Fungerar psykiatrin verkligen emot att stoppa självmord?

Under loppet av 4 månader ungefär så har man hört talas om 2 stycken som tagit självmord nu.

Båda var män runt 40-70 år.
Den äldsta ska ha tagit hjälp utav psykvården en lång tid och provat massor med tabletter.

Den yngre vet jag inget närmare om.

Finner ingen statistik på hur många som faktiskt blir lyckat behandlade?

Går själv i liknande banor men drar mig ifrån att söka upp vården då jag har testat några antidepressiva och det fungerade inte.

Har inget förtroende för den delen av vården.
O än mindre när jag får höra att den äldre hade varit i kontakt med psykvården under många många år.

Förstår inte varför alla tjatar om att man ska söka hjälp när det uppenbarligen inte fungerar.

Kollade lite statestik och de påstår att det sjunker rent generellt, men inte lika mycket som under 90 talet.

Blir något fundersam då, med tanke på att dels borde väl medicinerna ha blivit bättre och dels borde man ha mer erfarenhet utav att försöka rehabilitera de som ligger i riskzonen.

Idag toppar män runt statestiken.
Men kvinnor har börjat öka inom detta. Och rent generellt så ska det tydligen de sista 20 åren ha ökat med ca 1% per år.

Kan man konstatera att psykvården ang självmord inte fungerar egentligen?
Och att för dom som hjälpen fungerar för aldrig nog varit på den djupaste nivån?

Ingen vill ta ansvar, men jag tror att den bästa medicinen är att ha människor omkring en som älskar en, visar att de bryr sig och tar lite hjälp när det krisar som värst utav psykvården. Inte som det är idag där alla säger "sök hjälp det finns hjälp att få". Och därmed avsäger man sin möjlighet till att hjälpa till då sådant inte är kul och tar energi, utan man kräver helt och hållet att personen ska ta hjälp utav "systemet" som aldrig kan vara tillräcklig?

Själv hade jag inte levt idag om det inte vore för cannabis. Men så möter man en krock återigen då det är "olagligt" att bruka det. Och systemet gräver ner en än djupare i sin grop.

Sanningen är att du måste lyckas bli frisk själv. Sen kan sjukvården HJÄLPA dig men de kan aldrig göra jobbet. Det är bara du som kan det, bara du kan bli frisk. Andra kan inte bli friska åt dig.

Såå, blir man aldrig frisk så kanske man tror att alla andra ska bli friska åt dig. Man måste helt enkelt göra det som krävs själv. Lyckas man inte med det så är man KÖÖÖÖRD...

Vi har en sjukvård som aktivt syftar till att vissa ska dö. Det handlar mest om att förvägra folk hjälp och få dem att känna sig ännu mer utlämnade än innan.

Hej

Vi skulle kunna göra alla i Sverige med psykisk ohälsa friska inom 3 månader.

Men Sverige, staten, samhället vill inte.

Vi har mentaliteten ”det ska inte jag behöva göra”

Vi tittar hellre på tv än att hjälpa en medmänniska.

Vården kan inte göra dig frisk.
Det finns bara en enda människa i hela världen som kan göra dig frisk. Och det är du.
Och det krävs många långa år av hårt arbete.

Men det finns hjälp och stöd att få.

Det kan du få av vården. Hjälp och stöd.
Men jobbet, det hårda jobbet, det måste du göra själv.

Om vi inte hade vården skulle väl samhället kollapsa nu eftersom hälften av Sverige lider av psykisk ohälsa i någon form.

Så tur är väl det att vi har vården som ändå kan hjälpa oss lite grann.

Men ibland undrar man ju kanske om man nästan skulle klarat sig bättre utan vården man får i Sverige.

Om alla i Sverige ägnade en timme per dag åt att hjälpa en annan människa, då skulle problemet vara ur världen.

