Klassisk liberalism och arbetslöshet

Jag har ingen nationalekonomisk bakgrund men är allmänt intresserad. Min politiska åskådning är "klassiskt" liberal, i meningen att jag inte vill se någon omfördelning av resurser från produktiva medborgare till improduktiva medborgare (= socialistisk skattepolitik.)

Har den senaste tiden funderat på följande:

Givet att det finns en relation mellan arbetslöshet och inflation, specifikt att den minsta möjliga arbetslösheten alltid är någon siffra över noll. Detta innebär ju att en viss procent (men kanske inte samma individer) alltid kommer vara improduktiva.

Min fråga är: hur motiverar ni för er själva att denna andel individer kommer vara utan försörjning oavsett vad de än gör?

Liberalism som jag tolkat den utgår ifrån tron på individen. Att denne kan klara sig själv. Men detta går emot vad jag förstår är nationalekonomisk empiri. Eller håller ni inte med om antagandet till att börja med?

Eller är argumentet rent moraliskt/politiskt, dvs att det är helt enkelt inte rättvist att arbetslösa ska försörjas av arbetsföra/produktiva individer?

Jag är nyfiken på hur ni tänker kring detta.

Nu vet jag inte riktigt om jag skulle betrakta mig själv som särskilt liberal, men jag kan väl ge något slags svar ändå.

När vi pratar om ”arbetslösa” är det viktigt att komma ihåg vilken slags arbetslöshet vi pratar om. Handlar det om en ekonomi med en väldigt ”dynamisk” arbetsmarknad, där en typisk person som förlorar jobbet hittar ett nytt inom ett par veckor? Eller pratar vi om en väldigt ”statisk” arbetsmarknad, där en typisk person som förlorar jobbat kan förvänta sig åratal av arbetssökande? Två olika länder kan ha exakt samma procentandel arbetslösa, där det ena har många i den första sortens (kortvariga) arbetslöshet, medan den andra har få i den andra sortens (långvariga) arbetslöshet.

Om ingen arbetslös person är arbetslös längre än ett par veckor, då ser jag inte riktigt varför det skulle vara ett problem att de arbetslösa inte ”försörjs” av de sysselsatta.

Jag väljer att haka upp mig på det understrukna.

Arbetslöshet = inte dåligt, vare sig för individen eller samhället

Långtidsarbetslöshet = mycket skadligt för individen och i förlängningen för samhället

edit: diseuse hann skriva mer utförligt det jag försökte säga

Arbetslöshet uppstår generellt på grund av statliga regleringar där staten manipulerar utbud och efterfrågan i form av beskattning och regleringar. Utan statlig intervention är näst intill full sysselsättning möjlig.

Det där är en utopi.
Äganderätten måste isf slopas och ingen utveckling får göras. Konsumtionen måste hållas på en statisk nivå i förhållande till antal människor. Etc.
Och vips så har vi socialism.

En helt annan slags invändning mot det du skriver om är att komma ihåg skillnaden mellan ”arbetslösa” och de som helt enkelt inte jobbar.

Ta, som exempel, en person med en grav cp-skada. Då menar jag inte en människa som är lite ryckig, men som i övrigt kan prata och tänka. En person med en mild cp-skada kanske inte kan bli kirurg eller konsertpianist, men något jobb brukar vara möjligt att hitta. Nej, jag pratar om en person med en så pass allvarlig cp-skada att de inte kan prata begripligt eller ens räkna till tre. En sådan människa kommer inte hitta något jobb i dagens samhälle. Det spelar ingen roll hur hög inflationstakten är, eller hur låg ribban för de lägsta lönerna sätts. Sänkta arbetsgivaravgifter? ”Fas tre”? Glöm det! Ingen politisk åtgärd kan hitta en produktiv sysselsättning åt en sådan människa. Är hon då kroniskt ”arbetslös”? Enligt SCB:s definiton är hon inte det. Hon är visserligen inte sysselsatt, men eftersom hon är för sjuk för att jobba (eller, för att tala ekonomspråk, har för låg produktivitet jämfört med de lönenivåer som finns) räknas hon inte heller som arbetslös.

Ta, istället, personen som den här tråden handlar om. Hon är inte för sjuk för att jobba. Hon skulle säkert kunna arbeta som diskplockare. Men hon vill inte bli diskplockare. Hon vill bli sjuksköterska, trots att hon inte pratar svenska. Hon letar, med andra ord, efter jobb som inte finns. Om vi betalar henne för att göra det, då kan hon ägna årtionden åt det. Om vi betalar människor för att skriva böcker, kommer vissa människor skriva böcker. Om vi betalar unga kvinnor för att visa brösten på Onlyfans, kommer vissa kvinnor göra det. Om vi betalar människor för att förgäves leta efter jobb som inte finns, då kommer vissa människor ägna sin tid åt det. Frågan är ifall det är ett klokt sätt att disponera samhällets resurser.

I ett liberalt samhälle har medborgarna besparingar och klarar sig länge på dessa.

Inflationen drar iväg eftersom det är svårt för företag att hitta personer att anställa om alla redan har jobb. Det leder till att lönenivåerna höjs, vilket är bra. Du vill väl ha högre lön?

För att kväsa inflationen kan sen centralbanken höja sina styrräntor. Det leder till att valutan blir mer värd. Det är väl bra? Du vill väl ha råd att köpa ny dator?

Idén att arbetslösheten måste vara någorlunda hög för att pressa ner värdet på SEK så att svenska exportföretag får lättare att exportera är väl inget annat än en efterhandskonstruktion för att förklara varför socialistisk politik alltid sänker kronans värde, förr genom devalveringar, idag m h a Riksbankens räntepolitik?


Innebär tron på Gud också att Gud kan klara sig själv?

