Antisocial personlighetsstörning och Borderline.

Hur triggar man en person med Borderline? Alltså så pass till den gränsen att de får ett av sina så kallade vredesutbrott eller bara måste gå ifrån för det enligt de själva blir för mycket att hantera.

Eller det sker under en längre tid och något man får bygga upp till?

Är det en kärleksrelation? Testa att ställa människan mot väggen, alternativt säga nej/inte lyda. Gör motstånd och masken trillar av relativt snabbt. Då de lider av extrem separationsångest kan du även testa att gå och t.ex. handla utan att säga till. När du kommer hem torde det bli ett ordentligt raseriutbrott.

Borde också i allmänhet gå att säga till människan att denne är känslomässigt störd och sluta med sin självömkan. Testa.

Nej, det är i en skolmiljö.

Alla är olika och det varierar från dag till dag, om du som kvinna har PMS/icke-PMS.

Personligen är jag inte lättriggad av vänner eller mer ytliga människor som man möter. Jag bryr mig liksom inte sådär jobbigt djupt om människan i fråga för att få panikkänslor vid inbillade/verkliga separationer.

Vid partnerskap brukar jag sällan bli arg i första taget, det ska vara upprepade respektlösa handlingar och illa behandlande av mig som person (som även vanliga människor inte accepterar). Som pågått gång på gång, under lång tid tills man en dag fått nog. Då kan jag bli riktigt arg, men det kan nog vem som helst bli isåfall.

Men däremot kan jag bli märkligt arg på småsaker som att folierullen inte går att öppna, man råkar slå sig av misstag och kan känna en explosiv ilska på två sekunder och dylikt. Men främst mot objekt och endast andra ytliga människor som går i ens väg.

Det är ett riktigt märkligt tillstånd. Har fortfarande inte lärt mig allt ännu.

Men man lär sig åtminstone att inte agera på varje känsla, och om det är något som man blir upprörd över så diskuterar man på ett respektfullt sätt.

Men det kan man ju tycka ska gälla för alla.

Borderline är ju samma sak som Antisocial , män med BPD går sällan till psykolog utan får diagnosen när de hamnar inom kriminalvården och då blir diagnosen ASPD. Men båda tvåor samma skillnaden är att man måste gjort en rad kriminella handlingar för att få ASPD, men båda diagnoserna är samma sak som sociopat.

Det går inte att bota varken BPD eller ASPD däremot kan sociopaten med hjälp av DBT lära sig hantera sina problem så den själv kan få ett bättre liv, men skadan i hjärnan går inte att åtgärda så har man väl fått en kluster B skada så är man kluster B resten av livet oavsett om vissa psykiatriker ( som jobbar med BPD ) försöker få det till att man kan bli frisk, men det är rena lögner och bara något de påstår för att få pengar till sin forskning och behandling.

Att jag är borderline har jag vetat hur länge som helst. Och jag delar din uppfattning om att det går inte bli frisk. Jag har också fått höra hur man kan bli frisk från borderline med terapi och bla bla bla. Men jag känner bara: No Way!

Men ASPD? Det känner jag inte igen mig i. Och det enda kriminella jag har gjort i mitt liv är att missbruka droger. Så..

En vanlig uppfattning av personer med Borderline är att dom förskönar lite sin problematik med just ilska och utbrott..

T.ex detta med respektlöshet , har träffat några Borderline och dom tror kanske att dom inte skapar så mkt drama som dom verkligen gör !

Bättre att fråga deras partner hur dom upplevde det så brukar sanningen komma fram

Ah nej terapin gör så man lär sig hantera det bättre, du kan minska ångesten lära dig hantera känslorna bättre få bättre impulskontroll osv men klyvningen som skett i hjärnan kommer aldrig försvinna. Min personliga erfarenhet efter ha vart i relation med en ung borderline tjej och en äldre är att det är extremt stora skillnader. Skrattade åt den äldre när hon sa att hon trodde hon hade borderline, men läste på senare och kunde då lätt rätt se . Så skulle säga att borderline som ”försvunnit” är mer som en dold borderline än att man skulle vara frisk. Är mest läkare som jobbar med behandling som pratar i termer som frisk eftersom de gärna vill få mer pengar till sina program

ASPD är ju en diagnos som sätts efter en checklista där du måste begått vissa kriminella handlingar för att få diagnosen. Till skillnad från de andra diagnoserna som ställs efter samtal,

Har du inte frågat varför de gav dig ASPD med?

Finns vissa saker som triggar , rädslan att bli övergiven tex men annars handlar det om att borderline precis som psykopater har en dålig impulskontroll så de kan få världens vredesutbrott över skit saker

Jag har ju förstått att diagnosen framkallar basically känslan "SPRING!" hos många. Och jag har läst många historier från närstående som inte är så trevliga. Så yes, jag förstår att många borderlineare verkar vara svårhanterliga och kan utsätta andra för helveten.

