Hur gör man "fred" med det förflutna?

Jag börjar närma mig 30 års åldern och jag verkligen hatar mitt liv, men vad som är ännu värre, är att jag har kommit till insikt med saker som jag borde ha insett för väldigt väldigt länge sedan, saker som de flesta skulle säga är "common sense".

Inte en timme går förbi utan att jag driftar iväg i mitt huvud och fantiserar om att gå långt tillbaka i tiden (helst typ 8-9, men 13-14 skulle också vara OK), med den vetskapen och visdomen och erfarenheter jag har idag.

Saken är den att det man gör när man är mellan ca 13-19, definierar resten av ens liv. Levde man ett dåligt liv under den tiden, som mobbad, som utstött/nobbad, så leder det till en dominoeffekt som kommer att definiera resten av ens liv, på gott och ont. Jag tror att det till viss del går att "ta igen" målstolparna som förväntas av en tonårskille i tidiga 20 års åldern om man har ett bra ansikte och är lång, men efter det så är sagan slut.

Och om man blir som jag istället, som fortfarande är oskuld, aldrig haft ett jobb, har inga vänner etc etc, så går det inte att ta igen det vid det här laget. Vad folk än säger, så skapas vi människors personlighet av reaktionerna vi får från vår miljö i våra ödesdigra tidiga år.

Antingen så gillar folk dig, eller så ogillar de dig. Och det har till största delen att göra med faktorer som är utom ens kontroll, åtminstone som man (ansikte, kroppslängd etc). Dessa faktorer formar därefter ens personlighet.

Det som plågar mig så innerligt är att jag inser att jag ser hyffsat bra ut i ansiktet (6.5-7/10 på lookism/blackpill forum och blackpill servrar på discord. Jag är även 182 cm lång, så jag är ingen manlet. Jag har mao relativt bra "base specs", förutom att jag kanske inte är den skarpaste kniven i lådan.
Grejjen är att jag förstörde mina "prime years" (sena barndomen och tonåren) genom att vara en äcklig tjockis (jag snackar inte om att jag var lite knubbing här, utan ett riktigt ärkefetto med bokstavligen fetma).
Så jag plågas varje timme av varje dag av insikten att om jag bara lade ner att vräka i mig chips varje dag, så hade jag kunnat levt ett betydligt bättre liv idag, men nu är jag gammal och det är för sent. Jag är såklart välbyggd och slim nu, men jag har självmant isolerat mig själv i nästan ett decennium, och är därför väldigt socialt awkward och tafatt.

Jag tror vi alla vet att tjejer generellt hatar oskulder, även de få som råkar vara snygga. Varför?
Enkelt, oskulder är tafatta, rädda och passiva. Om man inte når vissa målstolpar i tonåren (förlora oskulden, första flickvännen, stor social krets, party varje helg osv), så hämmar det ens utveckling som man, man blir som en vuxen jättebebis, jag är som en 14 åring mentalt och emotionellt trots att jag är nära 30. Jag tror att detta går att anknyta till maslows hierarchy of needs, om man inte når behoven i de lägre nivåerna, så kan man inte bara sträcka sig mot "self actualization" utan en stabil grund att stå på, om ni förstår vad jag menar?

Och om man är en incel som jag, så MÄRKER folk definitivt detta, ALLA märker detta, kvinnor, arbetsgivare, rekryterare osv. Och ingen vill ju anställa någon som är en tafatt vuxenbebis incel. Att vara en vuxen incel är som ett blinkande varningsljus, som signalerar till omgivningen att "GÅ INTE NÄRA DENNA MÄNNISKA", jag har erfarenheter som tycks styrka detta. tjejer är initialt intresserade av mig pga halo-effekten (de tycker att jag är söt/snygg), men intresset svalnar ganska snabbt när det märker att jag är en tafatt oskuld.

