite från läkemedelsbolagen när de kränger de framforskade medicinerna. Et voilá.
Du gillar välgörenhet för att du är liberal. Varför är du det? Antingen är du rik eller så ser du dig själv som på väg att bli rik. Sedan finns det de som är utfattiga arbetare som indoktrinerats sedan blöjåldern och känner sig pissiga bara för att de inte klarar att ge Ingvar Oldsbergs femtiolapp till cancerfonden, som alla kan bara för att han kan. Kunde, ska det vara. Tanken på dessa fattiga irriterar och är inbyggd i konceptet välgörenhet.