Och jag är ingen ängel heller. Särskilt när skiten blommade ut i tonåren och jag inte fattade någonting alls... Åh herregud alltså. Det var inte en enkel period för någon i min närhet. Särskilt inte när jag dessutom flydde genom alkoholen främst i början. För jag är en sådan som inte ska dricka. Och jag hamnade senare i ett missbruk av illegal art. För det gjorde mig nog till borderline on crack-människa.

Jag kan själv se tillbaka på missbruks-tiden och inse hur elak jag var vissa gånger, med avtrubbade känslor och kyla. Frågar du däremot min partner- så säger han att han alltid tyckt jag varit bra, tillochmed under den tiden. Vilket jag inte håller med om.

Nu är jag ren. Jag dricker inte längre heller. Men det tar en jävla massa år att lära känna sig själv på riktigt. Att ta sitt ansvar och åtminstone försöka förstå sig själv någorlunda.

Det är helt okej att känna de känslor man gör. Men det betyder inte per automatik att man har rätt att agera på varje känsla. Det betyder inte heller att känslan är varken logisk eller rimlig. Men den är giltig, den räknas alltid.

Sedan måste varje individ hitta sitt egna sätt att hantera känslorna på. För de gör oftast förbannat ont och det är ett lidande alltför ofta. Jag personligen, brukar direkt berätta om jobbiga känslor, hur jävla ologiska de än är. För annars växer skiten tills det går åt helvete.

Sedan kommer det gå åt helvete andra gånger ändå. Mer än vad det går åt helvete för många andra. Det är verkligheten.

Så länge man håller hårt i självinsikten så har man en chans åtminstone. Sedan är det upp till var och en vad man orkar med.

Testa att kontakta en journalist och hoppas att dom skriver om det. Samt att journalisten är ärlig då. Dom kan ju ljuga om vad som helst.

Ja, jag har frågat om varför. För jag har själv inte förstått hur jag kan uppfylla kriterierna.

Det hon har hänvisat till är främst tiden under lågstadiet, där jag var mobbad under hela tiden. Jag blev utåtagerande i form av att klottra på skolbänkar/dörrar (blyerts), sparkat sönder en koja som de populära barnen hade gjort (efter skoltid), och skolkat en gång.

Även vissa lärare var rätt obehagliga mot mig och min vän. Vi blev alltid syndabockarna och problembarnen. Noll stöd.

Skedde att jag en gång skar mig i tvåan eller trean, blödde och gick och satt mig i klassrummet. Läraren sa bara åt mig att gå och torka bort det där. Inte ens ett samtal hem osv.

Jag var arg, jag mådde inte bra. Men jag gav mig aldrig på någon. En i personalen greppade däremot tag i min arm en gång, ingen trevlig känsla. Jag avskydde de som behandlade oss som skit. Men jag gjorde aldrig någonting mot en enda. Och verkligen ingenting fysiskt förekom från min sida, någonsin.

Men psykologen menade på att jag visade vuxenhat, utåtagerande beteende och känslokyla. Och sedan ljög hon om att jag stal, och saknade ångerkänslor för de jag sårade, var gränslös/uppkäftig mot vuxna och förfalskade föräldrarnas namnteckningar för att slippa delta på lektioner.

Hennes intervjuer av föräldrar och lärare säger dock tvärtemot. Att som barn var jag blyg, tillbakadragen, försiktig, duktig i skolan, mobbad under hela skolgången osv.

Så de tidiga kriterierna är baserade mycket på hennes förvridningar/lögner, och det faktum att jag som barn blev "utåtagerande" (klotter, kojan osv) när jag och min enda vän var utfrysta under hela lågstadiet.

De senare kriterierna (efter 15 års ålder), uppfyller jag tydligen genom att säga att jag varit ärlig, men att det senare framkommer att jag ljugit om mitt dåvarande missbruk för vården. Att jag saknar ångerkänslor för mina handlingar (bl.a. lögnen mot vården). Sedan tar hon även upp just det där 'kriminella', att jag har svårt för ett laglydigt beteende och rådande normer pga. Två strafföreläggande för eget bruk.

Även här har hon senare förvridit saker, som att jag ljugit om att jag studerar för att behålla en studentlägenhet. Det jag faktiskt sa till henne var att jag studerade en period i livet, men slutade studera, sa upp lägenheten och behövde därför flytta.

Det galna är att jag sökte försörjningsstöd efteråt, och bolaget som hyrde ut bekräftade till soc att jag inte kunde bo kvar pga. Att jag själv meddelade om avslutade studier. Det finns liksom uppgifter om detta, vilket psykologen vet om.

Även att jag har svårt att stanna kvar på arbeten och bytt jobb efter korta perioder, gjorde att kriterierna blev uppfyllda.

Så ja... Jag vettefan riktigt. Har sökt ihjäl mig på kriterierna. Förstår fortfarande inte hur det kunde bli såhär...

Men den där listan om specifika kriminella handlingar de ska checka av, har du någon bra sida att länka till?

Hade varit hjälpsamt!