Olika personligheter vid olika språk (Rubriken rättad)

Jag har märkt att min personlighet blir lite olika beroende på vilket språk jag talar. Talar jag svenska så uppfattas jag som en riktig svensk jäkel eftersom jag kan hela den svenska jargongen med alla dess finesser. Talar jag engelska där jag inte har något uttalad brytning eller dialekt, med lite amerikansk dialekt, så uppfattas jag som något helt annat.

När kineser lärt sig engelska och säger att de vill träffa någon säger dom " i will find you" va i helvete, ska du hitta mig?, säger du inte ska vi ses? Jag tycker detta på något sätt ger en helt annan vibb och utstrålning.

Hur känner ni att ni transformeras när ni pratar tyska, franska eller italienska. Kan ni dela med er?

Det är ett välkänt fenomen och du har helt korrekt i den analys. Framförallt är det självförtroendet i hur man uttrycker sig som förändras. Det är betydligt svårare att skämta och verka självsäker på andra språk än sitt modersmål och personligheten anpassas därför därefter.

Relationer och samlevnad --> Språk
/Moderator

Kan inga språk särskilt bra, inte ens svenska Kan vad jag själv anser men andra inte håller med om en helt ok/duglig engelska. På engelska är jag lite mer humoristisk och pretentiös än på svenska, men få utom mig själv anser att jag är rolig.

Jag har finska som modersmål men är numera helt svensktalande (plus ett par andra hobbyspråk), och anser definitivt att språket påverkar "folksjälen", dvs invånarnas personlighet.

Svårt att pinpointa precis hur dock.

Jag tycker, när jag försöker mig på ett annat språk som italienska, franska, finska, danska o.s.v. jag föreställer mig själv som italienare, fransman, dansk o.s.v. Italienare och fransmän(till en del även danskar) har lite mer temperament i sitt språk. Vidare(framförallt italienskan) uttrycker ett ord på tio olika sätt genom att ändra sista stavelsen på ordet. Det hör du även i danskan. Jag menar detta ger "olika personligheter" vilket kan vara väldigt spännande. (jag har även försökt mig på finska utan speciella framgångar ).

På tyska måste man vara något mera gåpåig. Franska och italienska har jag lite för dålig känsla för att kunna säga något särskilt.

Annars tycket jag att det mest markanta är brittisk engelska. Man måste vara lite lätt ironisk/skämta/vara dubbeltydig. Hela tiden. Det gäller förresten också danska.

Jag tror att det funkar tvärtom. Folksjälen = historien, förhållandet till naturen och miljön påverkar personligheten som i sin tur påverkar språket. Eller åtminstone vilken sorts "person" man vill/måste framställa sig själv som.

En finne är fåordig för att visa att han vet om att en annan finne han talar med också vet vilka historiska jävligheter de på nåt sätt har gemensamt. Jag vet att du vet att jag vet att vi inte behöver tala om saker i onödan.

En engelsman är ironisk och skojar för att visa att just han står över det traditionella brittiska klassamhället.

Han kan utan vidare bytas till hon ovan. Förstås.