En vilsen själ.

Hej. Jag är en kille på snart 29 år. Jag kommer att göra en lång historia kort. Jag växte upp med min mor. Vi bodde i en 2a i ett förortsområde merparten av tiden fram tills jag var 11. Mamma och pappa skilde sig när jag var 2. Farsan träffade jag varannan helg. Men han fanns aldrig där för mig. När jag var 11 flyttade jag till mitt första fosterhem. Detta pga att mor min utvecklat alkohol problem. Allt runt hennes beroende kompisar osv gjorde att jag inte kunde bo hemma. Från 11 års ålder har jag bott på massa olika institutioner. När jag blev 18 slussades jag ut från mitt dåvarande och sista hem. Fick en lägenhet och på den vägen är det. Man kan väl säga att jag har levt isolerad och ensam merparten av tiden sen dess. Antar att jag blev institutions skadad under denna tiden. Hade personal och umgänge med andra personer på hemmen men det fick jag på "posten" Fick aldrig lära mig att skaffa kompisar på egen hand osv. Kände heller inte att jag hade behov av det då jag hade allt jag behövde tyckte jag.Det ska tilläggas att jag vid 18 års ålder fick diagnoserna add och asperger. Viket förklarar varför jag har varit som jag har varit genom åren. Nog om det. Alltså det var första åren i lägenheten som Jag levde som mest isolerad från det att jag var 18-21. Mycket dator spel och självmedicinering såsom gamling tex. Ska tilläggas att lägenheten som jag fick och som jag bodde i var i samma område som jag växte upp i när jag var liten med mor min. Mamma fanns såklart kvar i staden. Allt började om igen kan man säga.. skillnaden var att jag nu hyrde lägenheten själv. Blev inget bra. Mamma var dessutom sjuk under denna tiden. Och dog senare när jag var runt 21 där. Tog tag i mig själv efter hennes död. Tog körkort samt tog upp mitt sportintresse igen. Via klubben så träffade jag människor. Träffade en speciell gubbe som senare fixade lägenhet till mig på annan ort. Saker började hända. Träffade min första tjej. Blev av med oskulden. Tjejen bodde granne med mig olykligtvis nog.Blev lämnad och började om. Fick mitt första jobb som personlig assistent. Jobbar ett tag för att sedan gå in i väggen. Efter det turer med försäkringskassa osv. Träffar ny tjej. Igentligen inga känslosamma band till denna. Men vi fortsatte träffas. Och flyttar ihop. Antar att jag hittade en flykt i henne. Att komma ifrån min dåvarande lägenhet och att börja om. På den vägen är det . Vi bor ihop sen 4år. Jag lever ett isolerat men bekvämt liv. Ett rutinmässigt liv med träning osv. Jag har inget jobb. Jag lever i en tristess. Jag är inte lycklig men kan ändå inte se mig vara någon annanstans där jag hade haft det bättre. Sambon är dessutom nu gravid. Ska jag bli pappa ? Kan inte ens ta hand om mig själv. Har dålig självinsikt och självkänsla. Vad ska jag göra? Borde lämnat relationen för länge sedan. Men har ingenstans att ta vägen. Har inga kompisar och inget socialt liv. Vad skulle ni ha gjort? Hoppas det som skrivits går att förstå någorlunda. Vet inte vad jag vill igentligen. Behövde skriva av mig

Mvh

Börja med att hänga av dig offerkoftan.

Inget av det du varit med om eller dina diagnoser duger alls att använda som bortförklaringar.

Börja med att strukturera upp ditt liv efter vettiga rutiner och håll sedan fast vid dem.

Vilka rutiner och hur de ska se ut och vara utformade bestämmer du genom att hitta manliga förebilder och ideal för den man du vill vara och bli.

Du ser till att ta ansvar för den relation du har och ditt kommande barn. Sluta titta på allt som kan gå åt helvete och börja istället bygga upp dig själv så du lagom till din son föds är en man som står stadigt på jorden även när det blåser storm omkring er eller inom relationen.

Så, ryck upp dig nu och sluta berätta ditt livs historia. Gör aldrig det mer. Berätta istället om de utmaningar och möjligheter du tänker förverkliga under de kommande sex månaderna.

Var stolt och stark.
Aldrig vek och svag.