Så enkelt är det, men…

Vi har inte tid… vi ska ju titta på tv

Mvh

Ren spekulation från mig, men nej den funkar inte. SSRI etc är jättebra preparat, men utan något annat så skjuter det bara på det oundvikliga. Men ihop med samtalsterapi så är det säkert bra.

Men man måste vilja det själv. I slutändan så handlar det om att finna mening, att vara mindre vilsen. Och viljan till det kommer nog bara från dig själv. Jag tror tex att det som Jordan Peterson predikar är oerhört användbart, för både kvinnor och män.

Ja till viss del? Men tror inte på det helt och hållet. Verktygen måste finnas där i samhället för att man ens ska kunna lyfta sig själv igen (för de flesta) som inte är rika då.

Det jag tänker främst på är nog miljöombyte. Oftast så har man fastnat i en bubbla som kanske inte ens går att ta sig ur rent ekonomiskt eller planmässigt.

Jag tror många hade blivit bra mycket mer hjälpa av t ex att få åka till något (kan ej stava ordet)- men typ retreat center där man måste följa ett aktivt program med aktiviteter. Antingen en överlevnads retreat i Norrland och eller till någon tropisk ö där man hittar på aktiviteter.

Men man är så låst på att få en självmords fokuserad person till att gå till en lokal inom 4väggar, tak o golv och sitta och prata med en vit rock och därefter knapra tabletter som läkaren påstår sig säga att detta fungerar efter en tid. Och sen får man gå hem till sin bubbla igen med några jämna mellanrum samtal med någon som kanske inte alls förstår en.

Det sist nämnda (att den ev inte alls kanske förstår en) är inte menat att skuldbelägga dom på något sätt, då de i grund och botten vill hjälpa personer.

Men det är skillnad mot att ev blivit lite mobbad i skolan för man var tjock som barn, emot att varit utsatt för mordförsök, tortering eller något annat starkt trauma av något slag eller möjligtvis flera trauman. Hur ska personen i vit rock ens kunna förstå smärtan inom en? Det är helt omöjligt vill jag påstå.

Varför finns det inte flera alternativ än psykologkontakt och tabletter?

(Lite off topic) var på psyk en gång där jag råkade se hur en kvinnlig skötare tvångsmatade en anorektiker. Hon stod och skrek och gapa och tog tag i nacken och tryckte in maten i munnen och drog henne i öronen och höll för nästa. Den situationen blev ju traumatisk för tjejen. Vi hamnade i rökrummet av en slump, hon stal min cigg därav som jag började prata med henne. Det slutade med att tjejen åt upp maten utan problem när dom tog henne tillbaka till tallriken igen. När dom upptäckte att vi var ensamma i rummet och dessutom pratade med varandra så blev dom förbannade på oss båda.

Man håller folk som mår dåligt ifrån varandra. Medans jag tror att i många fall så kan det säkert vara bättre tvärtom.

Varför envisas man med att köra i samma spår när det uppenbarligen inte går neråt konstant i statestiken?

Det kan hjälpa. Det kan också snabba på processen till att det blir sämre.

Ett situation som jag känner till är en person som höll på att krascha ur en mani och fick en viss sorts psykotisk dissociation. Personen såg inte sig själv som den som utförde sina handlingar och det slog bort all självbevarelsebedrift. I det fallet gick det riktigt snabbt från beslut till handling. Finns inga alternativ till psykiatrisk behandling i ett sådant läge.

En annan sak som kan rädda liv är att kunna få tillgång till lugnande medicin för att kunna somna på kvällarna innan sömnproblem orsakar arbetsfrånvaro och en negativ spiral av problem som kan leda till självmord. Nuförtiden är allmänläkare väldigt återhållsamma med bra lugnande medicin, så tidig remiss till psykiatrin kan hjälpa personen att kunna självbehandla sig.

Sen finns det många exempel på hur psykiatrin stjälper:

Dåligt övervakad insättning av antidepressiva kan orsaka plötslig målmedvetenhet om att göra slut på det hela.