Min huvudsakliga poäng är att ens tidiga liv, tonåren, skapar skvalpningar som på vattenytan när man "kastar sten", och dessa skvalpningar leder till en förödande (åtminstone för mig) dominoeffekt där varje ny fatal händelse leder till nästa. Och jag vet att det är försent för mig att leva ett bättre liv, jag vet att jag kommer att vara ett socfall och incel resten av mitt liv, men å andra sidan, så vill jag åtminstone kunna sluta bli torterad av "det förflutnas spöke" så att säga, av visioner om vad jag hade potentialen att kunna ha blivit om jag bara hade haft lite mer vett i skallen.
Det går ju liksom inte att vrida tillbaka tiden, va, så jag vill bara finna något sätt att begrava dessa tankar och bittra känslor av min bortkastade ungdom och potential.

Jag hoppas att jag skrev det här någorlunda sammanhängande.

Man slutar bry sig om normen helt enkelt, det är väl ingen tävling om man inte gör det till en själv. Jag är väl i delvis samma situation och det är coolt att vara outsider när man inte bryr sig längre. Man får lättare att tufsa till de jävla idioterna som angriper en, först senaste året jag gjort det. Gym hjälper otroligt mycket, tunga basövningar och jag började träna seriöst i oktober i fjol.

Att vara oskuld är binärt. Gå ut och knulla i helgen så är du inte längre oskuld.

Börja dock med att hänga av dig din offerkofta och kasta din varma våta nedpissade snuttefilt åt helvete.

Se tillbaka på den tid som var och utforma de ideal du vill leva efter och försöka nå med den erfarenheten du fått av dina tonår, men sluta att älta dem.

Du kan enkelt lära dig att hantera dina tankar hos i stort sett vilken vettig samtalsterapeut som helst.

(När du börjar tänka en tanke som leder dig fel så betraktar du tanken i sig självt istället för att reagera på tankens innehåll. Du kan då aktivt välja att inte följa den utan istället tänka reaktivt med motstånd och något som leder dig framåt.)

Från och med när du har hittat dina förebilder och de ideal du vill följa så börjar du leva ett liv ens disciplin och plikt.

Plikt mot den man du vill vara och bli.

Att träffa kvinnor och att få knulla kommer inte längre vara ett problem om du följer detta enkla, men arbetsamma, råd.

Och hur hade du tänkt att det ska gå till? Jag har inga "polare" att "gå ut" med. Är dessutom socialt handikappad pga år av isolation och är t.om livsrädd för sex och intimitet i allmänhet.

Massor av människor har ställt till det fruktansvärt för sig på olika sätt, både genom aktiva och passiva handlingar. Jag tycker du har en mkt sympatisk och ödmjuk framtoning. Det är ju fint. Själv tillhör jag den stora mängd människor som verkligen har kastat bort en massa år på att vara en idiot. Men jag VAR inte klyftigare. Och andra var det ofta inte heller. Men man måste vara glad över allt det man ändå är, även om man nu inte blev mer än en lodis. Jag är 77 år och tycker att man inte får vara bortskämd, eller inte BÖR vara det. Jag är glad över allt det som livet erbjöd, även om man till största delen gcik på bakgatro och sov på centralstationen. Vad nyttar det till att ångra att man sprang in i en cementvägg i en abstinens med huvet före. Det kunde varit ännu värre.Fast dummare blev man. ( Du hade så mkt att ta av, sa min syster.) Jag tänker att ingen har haft ett rikare liv än jag, och då har jag ändå, så vitt jag fattar, inter gjort nånting överhuvudtaget i livet. Jag är ändå nöjd med att ha fått vara med på en liten ytterkant i halvmörker.

Du säger "Jag är såklart välbyggd och slim nu, men jag har självmant isolerat mig själv i nästan ett decennium, och är därför väldigt socialt awkward och tafatt."

Då tänkte jag att den här killen behöver ett jobb och social stimuli. Inte lätt att lösa i dagens läge.

