Är serier en nyckel till ett rikare språk?

Hej,

Jag kommer ihåg från min barndom hur vi småkillar brukade springa till bibliotekets två drickabackar, där alla bra seriealbum fanns samlade. Tintin, Lucky Luke och Asterix med flera.

Åren har gått, håren blivit allt gråare. Och jag funderar lite om varför jag, och kanske ni ärade läsare, tycker det är viktigt med språk, nyanser och hur man presenterar sig själv med bokstäver.

Jag börjar förstå att min barndoms kärlek till just serier har haft ett stort avtryck när det gäller språk. Givetvis kommer jag inte ihåg hur jag som 10-åring kände för ett nytt album med Tintin på ett nytt äventyr.

Men jag är övertygad att jag läste pratbubblorna. I annat fall skulle jag ju inte på den tiden ens förstå handlingen.

Även som utbildningsalternativ tror jag serier kan vara till godo. Man ska inte behöva läsa tjocka böcker av Strindberg, Lagerlöf eller Moberg. Unga människor orkar inte det. Varför inte göra en serietidning av de tyngsta klassikerna inom svensk litteratur?

"Illustrerade klassiker" kan vara det du letar efter.

Serietidningar är bra för att det är förhållandevis enkelt språk vilket är bra för barn som nyss lärt sig läsa och behöver mängdträna. Dessutom med mycket bilder som gör handlingen roligare och begriplig.

Vilka är det som läser klassiker? Jo det är ju dem som söker sig till klassikerna, det krävs alltså en förkunskap om att vissa böcker är just klassiker. Menar du att man ska tvinga ointresserade att läsa Strindberg? Det finns det ju ingen anledning till enligt mig så varför ska man göra klassiker till serietidningar? Det är ytterst få barn som kan läsa klassikerna och förstå motiv med mera, det är långt i från alla vuxna som klarar det heller.

Me Tarzan, You Jane. Me want to fuck.
Cheeta NO, you are second option now, at last!
Väldigt språkligt utvecklande.

Så där spontant skulle jag säga att böcker är böcker och serier är serier. Det kan nog vara helt kul att göra "tolkningar" av romaner i serieformat, precis som det kan skapas fantastiska filmer, tv-serier och teaterpjäser på grundval av romaner. Men det handlar ändå om olika konstarter, och inte ens den bästa filmatisering kan göra en roman full rättvisa.

John Steinbecks Vredens druvor är ett mästerverk, och John Fords film är det också. Vilhelm Mobergs utvandrarsvit hör till Sveriges kulturkanon (om en sådan funnes) och det gör även Jan Troells filmatiseringar av dem. Men att se en film och att läsa en roman ger olika intryck. Den ena upplevelsen kan inte till fullo ersätta den andra. Om ni förstår vad jag menar, som Oliver B. Bumble alltid brukade säga ...

TS:s motiveringar låter ärligt talat lite fåniga, men ack så ursvenniga. Man ska inte behöva läsa tjocka böcker av Strindberg, Lagerlöf eller Moberg. Unga människor orkar inte det, heter det. Jag skulle kalla detta fenomen lättja, och lättja borde jävlar i min själ inte befrämjas!

Dessutom kännas hela konceptet "klassiker" i serieformat inte helt fräscht. Man kommer faktiskt att tänka på Illustrerade klassiker, som gavs ut från 1940- till 70-talet. Åtminstone den svenska utgivningen hade som ambition att serieversionerna skulle locka ungdomarna att läsa originalverken - det var inte fråga om att bespara dem den ohyggliga möda, som läsandet av skönlitteratur tydligen innebär för 2020-talets unga ... Här är några läsvärda texter.

https://litteraturbanken.se/%C3%B6ve...rade_klassiker
https://www.svb.se/nyheter/pratbubbl...dslitteraturen

--- varje häfte avlutades med uppmaningen att söka upp och ta del av originalet på bibliotek eller bokhandel. Illustrerade klassiker erbjöd förstås endast en förenklad skiss av huvudhandlingen i serieformat, och serietecknarna var i sin genre berättartekniskt synnerligen konventionella, för att inte säga konservativa i sin framställning. Likafullt fick läsarna åtminstone upp ögonen för vilka böcker som kunde gälla som klassiker genom en lekfull introduktion till en viss bildningskanon. I den inte sällan överraskande blandningen av Vilda västern och Homeros avtecknar sig en medveten pedagogisk strategi: det välbekanta och det nya höll såväl tryggheten som nyfikenheten vid liv. Och så illa tänkt var det nog inte: i en intervju i Dagens Nyheter (29/10 2016) berättar exempelvis ledamoten i Svenska Akademien Peter Englund att ”Illustrerade klassiker var en väg till litteraturen för barn i min tid”.

Peter Englund berättar om "seriefieringen" av romaner i sitt förord till Charlie Christensens Röde Orm (som också är både rolig och vältecknad, men som ju främst borde fungera som aptitretare inför själva middagen, Frans G. Bengtssons roman. Dessutom tar Christensen på ett par punkter och ändrar på handlingen lite väl mycket.)

https://peterenglundsnyawebb.wordpre...nade-rode-orm/

Det vore synd att säga att det var serierna som förde mig till litteraturen. Dock tillhör jag en generation som först mötte många av världens stora litterära mästerverk just i form av så kallade Illustrerade klassiker. Utgivningen var en märklig blandning av det strängt ambitiösa och det falt säljbara: ”Faust” stod bredvid ”Den mystiske riddaren”, ”Don Quijote” gned rygg mot ”Mannen från Virginia” – fortfarande kan de här kitschiga, nästan socialrealistiskt bjärta omslagen röra 11-åringen i mig.

Dock tog det inte så lång tid förrän man som läsare kände att det var något som felades. Och det handlade inte bara om att man – väl lockad till den förebild som den Illustrerade klassikern byggde på – fann dem förenklade eller otillbörligt sammantryckta. Känslan man får idag är att de som gjorde dem saknade det förtroende för den egna förmågan eller det egna mediet som krävdes. Kanske skulle vi kunna säga att problemet med dessa Illustrerade klassiker inte var att de var för mycket serier, utan snarare tvärtom att de var för lite. Steget man tagit från litterär text var halvhjärtat och aningen mekaniskt: det handlade i de flesta fall verkligen bara om att illustrera, att följsamt lägga bild till redan befintlig text.

Men annars är det ju inget fel att läsa serier, i synnerhet om det är allmänt känt att manusförfattare och utgivare satsat på ett gott språk i dem. De kan alltid ge en ung läsare nya impulser och idéer. Även jag var en storkonsument av fransk-belgiska serier som Asterix, Tintin, Spirou, Smurferna, Lucky Luke med mera, och det var tack vare dem jag som 14-åring valde franska som tillvalsämne i skolan.

Ja vilken roman kan konkurrera med Kapten Haddocks svordomar?

Kraftuttryck och smädelser, inga svordomar.