Min katt avlivades imorse, jag går sönder.

Hej Flashback!

Imorse gick min fina lilla katt bort. Hon har varit min bästa vän och trygghet i sju år. Hon var väldigt speciell och hade en väldigt stark personlighet. Varje natt sov hon bredvid mig och kallade jag så kom hon springandes.

Men hon hade njurproblem som kom och gick, vi har varit hos veterinären en del gånger pga av detta. Hennes sjukdom har även gjort henne stressad vilket har lett till att hon blev väldigt aggressiv emot andra som kommit på besök, och hon har attackerat dem helt oprovocerat. Hon vart även väldigt rädd för minsta lilla ljud och fått panik och sprungit och gömt sig.

Så när hon för cirka en månad sedan blev dålig igen, tog jag beslutet och bokade en tid för ett farväl hos veterinären idag (dock var hon bättre nu när vi vart där men jag vet också om att det bara är en tidsfråga innan hon blir dålig igen). Det var fruktansvärt, jag kände mig så vidrig som människa som gjorde såhär mot henne, hon litade ju på mig. När veterinären lyssnade efter hennes sista hjärtslag och sedan sa ”hon e borta nu” bröt jag ihop fullständigt. Det var så svårt att gå därifrån och lämna henne själv i ett rum.

Jag kan inte äta eller göra någonting. Jag gråter oavbrutet. Har sovit till och från hela dagen och när jag vaknar tror jag att hon ska vara där, men sedan slår verkligheten mig i ansiktet och jag går sönder igen.

Jag saknar henne så mycket.

Jag känner mig skyldig till hennes död och ångrar mig samtidigt som jag vet att det inte hade funkat i längden.

Vet inte riktigt vad jag vill åstadkomma med att skriva här. Kanske bara få höra att vi är flera som gått igenom detta. Och att man kanske lär sig leva med detta tillslut? Hur tog ni er genom denna sorg? Vad kan man göra för att kanske inte tänka på det 24/7?

Mvh

Jag känner mig skyldig till hennes död och ångrar mig samtidigt som jag vet att det inte hade funkat i längden.

Hej Flashback!

Imorse gick min fina lilla katt bort. Hon har varit min bästa vän och trygghet i sju år. Hon var väldigt speciell och hade en väldigt stark personlighet. Varje natt sov hon bredvid mig och kallade jag så kom hon springandes.

Men hon hade njurproblem som kom och gick, vi har varit hos veterinären en del gånger pga av detta. Hennes sjukdom har även gjort henne stressad vilket har lett till att hon blev väldigt aggressiv emot andra som kommit på besök, och hon har attackerat dem helt oprovocerat. Hon vart även väldigt rädd för minsta lilla ljud och fått panik och sprungit och gömt sig.

Så när hon för cirka en månad sedan blev dålig igen, tog jag beslutet och bokade en tid för ett farväl hos veterinären idag (dock var hon bättre nu när vi vart där men jag vet också om att det bara är en tidsfråga innan hon blir dålig igen). Det var fruktansvärt, jag kände mig så vidrig som människa som gjorde såhär mot henne, hon litade ju på mig. När veterinären lyssnade efter hennes sista hjärtslag och sedan sa ”hon e borta nu” bröt jag ihop fullständigt. Det var så svårt att gå därifrån och lämna henne själv i ett rum.

Jag kan inte äta eller göra någonting. Jag gråter oavbrutet. Har sovit till och från hela dagen och när jag vaknar tror jag att hon ska vara där, men sedan slår verkligheten mig i ansiktet och jag går sönder igen.

Jag saknar henne så mycket.

Jag känner mig skyldig till hennes död och ångrar mig samtidigt som jag vet att det inte hade funkat i längden.

Vet inte riktigt vad jag vill åstadkomma med att skriva här. Kanske bara få höra att vi är flera som gått igenom detta. Och att man kanske lär sig leva med detta tillslut? Hur tog ni er genom denna sorg? Vad kan man göra för att kanske inte tänka på det 24/7?

Mvh

Köp en katt