Ni som har rika föräldrar, hur känns det?

När förstod ni att era föräldrar är rika?
Hur känns det att veta att ens föräldrar är rika?
Har ni fått dyra saker hela livet?
Tänker ni på allt ni kommer ärva i framtiden?

1. När jag var runt 10. Mina föräldrar jobbade sig upp under min uppväxt till stora pengar.

2. Jag bryr mig inte. Jag får inget på silverfat ändå. Man kan få låna bostäder på olika semester orter osv och man blir räddad i svåra situationer som att köpa bostadsrätt. Annars får jag inget alls.

3. Nej. Men ibland har man fått något dyrt. Tex kläder för 10 tals tusen. Aldrig fått en bil för en miljon exempelvis.

4. Till vill del ja. Men vill hellre ha dem vid liv än att få in X miljoner på kontot.

Vad klassas som rik? Mina föräldrar kanske har 30+ miljoner. Inklusive båtar, bilar och bostäder så blir det mer. Men exakt vet jag inte.

De har nog inte över 200 m totalt iaf

Min mamma hade en miljon en gång i tiden.
Hon gav bort merparten till min styvpappa och är nu skyldig skatteverket runt 300.000.

Jag har varit mycket bitter för det, men det är ingen mening. Vi har det okej nu.

Vad är det för bullshit?
Att ha bostadsrätt är en lyxvara i sverige såvida du inte menar i någon småort på 20.000 invånare. Först där går det ju i teorin att jobba ihop på ett vanligt kneg på 22-25k innan skatt om du är ensamstående.

Att ha gratis bostad på en utlandssemester är att få något på silverfat. Det är minst halva kostnaden om du tänkte stanna mer än en vecka.

Vad anses som rika föräldrar, hur stort kapital ska de sitta på för att anses vara rika?

Okej. Ifall låna saker är att räkna som att få något på silverfat, visst.

Jag tänkte mer på att jag inte äger något av det. Det står dvs ej i mitt namn och de har all rätt att neka mig. Fick hjälp med bostadsrätt i Stockholm. Men de köpte inte hela till mig, saker och ting ska betalas tillbaka även fast de la ut en hel del och lån från bank slapp man.

Ärligt så tänker man inte på det. Det är först i tonåren som man märker skillnad då när kompisarna inte har samma grejer som en själv och det är också en tidsperiod då det plötsligt blir viktigt med status.

Varken tidigare eller senare tänker man på det utan lever bara sitt liv, givetvis under förutsättning att man inte är fattig. Då tänker man nog på det jättemycket.

Inget jag lägger större vikt vid. Jag är bara glad att dom skapat sin egen lycka. När jag var liten fick dom vända på slantarna.

Det enda är väl att trots att jag från staten kommer få en riktigt dålig pension, så är det inget jag behöver oroa mig över.

Så det skänker en trygghet för framtiden.

Men skulle inte bli sne om dom brände allt. Har skapat min egen stabila ekonomi, bortsett från min officiella pension och utan hjälp utifrån.

Min pappa har gott om pengar men jag får inte en spänn av honom. Han bjuder när vi är ute ich fikar. Det är allt.

Nu är han lite psykisk sjuk så han förstår nog inte bättre. Tänker inte längre hur jag har det.

Om du måste fråga så är du inte i närheten

Privatlån till personer som inte kommer att knäcka knäskålarna på dig som lånehajar, eller folk som inte skickar vidare det till inkasso/fogden, om du verkligen sitter i ett tajt läge och inte kan betala det, är en stor förmån i livet.
Särskilt när det gäller sådana saker som bostadsrätt där du de facto står som ägare på bostadsrätten. Den enda juridiska skyldighet du har nu som du kan få samhälleliga konsekvenser för är månadsavgiften.

Bra, då slipper jag tänka på den saken.

Där jag växte upp på 70talet ca 5000invånare, så var alla ganska medelklass. Dvs alla barn bodde i villa, frun var i många fall hemmafru. Det innebar att i princip 98% av alla barn kände sig ”rika”. Föräldrarna sa aldrig nej. Å andra sidan hade dåtidens barn lägre krav. Ingen tjomme krävde br som student Du behövde verkligen sticka ut för att vara väldigt rik ungdom. Enda yngre som stack ut var icahahandlarens son. Dvs när han fyllde 18. Han fick en Porsche 911. I dag så är han nog god för minst 30 miljoner. Var en gång en av Sveriges topp 5 Ica-handlare inkomst. Hur som helst det var så låg skillnad inkomst att nästintill ingen kände sig underlägsen o mobbad pga låg inkomst föräldrar, fattig image barnet. Svårt tro idag.

I dag är jag väl god för 2.5 mille cash tillsammans med frun. Ändå känner jag mig typ lägre storstadsmedelklass.
De flesta jag känner till i min ålder 50+ som är rika. Goda för 5-50 mille är i 80% av fallen personer från Svenssonförhållanden. Låg o medelklass. En gemensam faktor finns för många. Tidigt in på universitet. 80talet. Samt hårt pluggande. Du hade ett gap runt 80talet där vanliga människor kom in på högre utbildning i större utsträckning än tidigare då det var överklass o akademiker bara. Å kunde avancera snabbt. Sen på 90 talet blev det svårare o svårare då mängden högt studerade ökade snabbt samt mängden som togs in. Free lunch was over. Dvs i stället för 2av 10 intelligenta o eller hårt pluggande hade du 6-7 av 10.