Tron på individen bygger så klart på att individens makt över sitt eget liv är nödvändig för att få gruppen att fungera. Målsättningen är alltså inte att just individen ska klara sig själv utan att samhället ska överleva, tack vare individen ........ och Gud. :]


Det som händer i ett klassiskt liberalt samhälle när någon inte kan försörja sig är att de "närmast sörjande" träder in och ger gåvor i form av mat, kläder, husrum och pengar till den behövande. I extremfallet approximerar alltså den klassiska liberalismen kommunismen, även om det sker mestadels på frivillig grund.

En tanke kan vara att snegla på bronsålderns Israel (eftersom den historian är synnerligen välbevarad i bibeln) och betrakta deras lågskattepolitik som en egentligen medelhög beskattning men där varje individ var skyldig att spara medel för att kunna vara gästfri och för att kunna hjälpa nödlidande. Individen var alltså sitt eget skattekontor.

Det är inget fel med en viss grad av arbetslöshet. Många (bland annat jag själv) är gärna arbetslös ibland för att det är skönt att vara ledig och göra vad man vill. Att inte få in nya pengar varje månad är inte lika med att inte ha några pengar, tänk på det.

Långtidsarbetslösa kan inte försörja sig själva men det beror nog mestadels på att man i praktiken inte får anställa folk till hur låg lön som helst och att det för vissa är mer attraktivt att plocka ut bidrag än att jobba. Det antal som finns kvar som helt enkelt är oanställbara pga fysisk eller psykisk olämplighet kan försörjas av frivilliga, och då är det hur rättvist som helst.

Ofrivillig arbetslöshet är en statlig konstruktion.

Låt säga att du är arbetslöshet, desperat efter ett jobb. Om det inte finns någon som helst minimilön/kollektivavtal så finns det alltid något du kan göra för något pris, exempelvis putsa folks skor för 10 kr.

Och hur ska du överleva och försörja en familj på det tänker du? Det finns helt enkelt ingen sådan mänsklig rättighet. Du får bo hemma hos mamma tills du arbetat upp dig.

Det värsta som finns kring detta fenomen är ungdomar som är nya på arbetsmarknaden, inte utbildade men i desperation för ett första jobb och jobba upp sig, men staten har förbjudit dig ifrån att jobba genom att sätta orimliga minimumlöner och kollektivavtal som gör dig olönsam att anställa. Detta leder till social utslagning. Att få en chans att jobba gratis eller till låg lön och sedan arbeta upp sig kan vara ovärdeligt.

Verkligen? Skatten var på 1800-talet nästan obefintlig. Jag tror inkomstskatten på 1800-talet låg på omkring 10%. Om det inte finns några jobb i Malmö men jobb i Kiruna kommer människor flytta till Kiruna. Det drev fortfarande omkring 1,5 miljoner svenskar till USA på 1800-talet bottnade i att den svenska arbetsmarknaden var saturerad och så tvingades människor flytta till jobben.

Det samma (om än förenklat) kan förklara massinvandring till västvärlden. Problemet med liberala ekonomer är att de tror artificiellt kan skapa jobb - oftast genom marginella skattesänkningar. Socialister tänker sig att de kan skapa jobb genom statliga massanställningar men det är ineffektivt och skapar inte mervärde. Detta var en delförklaring varför Sovjet var så ineffektivt och fattigt. Under Vikingatiden kunde unga män inte få jobb.

De löste problemet genom att åka på Vikingatåg - de stal människor utanför norden. Det är också ett sätt att försörja sig. Detta är något som liberaler aldrig kommer förstå - äganderätt existerar bara i den mån du kan försvara den. Det som sker i västvärlden är att liberaler inte kan lösa problem (många av dem har de själva skapat) med marknadslösningar. Socialisterna kan inte lösa problemen med statliga lösningar. Vad finns då kvar? Tja, går vi tillbaka i tiden ser vi splittring, våld, kriminalitet, krig, kolonialism osv. Det kan ju nämnas i sammanhanget att om Sveriges liberaler inte fyllt på Sverige med migranter sedan 1960-talet hade vi i princip inte haft den arbetslöshet vi har idag och vi hade haft en skyhög produktivitet men som sagt. Jag är konservativ och inte liberal så vad vet jag.

Man kan titta på länder som haft bland de friaste arbetsmarknader vi känner till.
Exempel är Hongkong innan det kinesiska övertagandet, Singapore, Sydkorea. Schweiz kan man nog lägga till även om dom har fackföreningar och "kollektivavtal".

Det som är signifikant där är att arbetslösheten bara är korttidsarbetslöshet och den ligger typiskt på 2-3%.

Och dessa 2-3% korttidsarbetslöshet uppstår på en fri marknad när folk byter jobb. Det går inte riktig att komma ned lägre. Ska man ned lägre blir det staten och kommandoekonomi.

Det verkar inte vara kopplat till någon inflation direkt. Det är nog mer i länder med reglerad arbetsmarknad som inflation ökar och minskar med arbetslöshet.

Detta är vad empiri visar. Sedan finns det div uppfattningar som kolliderar och överensstämmer.


Vad gäller ersättning för den arbetslöse så kan den enkelt lösas med arbetslöshetsförsäkring eller eget sparande. Det där är inget bekymmer när folk är arbetslösa från någon vecka till någon månad.

I alla system måste arbetslösheten alltid vara några % över 0, då antalet arbetstillfällen styrs av efterfrågan. Under en viss efterfrågan blir det meningslöst att erbjuda sitt arbete . Detta gäller också det kommunistiska samhället, det är bar det att de döljer arbetslösheten genom att "anställa" hela befolkningen dock utan att kunna erbjuda verkligt arbete till alla.