Sätt igång.

Tråkigt att läsa om din situation.

Du ska bli pappa. Grattis!

Nu får du sätta ditt kommande barn i fokus och jobba på att sätta barnets mamma mer i fokus också.

Eftersom du inte verkar ha så mycket annat på gång i ditt liv kommer det i alla fall inte behöva bli så mycket intressekonflikter kring vad du fokuserar på.

Gör det till din livsuppgift att ta hand om din familj på alla sätt som du kan nu.

Ge ditt barn den bästa uppväxt du kan och förmår. Lär dig så mycket som möjligt om hur det är att vara en bra och kärleksfull förälder. Du kommer ju tyvärr inte att kunna hämta så mycket inspiration från din egen uppväxt, men det kan du lösa ändå. Bara du vill.

När det gäller din sambo så är stark kärlek något som man kan låta växa fram om man tillåter det. Oavsett vem hon är och vem du skulle vilja att hon var, acceptera henne nu. Precis som hon är och gör allt för att stötta henne i att vara en bra mamma.

Lycka till, ta hand om er och hoppas allt går bra!

Är du säker på att det är så?

Din situation är svår att sätta sig in i, bakgrunden är ju ovanligt dålig, fast där finns ju även positiva faktorer som du kan bygga på.

På vilka sätt tycker du dina diagnoser förklarar vad du har gjort? Vad var det du gjorde när du gick in i väggen? Får du någon sorts stöd för detta, hur fungerar det?

Antingen fortsätter du att titta tillbaka på det gamla, älta allt du inte har idag och fortsätter att fly. Eller så börjar du arbeta för att nå insikten att det gamla inte längre har någon betydelse och att du kan börja förändra ditt liv redan idag. Sanningen är att livet är relativt kort och morgondagen är inte lovad till någon. "Men varför ska jag då försöka förändra mitt liv om jag ändå inte vet om jag lever imorgon?" frågar sig vissa då. Jo, för att livet handlar om att ha ett syfte och fylla tillvaron med mening i nuet. Att känna att man tar ansvar och bär sin last fullt ut. Med det kommer ett lugn, och med lugn kommer tillfredställelse och glädje.

Vill du innerst inne leva ett trist och otillfredsställt liv och sedan försvinna? Antagligen inte då du skriver den här tråden. Det kommer du att göra om du inte aktivt gör ett val och agerar på det. Det är något som man successivt måste jobba på. Och desto mer du bryr dig om dig själv, dvs följer det jag skrev ovan, skapas kärlek mot dig själv och din omgivning. Du och alla runtom blir starkare.

Sköt allt grundläggande som kost, sömn och motion. Ha fastställda rutiner som du följer från mån-fre t.ex, och tillåt dig själv att koppla av vissa dagar. Var strikt med att följa de mål du sätter upp, men bli inte besegrad om du misslyckas vid vissa tillfällen, utan fortsätt med målen direkt därpå. Gå med i någon kampsportsklubb om du inte redan gör det. Anmäl dig till lopp. Utbilda dig till något som känns någorlunda intressant. Ta tag i intressen som kanske försvunnit med åren, eller skapa ett nytt som du alltid sneglat på. Bli stark som en jävla oxe. Sluta med destruktiva vanor. Svårt att koncentrera dig på saker och ting pga diagnos? Börja läs böcker. 1 sida, 10, sidor, 100 sidor osv osv, sammanfatta det du har läst. Undvik en massa skärmar och stimulanser. Börja skriv om vadsomhelst, hjälper otroligt mycket för många. Spendera mer tid i naturen. Börja meditera eller gör andningsövningar. Börja duscha kallt. Läs på om föräldraskap och ha som allra främsta mål att ge ditt barn och din tjej allt.

Som du märker finns det hur mycket som helst att göra. Du är ung. Du har hela livet framför dig. Det gäller bara att ta steget mentalt och agera på det, och att sedan strida emot gamla destruktiva beteendemönster. Desto mer du arbetar på det desto bättre blir du, och till slut har du fått bort det. Det är lätt att falla tillbaka eller bli otålig då man inte ser förändring i realtid, men man får lita på processen. Du vet att du är på rätt väg när du tar ditt ansvar fullt ut och jobbar konstruktivt på alla aspekter av ditt liv.

