Ni som gav upp och separerade/skilder er, ångrar ni er idag?

Jag har iofs inte passerat 40 ännu men närmar mig, men du och flera verkar ha samma åsikt gällande att jobb och familjen är vad livet handlar om, All respekt för det.

Jag har jobb och familjen som en del av livet, dock jobbar jag för att ha råd att vara ledig. När jag är ledig har jag en mängd intressen och hobbys som jag värdesätter enormt. Adrenalinkickar genom motorsport, friluftliv osv, sånt som är väldigt mycket enklare när man inte har kidsen.

Sånt innebär det är leva livet utan sina barn, sen semestrar jag med kidsen på all-invlusive-bamseklubbe-roseiplastglas och njuter av den delen av livet.

Eller hur. Att gifta sig för sakens skull känns extremt waste. Fattar om det finns ”juridiska intressen”, men det går ju snabbt att fixa i rådhuset i så fall och man behöver inte göra någon grej av det. Det kommer ju ändå sluta med skilsmässa.

Nä, jag har varit ensam förälder i 10 år nu. Helvete vad tungt det var första 3 åren!!! Plugga, 4 timmars pendlingstid, ingen avlastning, sömnproblem mm
Mm. Inte lätt de 3 efterföljande åren heller. Men sedan har man plötsligt fått tillbaka sitt egna liv igen. Ångrar ändå inte att jag kastade ut barnets pappa. Måste man ha en partner? Mitt barn har aldrig reagerat på att h*n vuxit upp utan sin pappa. Det bara är så liksom…

Nej separationen var enbart en lättnad. Hade ingenting jag behövde gå vidare från. Livet började om på nytt dagen efter, i ett hem utan irritationer.

Det var väldigt intensivt med barnet i början, men liksom samma börda som att ha pappan hemma. Sömnbrist och så blev det i perioder, men mest pga min sysselsättning.

Men det är ju också energi- och tidskrävande att ständigt bli irriterad och behöva plocka pappans bajsiga kalsonger från golvet, utöver att ta hand om resten av hushållet som blir mer med barn. Då är det ju värt de där första åren man fick kämpa. Det har jämnats ut helt nu, när barnet väljer att inte bo hos mig så mycket längre.

På sikt gav det mig bara mer frihet. Barnet har tre vuxna i sitt liv och har inte påverkats negativt alls. Jag har mina hobbies som jag lägger mycket tid på, och är alltid fri att göra vad jag vill på helgerna.

Den enda som blev förloraren var barnets pappa. Han är utvandrad sedan länge och började ta kontakt efter typ 8 år. För barnet blev han lika oviktig.

Kan tillägga att jag inte är för det här med familjeliv så mycket. Gillar att spendera fritiden själv. Att han skulle vara en vinnare för att han slipper ”tacos och melodifestivalen på helgerna” håller inte. Kan inte minnas när barnet var hemma en helg sist.

Slutet gott.

Intressant tråd. Vad jag kan läsa ut av den här tråden så är mitt råd att inte skaffa barn.

Jag är den delen i vår relation som känner bristande kärlek, omtänksamhet, intimitet mm. Allt annat fungerar bra. Jag är attrahared av min partner, litar på min partner, vi fungerar bra tillsammans, har likadana intressen, har stabil ekonomi etc. Men att inte ha sex tär verkligen på mig. Den skada som mitt självfötroende tar spills ut över relationen. För min del så har ett obefintligt sexliv gjort mig frustrerad och bitter.

Grundstenen till en relation är ju att man är intim och har sex. Det är ett sätt att kommunicera på och vara nära med varandra på. Fungerar sexet och det intima bra så löser sig mycket annat i relationen, förutsatt att båda är välfungerande människor.

Har försökt allt. Att engagera mig och min partner i olika saker, vara frånvarande och närvarande, lösa problem, tagit ett större ansvar etc. Tills jag inte stod ut längre och fick till svar att min partner inte ens funderat på sexet. Då tappar man ju hoppet. Vi får se vad nästa steg blir!

