Citat:
Ursprungligen postat av
Chinatown
Farmor, Farfar, Mormor, Morfar!
Ni som har barn. Får ni hjälp av era föräldrar i vardagen? Tillräckligt mycket?
Ni något äldre som har barnbarn. Är ni mycket med era barnbarn?
Det här skiljer sig oerhört. Vissa far/morföräldrar får man säga åt att lugna sig för de vill komma och ta barnen sekunden de får, medan andra tycker barnbarnen är fina på kort men helst inte närvarande.
Som Maviel skriver nedan:
Citat:
Ursprungligen postat av
Maviel
Mina barns farmor såg barnen som livets efterrätt och hon gjorde allt för att få vara med dem så mycket som möjligt. Både för att hjälpa oss, men även bara för att få vara med dem.
Mina föräldrar har mer haft uppfattningen att barnbarnen är bäst på kort... kan inte säga att jag fått någon vidare hjälp eller stöd med mina barn under deras uppväxt.
Människor är ju olika.
Alla väljer själva (förutsatt att man har hälsan i behåll) - men då får man ju leva med besluten man fattat också.
Citat:
Ursprungligen postat av
53....so what
Det är väl en självklarhet att man vill vara involverad i barnbarnens uppväxt. Med facit i hand från de egna barnen vill man ju göra ett ännu bättre insats när det gäller barnuppfostran, och glädjen i barnens respons kan inte bli bättre när man ser hur de utvecklas.
Som små finns det mer tid när det blir barnpassning och så, och man kommer ut och blir en del av leken, på gott och ont.
Enda nackdelen kan bli att föräldrarna kan ha påpekande på hur man sköter sina åtagande.
Tyvärr går ju tiden så fort så man passa på att få de tider man kan. När barnbarnen blir stora blir det på deras villkor och tider. Då kan det vara för sent.
Nej, det är inte en självklarhet. Inte för alla. De har fullt upp med sitt. Och ungar är ju förbaskat söta, men också förbaskat jobbiga. Högljudda, kräver mycket uppmärksamhet, ska hela tiden stimuleras. Usch, jobbigt.
Men som du säger - det finns ett fönster medan de är små att bygga anknytning. Det fönstret stängs när de blir äldre.
Startade en tråd för ett tag sen, skrev så här då:
Citat:
Ursprungligen postat av
EnLitenFrys
Egna barnens ankomst har fått mig att fundera på barnens far- och morföräldrar, mina egna och vilken slags far/morförälder jag vill vara i framtiden.
Först och främst: Som far/morförälder har man INGA förpliktelser anser jag. Du väljer själv nivå av engagemang. Du har gjort ditt när du uppfostrade dina egna barn, vill du aldrig mer byta en blöja eller gå på nån astråkig knatte-basketmatch - det är upp till dig. Dina barn kan aldrig kräva eller förvänta sig att du tar hand om barnbarnen.
Men. Jag är helt övertygad om att anknytning kommer via umgänge. Ju mer du som far/morförälder funnits där, desto starkare band kommer det finnas (gäller som förälder med såklart). Om du bara är där någon gång per år och inte visar något engagemang för dina barnbarns intressen - kommer de förmodligen inte ty sig till dig heller.
Om du bara träffade barnbarnen på födelsedagar och högtider, aldrig spenderade tid med barnbarnen ensam, hittade på något roligt ni tillsammans, aldrig var barnvakt - bli inte förvånad när dina barnbarn tycker det suger att komma och besöka dig, att de aldrig ringer och frågar hur det är, att de inte ens hör av sig med en grattishälsning på födelsedagen. Att du sitter där ensam på ålderdomshemmet och de enbart kommer förbi av dåligt samvete, om ens det.
När jag pratar med andra föräldrar, särskilt småbarnsföräldrar, märks det hur olika nivå av engagemang far- och morföräldrar väljer. Vissa vill inget annat än att umgås med sina barnbarn, medan många tycker det är asdrygt med småbarn. För vissa är det självklart att ta hand om tvååringen när mamma och pappa drar på fjällvandring, andra vill aldrig någonsin vara barnvakt. Båda nivåerna är självklart OK, det är helt upp till varje person att själv välja vilken slags mor/farförälder man vill vara.
Som förälder ska jag också inflika: Det hade varit helt otroligt skönt med far- och morföräldrar som ville vara mer engagerade än de är. Såna som självklart hämtar barnen på förskolan, kör en stund i lekparken och sen fixar middagen när man som förälder behöver jobba över. Inte för att de gör oss föräldrar en tjänst utan för att de vill spendera den tiden med barnbarnen. Såna som säger "stick iväg och träna du, jag och barnbarnen ska spela sällskapsspel". Såna som ringer upp och säger: får jag ta med mitt barnbarn på museum i helgen?
Jag är inte missnöjd med mina barns far- och morföräldrar. De älskar sina barnbarn väldigt mycket och är intresserade av deras liv. De har valt en nivå av engagemang som passar dem, deras hälsa och intresse. Det är fine. Men själv hade jag nog i deras skor - några av dem är pensionärer - försökt spela en större roll än de valt att göra i barnbarnens liv. Inte primärt för att avlasta mina barn, utan för att bygga anknytning med mina barnbarn. Lära känna dem, få dem att tycka om sin farfar/morfar, verkligen njuta av "livets efterrätt". Förutsatt att hälsan tillåter, såklart.
