Folk som inte har självinsikt över sin dialekt.

Alla tycker såklart att den egna dialekten är det normala. För mig som är född i Norra Skåne är min dialekt det normala för mig, och alla andra är märkliga. Även andra Skånska dialekter som bred Malmödialekt tycker jag är konstigt, "hur fan kan man prata så" liksom.

Men folk rannsakar ju aldrig sig själva.

Folk i mellan-Sverige och Norra Sverige hatar på Skånskan, samtidigt har dom extremt gnälliga konstiga cp dialekter själva.

Ni som kommer från Filipstad, Rättvik, Värmland, Dalarna, Norrland. Era dialekter är också "fula", inte bara Skånskan.

Kort och slätt vi alla pratar "konstigt".

Kommer också från norra Skåne! Tycker det är en redigt fin dialekt!

Gnällbältet har den värsta dialekten, Göteborgare med sin självgodhet är inte kul heller, skånska är charmigt, ni är lite svåra att förstå ibland och låter lite efterblivna men det är bara gulligt.

Är själv norrlänning men mycket svag för ett riktigt kraftfull Lomma-dialekt. Aggressiv som en galen dobermann.

Du har själv skrivit att den egna dialekten ä det normala.
Snarare är det alla andra som 'pratar "konstigt"'.

Jag gillar många sydsvenska dialekter. Efter jag lärde mig tungrots-r via tyskan är jag avis på er som kan använda det i svenska. Riktigt avslappnat att använda är det; inte konstigt att det spred sig så fort på kontinenten.

Skånska är riktigt härligt och varmt på något vis. Gillar faktiskt den trötta och släpiga malmöitiskan också. Östgötska är nog den enda dialekten som jag tycker låter direkt larvig.

Det finns givetvis ett undantag, den ljuva rikssvenskan som ljuder i vår kungliga huvudstad!

I Stockholm pratar de stockholmska. Vill du hitta rikssvenska får du bege dig till den sörmländska landsbygden och byarna utanför Uppsala.

Ni som ä stasser, lyssn int på halvdansken. Ing könsti me eran dialekt.
Dä räck föll å säg 80% av orda, resta kan en föll gess.

Brist på självinsikt eller acceptans över sin egen dialekt verkar vara vanligt.

"Jag har ingen dialekt" har man ju hört flertalet personer säga. I det fallet handlar det antagligen om personer som inte gillar sin egen dialekt och därför förnekar att de har den. Jag hade även en arbetskamrat från Norrköping som påstod att hon talade rikssvenska. Det gjorde hon inte.

De som förr påstod sig inte ha någon dialekt, var ofta sociala klättrare från landsorten som aktivt försökte prata som i huvudstaden. Idag är nog situationen en en annan.

Upplever att många yngre har ett väldigt förenklat tal, med uttal hämtat från tv-serier. Det är sparsmakat både vad gäller grammatik och ordval, och det är omelodiskt och fritt från dynamik (talar högt och oberoende av situation, har svårt att sänka rösten).
Jag tror att många ungdomar som växer upp på landet, oftast inte har tillräckligt mycket IRL-samtal med sina kamrater de växer upp med för att kunna skaffa sig en dialekt. Jag är rädd för att det beror på att de nästan helt saknar talspråk, och inte på något annat.
Märker på yngre arbetskollegor att de har väldigt svårt att tala fritt, och sätta ord på en tanke.