Vart är mäns röda kryss?

Man får hoppas att du får uppleva lite verklighet.

Till TS:
Samhället skiter FULLSTÄNDIGT i män. Googla orden.

what to do if my girlfriend is yelling at me och kolla sedan första resultatet som dyker upp.

Byt sedan ut ordet girlfriend mot boyfriend och kolla sedan vad du får som första resultat.

Var det en borderline brud?

Man talar om våld i nära relationer numera. Det är ett framsteg. Att det inte är självklart att mannen slår kvinnan, våld kan förekomma i alla relationer. Om det är till någon tröst blir inte lesbiska som slagits av sin tjej heller hjälpta av någon jour.

Det går långsamt åt rätt håll, men det måste till också att killar slutar förtrycka killar. Mycket av kvinnokampen handlade om att kvinnor förtryckte kvinnor.

Du har inte fattat nånting...
Kvinnor kan också misshandla män psykiskt och fysiskt.
Din inställning tyder på STOR okunskap.

stor okunskap...eller så försöker HAN bara skydda sin egna stolthet..?


Jag vet att samhället skiter fullständigt i män, och sen när vi tillslut bryter ihop (blir utåtagerande) så kommer samhället(kvinnorna) och håller på och gråter sina krokodil-tårar för en minoritetsgrupp.

Varför tror du jag starta tråden?


Nej det är inte självklart att det bara är män som slår kvinnor. Men det är män som är majoriteten av förövarna i den officiella statistiken av våldsbrott i nära relationer.
Det finns väldigt många samhällsinstanser för detta - sålänge kvinnan är offret.

Det är också så att Kvinnor troligtvis är majoriteten av förövarna av psykologiska våldsbrott i nära relationer, men det förs ingen statistik över detta brottet... så det är lätt att dölja den sanningen.

kvinnokampen handlar alltså fortfarande med att förtrycka kvinnor, via proxy-krigsföring får de män att slå kvinnor, dagligen.

Kvinnor som har problem med ilska och impulskontroll flyger ofta under radarn tror jag. Hade ett ex som man faktiskt blev rädd för när hon blev arg. Hon gick in i någon slags spiral av frustration, gråt och accelererande ångest som kulminerade i en obehaglig mix av raseri, självömkan och otröstlighet som varade i dagar. Det började redan tidigt. Redan när hon var liten så sprang hennes föräldrar och gömde sig när det vankades utbrott. Hon hatade sina föräldrar för att de inte kunde "hantera" hennes humör. Hon sa aldrig förlåt, utan förväntade sig i allmänhet en ursäkt från de hon rasat mot. Och det var bara i nära relationer som det hände.
Hon skötte sig ju i skolan och gjorde läxorna, och då är det ju ingen som kommer och sätter stämpeln "sociala problem" i pannan på dig som tjej.

Det läskiga var att det inte hjälpte att gömma sig eller hålla sig undan. Man visste att hennes ilska bara växte av det, och att hon förr eller senare fick tag på dig och lät dig veta att du lever. Så det bästa man kunde göra var att skicka långa kärleksbrev och be om förlåtelse, trots att det var jag som blivit påflugen utan någon rimlig anledning alls. Det var enda sättet att klara sig undan.

Hon var smart och trevlig för det mesta, men när hon fick för sig att något inte kändes rätt, då tog det hus i helvete. Den kunde räcka med ett ögonkast hon inte gillade, eller att hon tyckte att man gjort någon konstig min.

Skulle helt klart haft nytta av att få berätta, så att någon kunde hjälpt mig sätta det som skedde i perspektiv.