Ett annat lite mer abstrakt fenomen är hur psykiatrin kan bidra till att sjukdomen blir en ingrodd del av personens identitet vilket kan bidra till att en person som trampat lite snett får en självförverkligande ”livstidsdom” av fattigdom och utanförskap. Jag tror att självmordsrisken på lång sikt blir kraftigt förhöjd av denna sjukdomsinternaliserande förändring i personens sätt att reflektera över sig själv och sin omgivning. Jag kan tänka mig att vissa av de här männen i åldern 40-70 år råkat ut för någonting liknande. De hade kunnat räddas av att bli avpsykiatriserade och återintegrerade i yrkesliv och sociala sammanhang.

Jo så är det ju faktiskt.
En äldre släkting som är OTROLIGT pigg för sin ålder (inget fel i huvudet) men har opererat knä och höfter och är på extrem bättringsväg och kan gå normalt igen är inte välkommen till rörelse o hälsa då hon anses vara för gammal. Det är skamligt! Hon har arbetat hela sitt liv tom gjort militärtjänst och nu förvägrar man henne lite hjälp med det sista hon behöver. Men det har inte varit en lätt väg, då sjukvården har "gjort fel" flera gånger som hade kunnat resultera i att hon dog vid 2 olika tillfällen. Såret blev infekterat sista gången, och det var knappt att hon fick någon hjälp med det utan dom ville att hon skulle bli infekterad och dö.

Men dom hjälpte henne nu ändå men det kom fram både det ena och det andra när hon pratade med vårdpersonal samt läkare.

Jag har för mig att hon nämnde att det var för att hon bor i en bostadsrätt som gjorde att dom tog in henne trots allt. Men hade det varit en hyresrätt så hade dom inte gjort det!

"Om alla i Sverige ägnade en timme per dag åt att hjälpa en annan människa, då skulle problemet vara ur världen"

Det där var en fin tanke.

Är dock tveksam till om det ens finns stöttning och hjälp att få vid värre trauman?

Hej

Problemet är att i Sverige ska vi ge alla precis samma vård.

Ingen ska särbehandlas, alla ska få tillgång till exakt samma vård. Varken mer eller mindre.

Problemet är bara att människor är individer. Vad som kan vara lösningen för dig kan vara katastrofal för någon annan.

Alltså behövs specialanpassad hjälp på individnivå dygnet runt under precis så lång tid som det krävs för att få alla i Sverige friska från psykisk ohälsa.

Men det kan vi ju inte göra, det blir alldeles för dyrt.

Alltså låter vi alla få samtal en gång i veckan och piller och därmed ger vi alla samma vård så alla har lika stor chans att bli friska.
Vilket inte fungerar över huvud taget förutom i vissa enstaka fall för någon här och där.

Vad vi behöver är ett samhälle där folk bryr sig.
Hjälper andra på riktigt.

Om alla i Sverige såg det som sin livsuppgift att hjälpa en medmänniska varje dag.

Då skulle problemet försvinna.

Tänk dig att du är riktigt nere i en depression men du har tillgång till folk dygnet runt som vill prata med dig, frågar hur du mår.

Du skulle bli frisk på några månader till ett år.

Detta skulle vi kunna ordna om alla i hela Sverige hjälpte till, på riktigt.

Men som sagt folk i Sverige har mentaliteten att ”det är någon annans problem”.

Men om du vill dra ditt strå till stacken, prova att hjälpa en ny människa varje dag

Men bara om du känner att du vill det förstås

Förstod inte frågan helt.

Men såklart måste man få professionell hjälp av utbildade psykologer i värre situationer.

Men situationen skulle bli mycket mycket bättre för alla om man hade tillgång till helt vanliga människor att prata med fysiskt på plats dygnet runt.

För att bara prata om helt vanliga saker.

Dem timmarna på dygnet man inte är i terapisessioner med utbildade psykologer.

Ja, jag tror det är viktigt att omgivningen bryr sig. Jag försöker göra mitt bästa.