Bland konservatismens grundare och föregångare finns både protestanter och katoliker, men en sak som har slagit mig är att polemiken omkring dem ofta har sett olika ut. Protestanter som Johann Georg Hamann och Robert Filmer var inte främmande för konflikter, men det rörde sig då om politiska och filosofiska strider utan några större reaktioner från teologiskt håll. Viktiga katolska motsvarigheter har mer ofta väckt teologiska frågetecken inom den egna religiösa gemenskapen. De har i högre grad diskuterats som potentiella kättare.
Giambattista Vico förblev katolik men hade en (semi-)cyklisk historiesyn som gjorde det möjligt för honom att tro på olika kulturers uppgång och fall, vilket rimmar illa med en traditionell kristen syn på historien som en enda berättelse om vägen mot frälsning. Därtill förstod Vico identitet utifrån komplexa sociala processer, vilket är svårt att förena med såväl uppenbarelsetanken som kristendomens individualistiska syn på själen.
Joseph de Maistre framställde sig som extrem katolik, men centralt i hans tänkande var en uppfattning om synd som följde en alkemisk logik - "så som ovan, så också nedan". Det ledde till en världsåskådning där Gud kontinuerligt straffar syndigt/felaktigt handlande i jordelivet, och en politisk teori där stabila statsbildningar kan förstås som gudomligt rättfärdigade. Detta är i strid med traditionella katolska uppfattningar om en rationell Gud och staten som en tjänare av allmänhetens bästa.
Även i senare tid har det varit mer specifikt religiöst tjafs kring konservativa katoliker. Action Francaise var 1900-talets viktigaste katolska konservativa kulturrörelse, men förlorade sitt momentum när påven fördömde organisationen på 1920-talet. Carl Schmitt var i ungdomen troende katolik, men blev så desillusionerad att han sket i att gå genom kyrkan för att lösa sin snåriga äktenskapliga situation och blev därför exkommunicerad. Gerd-Klaus Kaltenbrunner är troligen den enskilda person som har gjort mest för att nylansera konservatismen under efterkrigstiden och försökte verkligen att vara en god katolik. Han blev dock bara mer frustrerad ju mer han försökte att kombinera katolicism med sin politiska övertygelse, tvingade ut sig själv i sedevakantism och skrev till synes ambivalent om en pågående "hednisk återfödelse".
Är det en riktig observation att konservatism + katolicism är en extra strulig kombination, eller finns det andra exempel som förändrar bilden? Om det stämmer, vad beror det på?
En skillnad kan vara protestantismens mer otvungna förhållande till staten. Om vi exkluderar den anarkistiska religion som amerikaner och vissa frikyrkliga kallar protestantism så saknar protestantismen en principiell skiljelinje mellan kyrka och stat, och det blir oproblematiskt att diskutera teologi och politisk auktoritet i samma andetag. Katoliker förlitar sig i högre grad på rationella teologiska argument. För katoliker upptår lätt en konflikt mellan religiösa ideal och konservativ praktik, medan det för protestanter är viktigare att teologin matchar den praktiska, irrationella verklighet man har framför sig.
Giambattista Vico förblev katolik men hade en (semi-)cyklisk historiesyn som gjorde det möjligt för honom att tro på olika kulturers uppgång och fall, vilket rimmar illa med en traditionell kristen syn på historien som en enda berättelse om vägen mot frälsning. Därtill förstod Vico identitet utifrån komplexa sociala processer, vilket är svårt att förena med såväl uppenbarelsetanken som kristendomens individualistiska syn på själen.
Joseph de Maistre framställde sig som extrem katolik, men centralt i hans tänkande var en uppfattning om synd som följde en alkemisk logik - "så som ovan, så också nedan". Det ledde till en världsåskådning där Gud kontinuerligt straffar syndigt/felaktigt handlande i jordelivet, och en politisk teori där stabila statsbildningar kan förstås som gudomligt rättfärdigade. Detta är i strid med traditionella katolska uppfattningar om en rationell Gud och staten som en tjänare av allmänhetens bästa.
Även i senare tid har det varit mer specifikt religiöst tjafs kring konservativa katoliker. Action Francaise var 1900-talets viktigaste katolska konservativa kulturrörelse, men förlorade sitt momentum när påven fördömde organisationen på 1920-talet. Carl Schmitt var i ungdomen troende katolik, men blev så desillusionerad att han sket i att gå genom kyrkan för att lösa sin snåriga äktenskapliga situation och blev därför exkommunicerad. Gerd-Klaus Kaltenbrunner är troligen den enskilda person som har gjort mest för att nylansera konservatismen under efterkrigstiden och försökte verkligen att vara en god katolik. Han blev dock bara mer frustrerad ju mer han försökte att kombinera katolicism med sin politiska övertygelse, tvingade ut sig själv i sedevakantism och skrev till synes ambivalent om en pågående "hednisk återfödelse".
Är det en riktig observation att konservatism + katolicism är en extra strulig kombination, eller finns det andra exempel som förändrar bilden? Om det stämmer, vad beror det på?
En skillnad kan vara protestantismens mer otvungna förhållande till staten. Om vi exkluderar den anarkistiska religion som amerikaner och vissa frikyrkliga kallar protestantism så saknar protestantismen en principiell skiljelinje mellan kyrka och stat, och det blir oproblematiskt att diskutera teologi och politisk auktoritet i samma andetag. Katoliker förlitar sig i högre grad på rationella teologiska argument. För katoliker upptår lätt en konflikt mellan religiösa ideal och konservativ praktik, medan det för protestanter är viktigare att teologin matchar den praktiska, irrationella verklighet man har framför sig.
We may note in both Luther and Maistre, a profound sense of the majesty and sovereignty of God and great stress on the consequences of original sin. With Maistre, as with the reformers, there was an extreme emphasis on divine activity at the expense of human initiative. ... Paradoxically, his heterodoxy may even have helped his popularity with French Catholics. According to Triomphe, many were attracted to Maistre's works because they could find there "under a false tag, the counterband ideology which their consciences would have rejected if it had been more truthfully labelled 'Protestant heresy' or 'Germanic mysticism'.
http://www.cchahistory.ca/journal/CCHA1967/Lebrun.html
__________________
Senast redigerad av Nix-registret 2022-01-18 kl. 20:39.
Senast redigerad av Nix-registret 2022-01-18 kl. 20:39.