Män i Västvärlden har indoktrinerats att tro att kvinnan i relationen ska bestämma när sex ska ske.
Så är det inte. Låter du din kvinna bestämma när du får knulla?
Är du hennes hund?

Har själv inga barn och har bara en flickvän men närmar mig raskt 50 år, inga barn och är väldigt nöjd med det.

Tyvärr är det få som är nöjda efter barnen kommit...har nog inget lyckligt exempel på det tyvärr. Hjälper en kompis nu som mer eller mindre bor på våran soffa ett tag framöver tills han får lägenhet. Givetvis hjälper jag han så gott det går.

Han har 2 barn och en fru som bara bränner ALLA pengar på skit så han får verkligen kämpa och skulderna är enorma. hon skiter verkligen i ALLT.
För ca en vecka sen hade vi våran vanliga krogkväll som vi har någon gång i månaden och han bara bröt ihop totalt. allt bara kom, han har funderat på självmord och allt möjligt. dom har tex inte legat på över 2 år om inte mer. det enda hon bryr sig om är sig själv och det enda hon är ute och gör är att festa och sover över hos "kompisar". Han har vetat om att hon knullat andra ett tag efter han lite fint förföljde henne en dag när hon skulle ut med vänner men mötte istället en man utanför ett hotell som de försvann in på.
Ungarna skiter hon totalt i, fullständigt kaos med andra ord.

Har flera andra liknande exempel fast mildare(hoppas jag). folk är ju väldigt rädda för att berätta sådant här och speciellt män. Tyvärr är han en extrem toffel så han har faktiskt en del själv att skylla.

Jag är alltid dominant i mina relationer och har koll på allt och viker mig inte en tum, rättvis men bestämd är nog en bra beskrivning. Förstår att barn gör det hela 100 gånger svårare men det är säkert därför jag inte har några så jag kan diktera mina egna villkor och skadar inga barn om det skiter sig.

har en till elak än där jag var med och krossade deras relation för mannens skull.

Jobbade med en kvinna och brukade möta hennes man på krogen ibland, vi blev lite av "krogkompisar".
Fika rummet där jag jobbade med henne är uppdelat i olika sektioner och jag hörde hon och en annan kvinnlig kollega gå in där en sen eftermiddag. jag ville mest pilla med min nya knapp telefon så jag sket i att göra min närvaro känd. Dom trodde dom var ensamma.
Då hör jag mannens fru börja skryta om hur hennes man är så korkad och förstår inte att hon ligger med halva länet, att han är en tönt och den andra kvinnan håller med och dom eldar på varandra så in i helvete. djupet av svek var ENORMT. Jag var djupt chockad. funderade länge på hur jag skulle göra men en krogkväll kom det jag hört ut och han tog det väl och sa att han misstänkt det länge och deras äktenskap var sannerligen dött och har varit det i många år. Efter det så var dom skilda kort efter. barnen var i tonåren så dom var mest glada som jag fattat det.

Kruxet är att om du har sex med din partner utan att denne vill, så är du en våldtäktsman.

Det blir liksom ocharmigt.

Våldtäkt är absolut inte okej. Men på vilket sätt är det okej för en kvinna att ständigt få bestämma över hennes mans sexualitet?

Du är en idiot om du gråter över spilld mjölk

Problemet är snarare att många väntar för länge, speciellt de som har barn. De väntar tills barn ska bli stora …

Ja men hur kul är det att ha nån eller några pgra randoms som ska ta hand om (elle rinte) ens barn varannan vecka? Usch huvva

Nej.

Ångrar mig inte det minsta. Trots några tuffa och fattiga år, med osäkert boende, så har jag alltid tyckt att det var rätt beslut.

Vi hade inga problem på sexfronten, men sex är inte allt. Vi var för olika och att hålla ihop för barnens skull fanns inte på kartan för mig. Höll på att gå under.

Vår yngste hoppades länge att vi skulle bli tillsammans igen, men det gick över med tiden. De har en bra relation till oss båda, vilket jag inte tror att de skulle ha om vi stannat med varandra.