Ett förslag om du vågar är att ge dig in i det militära.

https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/ut...undutbildning/

"Utbildningen varvar teori och praktik och genomförs både inom- och utomhus. Under utbildningen kommer du att öka din självinsikt, växa som människa och bli en bättre lagspelare – lärdomar du har nytta av både i och utanför Försvarsmakten."

Din status kommer att öka och du är inget socialfall längre. Din mentala styrka ökar och du kommer inte att vara tafatt längre. Dessutom så behöver du lära dig klara dig i skarpa läge om det blir kris i Sverige genom katastrofer eller krig. Bara kolla alla Preppers. De har bra koll på läget.

https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/utbildning/

Utbildningen kan du använda i det civila om du inte stannar kvar i försvarsmakten.

Hej

Om ditt liv var perfekt nu.
Hur skulle det se ut då?

Mvh

Du kan inte gå tillbaka i tiden, gör något bättre! Du har ff tid.

Du är så övertygad om att det inte går och vill finna förklaringen till ditt liv i skäl som du inte kan påverka.
Du är ett offer för dina egna tankar, inte ett offer för det som hänt tidigare eller omgivningens beteende.
Det jänns tryggt att leva i den rollen då den är förutsägbar.
Det du skriver är förklaringen till ditt liv.
Du kommer inte att lyckas förändra ditt liv om du inte kan förändra ditt skrivande.
Det kommer att fortsätta som det gör om du är övertygad om det.
Den dag du tar (1)SMÅ steg i rätt riktning, den dag du verkligen (2) VILL och den dag du verkligen (3) VÅGAR göra det du är rädd för och (4) VÅGAR att misslyckas....
DEN dagen går ditt liv sakta åt andra hållet.

Kul att du är í fysiskt trim nu.
Jag har lämnat kvar det du anser är sanningar.
Tror du på dem, ja då är det ju omöjligt att få ett annat liv.
Men incel...är du det? Är du inte en volcel? Voluntary in celibate?
Och jag undrar ju..... varför är du så feg?
-----------------------------------------------------------------------------
Nåja, din fråga var ju: hur kan jag begrava dessa tankar?
Vilka tankar då?
Att tjejer hatar oskulder?
Att du kommer att vara ett socfall livet ut?
Att antingen så gillar folk dig, eller så ogillar de dig?
Att det man gör när man är mellan ca 13-19, definierar resten av ens liv, men efter det så är sagan slut.
Eller vilka tankar pratar vi om?
Skriv ner tankarna du vill begrava.
Ta tre tankar högst så skall jag hjälpa dig.

Kom så långt som "det man gör när man är 13-19" definierar ens liv.

Ehhh. Jag är en helt annan person 20-25 sen en helt annan 25-30 också.

Har ALLTID trott på förändring och att allt går om man vill och kämpar för det.

Att rota i det förflutna har egentligen exakt NOLL värde. Du kan inte påverka det ändå. Likaså med framtiden. Den kommer oavsett om du vill eller inte. Det enda du kan påverka är nuet och det enda som spelar roll hela tiden resten av ditt liv.

Sen går det att lära sig att bli omtyckt om det är viktigt. Lär dig sälj, det handlar i princip om att sälja in sig själv och bli omtyckt.

Jag har länge flörtat med tanken att joina militären. Såhär i efterhand så önskar jag dessutom att värnplikten var i effekt när jag gick ut gymnasiet, det hade säkerligen fixat en hel del problematiska element i min karaktär.

Men jag känner mig själv väldigt väl i nuläget, och jag är en ärkefegis, säger inte det som en ursäkt, utan jag är verkligen genuint typen som är rädd för sin egen skugga, en snubbe som inte ens klarar av lite vardagsångest och fobier utan att ta till med benzo och alla andra möjliga sorters droger. Om jag en dag plötsligt befann mig på ett slagfält, så skulle jag bli paralyserad av skräck tills jag får en kula i skallen. Det finns inte ett uns av mod i mitt DNA. Så militären är inte något jag kan tänka mig att självmant gå med i.