Är katolicismen extra inkompatibel med konservatism?

Bland konservatismens grundare och föregångare finns både protestanter och katoliker, men en sak som har slagit mig är att polemiken omkring dem ofta har sett olika ut. Protestanter som Johann Georg Hamann och Robert Filmer var inte främmande för konflikter, men det rörde sig då om politiska och filosofiska strider utan några större reaktioner från teologiskt håll. Viktiga katolska motsvarigheter har mer ofta väckt teologiska frågetecken inom den egna religiösa gemenskapen. De har i högre grad diskuterats som potentiella kättare.

Giambattista Vico förblev katolik men hade en (semi-)cyklisk historiesyn som gjorde det möjligt för honom att tro på olika kulturers uppgång och fall, vilket rimmar illa med en traditionell kristen syn på historien som en enda berättelse om vägen mot frälsning. Därtill förstod Vico identitet utifrån komplexa sociala processer, vilket är svårt att förena med såväl uppenbarelsetanken som kristendomens individualistiska syn på själen.

Joseph de Maistre framställde sig som extrem katolik, men centralt i hans tänkande var en uppfattning om synd som följde en alkemisk logik - "så som ovan, så också nedan". Det ledde till en världsåskådning där Gud kontinuerligt straffar syndigt/felaktigt handlande i jordelivet, och en politisk teori där stabila statsbildningar kan förstås som gudomligt rättfärdigade. Detta är i strid med traditionella katolska uppfattningar om en rationell Gud och staten som en tjänare av allmänhetens bästa.

Även i senare tid har det varit mer specifikt religiöst tjafs kring konservativa katoliker. Action Francaise var 1900-talets viktigaste katolska konservativa kulturrörelse, men förlorade sitt momentum när påven fördömde organisationen på 1920-talet. Carl Schmitt var i ungdomen troende katolik, men blev så desillusionerad att han sket i att gå genom kyrkan för att lösa sin snåriga äktenskapliga situation och blev därför exkommunicerad. Gerd-Klaus Kaltenbrunner är troligen den enskilda person som har gjort mest för att nylansera konservatismen under efterkrigstiden och försökte verkligen att vara en god katolik. Han blev dock bara mer frustrerad ju mer han försökte att kombinera katolicism med sin politiska övertygelse, tvingade ut sig själv i sedevakantism och skrev till synes ambivalent om en pågående "hednisk återfödelse".

Är det en riktig observation att konservatism + katolicism är en extra strulig kombination, eller finns det andra exempel som förändrar bilden? Om det stämmer, vad beror det på?

En skillnad kan vara protestantismens mer otvungna förhållande till staten. Om vi exkluderar den anarkistiska religion som amerikaner och vissa frikyrkliga kallar protestantism så saknar protestantismen en principiell skiljelinje mellan kyrka och stat, och det blir oproblematiskt att diskutera teologi och politisk auktoritet i samma andetag. Katoliker förlitar sig i högre grad på rationella teologiska argument. För katoliker upptår lätt en konflikt mellan religiösa ideal och konservativ praktik, medan det för protestanter är viktigare att teologin matchar den praktiska, irrationella verklighet man har framför sig.

We may note in both Luther and Maistre, a profound sense of the majesty and sovereignty of God and great stress on the consequences of original sin. With Maistre, as with the reformers, there was an extreme emphasis on divine activity at the expense of human initiative. ... Paradoxically, his heterodoxy may even have helped his popularity with French Catholics. According to Triomphe, many were attracted to Maistre's works because they could find there "under a false tag, the counterband ideology which their consciences would have rejected if it had been more truthfully labelled 'Protestant heresy' or 'Germanic mysticism'.

http://www.cchahistory.ca/journal/CCHA1967/Lebrun.html

Ett kort svar är att den som har makten ofta är konservativ av begripliga skäl. Så länge den katolska kyrkan styrde och ställde i Europa var den konservativ. Detsamma gällde den svenska kyrkan som till stor del var ett instrument för kunglig maktutövning. Allmogen skulle betala skatt och hållas i Herrans tukt och förmaning.

När samhället förändras så förändras även den ideologiska överbyggnaden. På den punkten hade faktiskt Marx rätt. Det är därför som befrielseteologin blomstrar idag, medan den gammelkatolska rörelsen för en tynande tillvaro.

Befrielseteologin blomstrade i diverse latinamerikanska länder under Kalla kriget. Nu är dess storhetstid sedan länge över. Snarare genomsyras Latinamerika idag alltmer av väckelsekristendom från USA.

