Tankar om varför personer begår självmord.

Man har bara bestämt sig inombords. Livet har inget mer att tillföra. Livet hittills har varit så oerhört tungt och en besvikelse. Man tycker döden är en befrielse på något sätt. Man vill inte åldras heller. Den eviga döden känns mer lockande än det tunga livet som man egentligen inte ens behöver leva. Man måste inte leva och lida. Det är ingen impulsiv handling. Ofta genomtänkt och plsnerat.

Tror det är så enkelt att man som självmördare ytterst sällan vill dö, man vill enbart sluta ha så ont i sig. Att betala med sitt liv för att den smärtan ska upphöra är nog inte ofta ett lätt beslut, med det är priset som det kostar.
Är så jag resonerar kring mig själv iaf

Låter läskigt att en individ kan tänka sig igenom en sån plan och vara bekväm med just tanken. Döden skrämmer tydligen ej dom som är sjölvmordsbenägna.

Min uppfattning är att det i extremt många fall är alkohol och drogmissbruk med i bilden, ekonomiska svårigheter och även att människor avlidit som de känner eller är bekanta med och då många gånger självmord.

Det känns som om andra självmord kan vara något i längre än ett år som uppges vara det självmordsnära året.

Jag har varit självmordsnära flera gånger i mitt liv. En vända efter en period med extrema belastningar av allt från utpressning till så många sjuka situationer av särskild utsatthet att det är som taget ur en film och slutligen total hemlöshet. Jag övervägde att kasta mig framför tåget men valde att kliva på det och lämna min stad bakom mig istället. Något år efter det var jag återigen självmordsbenägen men då med starkt inre lugn och en känsla av välbefinnande till det och ironiskt nog blev jag återigen våldtagen och det punkterade bubblan jag gick i och istället klev jag in i något av de där tillstånden av overklighetskänslor som kom och gick i 15 års tid. När det då bröt ut och tog över var kanske chock. Råkade ut för en trigger jag inte förstår som i felaktig medicinering mot ångest utlöste något lamt självmordsförsök och dagen därpå ändrades mitt liv ytterligare en gång till innan medicinerna ens gått ur kroppen med att jag blev tvungen att plötsligt ta hand om ett barn. Det är omöjligt att förklara hur extremt svårt det var, inte bara den hemska tiden när medicinerna gick ur kroppen utan även efter det. Jag vet inte om överdos mediciner kan slå ut hjärnan men fyfan vad jag mådde äckligt i månader samtidigt som jag var så illa tvingad att fortsätta inte bara leva men också bli högfungerande och utgöra en trygg, stabil vuxen.

Någon sa att det sista var mitt samtal från Gud. Sista gången jag blev självmordsbenägen var konstigt nog när en kille (flertalet ytliga bekanta till sådana jag känt närmare har begått självmord) jag bara varit mest ytligt bekant med, begick självmord. Jag tror han hade blivit chockad där istället, om han hade vetat att av alla han mött i sitt liv, var det jag som höll på att åka med honom ner i graven. Jag har ingen aning om varför hans död gjorde mig självmordsnära. Jag mår överlag så att jag verkligen vill leva. Jag lagas alltid på något vis oavsett vad som händer, av livet. Men mitt favoritcitat är I was raised to never follow after no man, to be my own man so I could die, bye my own hand.

Är det något jag verkligen önskar är att människor slutar begå självmord och söker hjälp. Vad som än hänt går saker alltid över och fixar sig. Är det sociala problem kan du flytta utomlands och börja om, ifall du känner att du inte klarar av trycket från andra. Vad än för tryck det är. Är det ekonomiskt så även där, pengar kommer och går genom livet.

Ju mer man uthärdar, ju mer vänjer man sig vid att överleva och måendet kan ibland rättas med mediciner. Något det antagligen hade gjort för de flesta som istället avslutat sina liv. Droger och alkohol ökar impulsiviteten och slår ut signalsubstanser och hormoner så människor mår skit. Så de som håller på med sådant, kanske mår som de gör, helt pga att hjärnan är i dåligt skick och behöver bli nykter.