Kunde sydstaterna vunnit amerikanska inbördeskriget?

Ja, vad jag vet var folkmeningen i nordstaterna ingalunda oskadad efter ett antal avgörande segrar för konfederationens sida mot slutet på -61 och första halvan av -62 (tänker på Fredericksburg, Chancellorsville och den första från nords sida sett misslyckade kampanjen mot Vicksburg). Sådant här svänger ju förstås under ett krig. Har svårt att tro att gemene mans åsikter i norr om kriget - "vi ska bevara federationen i befintligt skick till vilket pris som helst!" - var helt oförändrade från det att South Carolina träder ut ur federationen 20 december 1960 till dess att Lee ger upp och röker en cigarr med Grant i Appomattox den 9 april -65. Om våra åsikter och känslor svänger hit och dit under de nittio minuter då Sverige spelar en VM-match hinner nog folk känna och tänka en hel del under ett krig som pågår i flera år och kostar hundratals människors liv. Hade the Union army sopat mattan med konfederationens styrkor från första stund vore det en annan femma, men så var det ju inte.

Alltså jag menar att det var fler som ville vinna kriget än som ville ge upp och förlora kriget.

Nej, sydstaterna var mer eller mindre chanslösa redan från början. Jag kommenterade detta redan året innan kriget började:

"Ni folk i sydstaterna vet inte vad ni sysslar med. Landet kommer att dränkas i blod och Gud vet hur det kommer att sluta. Det är rent vansinne, ett brott mot civilisationen! Ni talar så lättvindigt om krig men ni vet inte vad ni pratar om. Krig är en fruktansvärd sak! Ni misstar er också på folket i norr. Det är ett fredsvänligt men allvarligt folk, och de kommer att kämpa de med. de kommer inte att låta landet förstöras utan en enorm insats för att rädda det. Och förresten, vad är ert folk och er teknik för match mot dem?

Norden kan tillverka ångmaskiner, lokomotiv och järnvägsvagnar, och ni kan knappt tillverka ett par skor.. Ni rusar i krig mot ett av världens mest starka, uppfinningsrika och beslutsamma folk på jorden - Som är grannar till er. Ni är dömda att misslyckas. Ni är bara förberedda i anda och beslutsamhet. I allt annat är ni totalt oförberedda, och med en dålig anledning starta kriget. I början kommer ni att ha framgång, men eftersom era begränsade resurser kommer att sina, avstängda från Europa som ni kommer att bli, kommer er lust att avta. Om ert folk stannar upp och tänker efter så kommer de att se att deras sak är given att misslyckas"

Och mycket riktigt blev det mer eller mindre som jag förutspådde. Skall även tillägga vi i Norden utvecklade repetergeväret (Spencer repeating rifle) vilket i gjorde sydstaternas ålderdomliga krigföring obsolet.

Att CSA var dömda att misslyckas redan från början är ju en del av Lost Cause-mytologin. För de forna befäl, soldater och politiker inom konfederationen som efter kriget försökte förklara sitt misslyckande och urskulda sig var det en näraliggande förklaring, som syftade till att rädda deras heder och ära, att säga att de inte hade en chans att vinna ens från första början, på grundval av Förenta staternas överlägsna tillgångar på mannar, dess överlägsna produktionsförmåga av krigsmateriell och dylikt. Det var alltså inte så att de, upprorsmännen, inte var tappra och kloka nog - så lyder tanken - utan de förlorade helt enkelt av orubbliga förhållanden som var till Förenta staternas fördel.

Det här behöver man inte gå på. Självfallet hade konfederationen en chans att vinna. Det enda de behövde göra för att vinna var att uppnå remi. Det hade varit betydligt svårare för dem, om deras avsikt var att ta över Washington, eller New York, och lägga hela nord under sig. Men det var inte deras mål - det enda de ville var att försvara sig från USA:s angrepp och försäkra sin självständighet. Det enda de behövde göra var att övertyga befolkningen i nordstaterna, att kriget skulle kosta alltför mycket människoliv och pengar för att det skulle vara värt för nord att fortsätta anfalla CSA. Nordstaterna hade inte lika ödmjuka målsättningar, utan var för att vinna tvungna att kuva ett enormt område.

Vidare var det en fördel för konfederationen - jag skriver konfederationen och inte sydstaterna, då fyra slavägande sydstater förblev USA trogna (Delaware, Kentucky, Maryland och Missouri) - att de slogs som försvarare. Det är mycket enklare att hålla moralen uppe hos soldater som slåss för att försvara vad de uppfattar som hem och härd, sina länder och stater, än hos soldater som bär vapen mot andras. Det är mycket enklare att rättfärdiga ett försvarskrig över ett angreppskrig, låt vara att viljan att bevara the Union var mycket stark hos hundratusentals frivilliga nordstatare.

Visst kunde CSA vinna. Det är inte Guds försyn eller ödets skickelse som bestämmer krigens utfall. I krig händer oförutsägbara saker. Det är inte alltid den mest flest mannar och störst vapen som tar hem det.

Intressant inlägg.

En faktor som man dock skall komma ihåg var den långskranglige f.d. advokaten och poeten från prärien i Kentucky, som kunde samla och ena landet mitt i katastrofen av ett våldsamt krig, Abraham Lincoln.

Hans situation var svår redan från början. Hela sydstaterna var ett krigsläger som sjöd av stridsvilja och patriotism medan nordstaterna präglades av tveksamhet. Lincoln hade vunnit valet 1860 med liten marginal och det talades öppet i norden om att tillåta sydstaterna att utgå. En del ville, som i sydstaterna, behålla slaveriet tills vidare och bara en del ville greppa fanan och stoppa secessionen.

Trots Lincolns tillkortakommanden som högste befälhavare, som han enligt grundlagen var, och trots alla hans misstag hittade han till slut en man som kunde sköta arméer: Ulysses Grant. Detta visade sig vara ett mycket starkt team. Jämför den rejäle och rättfärdige Lincoln med den koleriske, och inte direkt sympatiske, President Davies i Richmond, och det står klart Lincolns beslutsamhet och karaktär var en avgörande faktor.

Det är rätt lite siffror i tråden. Här är en bra sammanställning av Nordsidans överlägsenhet:

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Unio...Advantages.jpg

Att kalla den överväldigande är i underkant, och detta var innan Sydstaterna började krympa. Man vinner såklart inte kriget per automatik ändå men det hade utan tvekan krävts något extraordinärt för att Syd skulle lyckas.

(Vietnam? Korea? Skillnaden är att Sydstaterna helt saknade allierade.)

Instämmer i detta. Lincoln var nog en mycket bättre krigspresident än vad Davis var, vilket är lustigt, då en av få styrkor Davis hade var väl att han till skillnad från Lincoln åtminstone på pappret var bättre rustad för att vara president under ett krig, i och med att han var utbildad vid West Point osv. Militärt tänkande var inte grekiska för honom. Men vilken pärs det måste varit för honom och konfederationens administration. Lincoln kunde i alla fall luta sig tillbaka något sånär på ett befintligt regeringsstyre, medan Davis och hans förtrogna var tvungna att bygga upp en regering ex nihilo, samtidigt med ett pågående inbördeskrig.

Ja, Lincoln var nog mycket tacksam att han fann Grant en bit in i kriget! Vet att Davis skrev något brev, där han beklagade sig över att han till sitt förfogande bara hade en befälhavare som verkligen kunde leda en hel här, Lee. Detta medan Lincoln, som jag vet McPherson lyft fram, kunde stödja sig på inte bara Grant utan tre andra verkligt skickliga befäl, dig själv, Sheridan och Thomas.