Citat:
Ursprungligen postat av
HerrGickhan
Du bygger upp en bild som du inte greppar. Värst på 90-talet fick de som förköpt sig på en villa och som sedan tvingades lämna den till banken med en del i skuld kvar. Var plockade du fram varvsarbetare ifrån som om det vore en svag grupp i samhället. Att förlora jobbet innebär ju inte att förlora inkomsten eller att sedan inte kunna få ett nytt arbete.
Att människor skulle vara »lika värda« är ju en annan politisk floskel som dessutom är en svensk felöversättning från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: All human beings are born free and equal in dignity and rights. Dignity betyder inte värde, det betyder värdighet.
Naturligtvis är resursfördelningen olika. Zlatan Ibrahimović och Mats Sundin är miljardärer för att de lekt med en lädertrasa och en gummitrissa. En del varvsarbetare hade det rätt bra ställt och jobbade på varvet för att de tyckte det var ett trevligt arbete. Personal inom vård och omsorg har bland de lägsta lönerna, men blir sällan uppsagda.
Högre ränta påverkar den som har stora lån direkt och i mycket mindre utsträckning och indirekt den som har små eller inga lån. Den som bor i en bostadsrätt tillhör sällan »de svagaste«.
Jag växte upp i en stad där mycket av varvsindustrin lades ned på åttiotalet, de sista varven stängdes under nittiotalet. Många av varvsarbetarna som förlorade jobben på åttiotalet började jobba på byggen.
När krisen kom så tvärstannade bostadsbyggandet så väldigt många råkade illa ut.
Arbetslösheten ökade från ett par procent till 12% och de som råkade värst ut var de med svag position på arbetsmarknaden och med små ekonomiska marginaler.
Sedan fanns det rätt många arbetare som köpt villor och förlorade dessa när de inte längre kunde hitta jobb.
Poängen är än en gång att en ekonomiskt välmående och välutbildad medelklass med sociala skyddsnät står sig långt bättre rustad under en lågkonjunktur än personer som redan under högkonjunkturen har små ekonomiska marginaler och svårt att slå sig in på arbetsmarknaden.