Att ha barn är meningen med livet sägs det ju. Så fokusera på det! Barnet kommer alltid att se upp till dig oavsett vad du tycker om dig själv.

Kanon. Varför skaffa barn på kuppen.

Jösses säger jag bara.

Klipp dig och skaffa dig ett jävla jobb innan det kanske!?

Man väljer inte sina föräldrar. Beklagar att du haft en sådan uppväxt.

Men nu är du vuxen, du kan själv forma och bygga det liv du vill ha. Grunden för allt är dock ett jobb och pengar.

Du har en unge på väg. Blir det en pojke kommer du bli hans förebild. Vill du bli en likadan förälder som du själv hade? Vill du att ditt barn blir som du? Eller önskar du att ditt barn får det lite bättre?

Du kanske inte önskade barn, men tyvärr är det kvinnan som bestämmer. Och barnet är en del av dig. Du har chansen att fixa många av de misstag du själv upplevde när du växte upp, för ditt barn.

Gå en yrkesutbildning, kanske via ams, och väx upp. Lycka till.

Hej! Tack för svar. Ett bra svar!

Det där med rutiner och träning osv jobbar jag mycket på, och har gjort speciellt senaste 4 åren, mycket pga att jag gått hemma mycket, jag har haft all tid i världen. Balansen i livet är viktig. Jag försöker ha någon dag i veckan där jag försöker vara onyttig och släppa lite på rutinerna med träning osv. Allt måste vara i balans. Jag försöker jobba mycket på balansen. Det här med rutiner och träning osv är bra men det får inte bli för mycket. Jag kan älta mycket och bli stressad när jag inte gör som jag brukar göra eller när jag tappar intensiteten i rutinerna. Jag har svårt att slappna av. Så det är främst detta jag jobbar mycket på just nu. Att bibehålla mina rutiner med träning,kost att vara i natur osv. Men att jag ska bli bättre på att också kunna släppa lite på det och att ändå må OK. Det är en inre kamp. Det här med destruktiva vanor är svårt. Fått bort det mesta. Tex spelar inte tv eller datorspel längre, mest för att detta varit en flykt tidigare i livet. Jag snusar knappt längre. Snusar runt 2 snus per dag. Alltså jag vet att rätt väg kanske är att sluta helt med allt det gamla, och bara köra på den vägen som jag stakat ut och skottat upp senaste åren. Men samtidigt vill jag inte släppa gamla vanor helt. Det är en kamp mellan 2 världar kan man säga. Det är svårt att ändra ett inbyggt mönster, främst om man vuxit upp i en destruktiv miljö. Detta gäller nog alla som vill bryta sig loss och börja ett nytt liv. Men jag kämpar varje dag. Jag försöker lära mig att förstå mig själv på ett djupare plan och att hitta vad som funkar för mig ! Allt tar tid. För mig kanske extra lång tid.

Mvh

Det var så lite så.

Då verkar du ju vara på gång med mycket. Känner helt igen mig i det du beskriver. Som du skriver är det givetvis lätt att det slår åt andra hållet, och istället känner man ständig stress över att man måste upprätthålla alla rutiner. Detta speciellt när man har mycket tid. Man har inte möjlighet att varken känna eller tänka så om man är upptagen med studier eller arbete 8 timmar om dagen. Väldigt mycket ligger helt enkelt i det; att man har för mycket tid med sig själv. Det är fruktansvärt destruktivt. Oavsett hur mycket man sköter sig när man spenderar tid ensam behöver vi det sociala samspelet, oavsett om det är på en utbildning, ett jobb eller på en sportklubb t.ex. Många gånger måste man stanna upp och påminna sig själv om att sluta känna så jävla mycket. Gör upp ett mål och gör det bara, oavsett vilka rationella bortförklaringar du tycks komma på. Genom att ta sig ut och utmana sig för saker som känns en aning skrämmande så växer man. Snöbollseffekt.

Fokusera på att stött sin gravida tjej och gör allt för att barnet inte ska behöva växa upp som du! Lämna inte barnet. Ge din familj allt du kan. Skaffa ett jobb och ta nätterna när din tjej behöver sova. Älska sitt barn och bli pappan du aldrig hade.

Lycka till!