Nu diskuterar vi ju katolicismen, inte pingstvänner och dylikt. Sant är att det kom en konservativ reaktion mot befrielseteologin under Ratzinger, men nu har pendeln svängt igen. Franciskus har haft flera möten med befrielseteologer som Gustavo Gutiérrez och har uttalat sig positivt om befrielseteologin:

In January 2019, during the World Youth Day in Panama, Pope Francis discussed changing attitudes to liberation theology during an extended discussion with a group of thirty Jesuits from Central America. He noted that he had a devotion to the martyred Salvadoran Jesuit priest, Rutilio Grande, even before he came to know Óscar Romero well. Francis commented that "Today we old people laugh about how worried we were about liberation theology. What was missing then was communication to the outside about how things really were."

https://en.wikipedia.org/wiki/Latin_...pe_Francis_era

Omöjligt att ej ta upp pingströrelsen och dylikt när man diskuterar katolicism i Latinamerika då RKK blöder medlemmar dit i enorm omfattning.

Det är möjligt, men det vi diskuterar är ju om katolicismen är konservativ. Jag hävdar att den är mindre konservativ idag. Kanske är det just därför som en del katoliker blir pingstvänner i stället.

Hur ser du på att konservatismen till stor del uppstod i opposition till liberala makthavare, inte minst under franska revolutionen? Och att konservativa katoliker hamnade i konflikt med sin egen kyrka redan för flera hundra år sedan. Eller att dagens makthavare är extremt antikonservativa.

Jag tror inte det är så enkelt att konservatism hänger ihop med att ha makt. Det handlar om vem som har makt. Borgerliga makthavare har aldrig varit konservativa, de har alltid talat om mänskliga rättigheter, samhällskontrakt, individuell emancipering och andra liberala frågor. En intressant fråga är då katolska kyrkans förhållande till borgerligheten och dess intressen.

Det beror ju på vad man lägger in i ordet konservatism. Min poäng var att vi alltid haft politiska krafter som försvarat den bestående ordningen, och andra mer radikala som velat ändra på den. Så har det varit ända sedan optimates och populares kämpade om makten i antikens Rom.

Vad som sedan varit den bestående ordningen har naturligtvis varierat genom historien. Du har rätt i att Edmund Burkes konservatism uppstod som en reaktion på franska revolutionen, men hur många av dagens konservativa delar egentligen hans idéer fullt ut?

I 1800-talets USA var demokraterna det socialt konservativa partiet medan republikanerna var förnyarna som ville modernisera samhället och avskaffa slaveriet. Sedan blev det tvärtom under större delen av 1900-talet, och ordet konservativ blev synonymt med republikan. Nu ser vi återigen ett skifte där demokraterna alltmer utvecklats till den nyliberala/neokonservativa elitens parti, som försvarar den bestående ordningen. Mot detta står republikanerna med Trumps deplorables, det 21:a århundradets sansculotter.

Så om din fråga är om dagens katolicism är konservativ i Burkes mening är svaret nej. Det har den nog för övrigt aldrig varit. Katolicismen har som alla religioner sin egen filosofi och ideologi. Burke var för övrigt anglikan, inte katolik. Men katolicismen har under större delen av sin historia varit nära förenad med den politiska makten och därför försvarat den bestående ordningen. I den meningen har den varit konservativ. Möjligen håller den mer radikale Franciskus på att ändra på det.

Jag menar givetvis konservatism i politisk mening. Inte luddiga värderingar, försvar av status quo eller nåt som Burke eller Trump har hittat på.

Burke brukar ju ses som den moderna konservatismens fader, så om du syftar på konservatism som ideologi är det någonstans där du landar. Men som jag påpekade har de som idag kallar sig eller kallas för konservativa inte särskilt mycket gemensamt med Burke. Ideologierna förändras med samhällsutvecklingen även om etiketterna finns kvar.

Att Trump inte är konservativ vare sig som ideolog eller försvarare av den bestående ordningen var ju min poäng.

Hur ser du på Franciskus, för att återgå till ämnet? Håller du med om att han är mindre konservativ än sin företrädare? Speglar det en trend inom den moderna katolicismen?

Jag syftade på vanlig, konventionell konservatism, som den har sett ut i Europa. Inte Burke-revisionism och "den moderna konservatismen" - som om något är en missvisande tautologi, konservatismen uppstod under moderniteten så all konservatism är per definition modern.

Min poäng var att den grundläggande konflikten mellan konservatism och katolicism verkar vara tidlös. Den finns hos Franciskus men var inte mindre hos hans motsvarigheter på 1700- och 1800-talen. Angreppspunkter och jargong har sett olika ut i olika tider, men i botten finns en djupare konflikt som möjligtvis handlar om spänningar mellan kyrka och stat, olika syn på legitim maktutövning, olika människosyn och olika syn på historien.

I Tyskland, Finland, Frankrike, Polen eller Italien?

Du kan knappast tala om europeisk konservatism och samtidigt nonchalant bortse från Burke.

Det finns inte någon ”grundläggande” konflikt mellan konservatism och katolicism mer än den du vill se.

”en traditionell kristen syn på historien som en enda berättelse om vägen mot frälsning”

”rationell gud”

Du kan inte själv måla upp bilder ur din fantasi och sedan kritisera andra för konstnärens färgval.

Cherry-picking kan aldrig vara en bra plattform för diskussion.