hjärtliga metaforer

I ett podradio-fördrag från BBC Radio 4 diskuteras hjärtat som metafor, utifrån den vetenskapliga kunskapen från de gamla grekerna till vår tid.

Under 1600-talet klarnade det att hjärtat i första hand har en mekanisk funktion, nämligen att pumpa runt blod i två kretslopp. Tidigare hade hjärtat antagits vara centrum för känsolivet och till och med själen. Numera vet vi att både tankar och känslor har sin hemvist väsentligen i hjärnan. På en punkt hade de gamla filosoferna rätt, tankarna om vätskornas betydelse. Orden "humor" och "humör" står för både kroppsvästkor och sinnelag. Det visade sig att hjärtat är ansvarigt för att distribuera kemiska substanser som i hög grad påverkar vår hälsa och välbefinnande, även det mentala välbefinnandet: näring, syre, hormoner, enzymer och immunförsvar.

Vårt språk, det må vara engelska eller svenska, är fullt av metaforer som skapades när man överskattade hjärtats mentala funktioner. Språk och idiom är särdeles konservativa. Jag skall strax exemplifiera vad som skulle hända språkligt om vi "degraderade" hjärtat till rollen som pump i metaforer med/till hjärtat. Först vill jag bara säga att termer fastnar när de myntas och ofta övergår från att vara bokstavliga uttryck till att bli metaforer. Våra telefoner sägs ringa, trots att en riktig ringklocka var en metallmassa som var större och tyngre än en hel modern telefon. En klassisk telefon hade två ringklockor.

Trots att vi sägs vara ett sekulariserat folk använder även ateister idiom som är flera hundra år gamla och syftar på Gud, exempelvis »en Gudi behaglig gärning«. Det går kanske att hitta termer och idiom som syftar på asatron. Ortnamn med asagudar är legio.

Det finns goda skäl att vara konservativ i valet av metaforer. Idiomen är kulturarv som överförs från en generation till nästa. Det vore inte tjänligt om vi skulle byta metaforer på ett par decennier bara för att teknik ändras, eller att en ny vetenskaplig teori kommer i ropet. Vi kommer nog att tanka elbilar, även när tanken är ersatt av batteri.

Här är så exempel på vad som skulle hända om man ersatte hjärtat med den prosaiska pumpen:

-- Ungdomsverksamheten är en pumpangelägenhet för honom.
-- Hur mår mitt lilla pumpegryn idag?
-- Gosskören sjöng "Stilla natt" på ett rent pumpknipande sätt.
-- Det var pumplöst att ringa och berätta om hans otrohet.
-- Han lider av pumpinsufficiens. (på pricken, men så är det ingen metafor!)
-- Det var hans egna pumpslag som bultade i öronen. (fysiologiskt korrekt)

Som en av gästerna hos BBC påpekar, vi har inte brytt oss om att skapa ett nytt begrepp för känslornas hemvist. Det blir alltså inte så mycket bättre med:
-- Ungdomsverksamheten är en hippocampusangelägenhet för honom.
-- Hur mår mitt lilla pannlobsgryn idag?
-- Gosskören sjöng "Stilla natt" på ett rent hypofyssknipande sätt.
-- Det var empatilöst att ringa och berätta om hans otrohet. (jo det går ju bra språkligt sett!)

Wow, inga svar.

Här vill jag för det första berätta om en dokumentär för ett par år sedan, som handlade om att hjärtat visst har en betydelse för vårt känsloliv. Alltså skulle våra antika förfäder ha mer rätt än modernare läkare och vetenskapsmän, som hävdat att hjärtat bara är en mekanisk pump.

Men för att övergå till detta med metaforer, så tänker jag på uttryck som "när jag tänker på dig, så blir jag varm om hjärtat" och "det gör ont i hjärtat att se hur han lider". Fast jag vill påstå att dessa två speglar verkligheten bra: kärlek och sorg och medlidande kan kännas i bröstet.

Sedan har vi också "om det finns hjärterum, så finns det stjärterum".