Hej,
pågrund av flera orsaker tvingas jag bokstavligt talat att bo hemma, tror jag i alla fall. Vi går inte alls ihop härhemma, vi bråkar i princip hela tiden. Att jag skulle behöva bo hemma när jag är 27 skulle jag aldrig trott. Hursomhelst är det så nu, och det kväver allihopa som bor under taket.
Att det blivit såhär är delvis på grund av att jag var så jävla dum att jag trodde pengar skulle fylla mitt hål. Ägnade mig likt någon sorts självflykt i form av spel och fakturaköp, ”köp nu betala nästa år.”
Mina föräldrar påstår att jag aldrig med en normal lön med dina, (mina) lån skulle ge möjlighet för att bo i en hyresrätt, eller någonannanstans. Skulderna är på 90 000, utspritt i några lån. Jag har arbetat sedan jag slutade skolan och får ut 23000 efter skatt.
Sanningen är den, för så är det, att de står för mycket utgifter jag slipper betala för. Tvål, tandkräm, toalettpapper, en del mat och annat. Ja, jag har varit slösaktig till stor del av mitt liv och mina föräldrar har behövt rädda mig, bokstavligt talat några gånger annars skulle situationen inte klarna. Mådde psykiskt dåligt under en längre period och det är mest den sidan de sett. Det har gått och blivit så innerligt jobbigt att likt en tonåring behöva ”lyda” gällande allt ifrån när jag ska komma hem eller om jag gör något de anser vara sämre eller dåligt. Det är deras förtjänst att jag ändå får bo hemma, men måttet är rågat eller hur ”man” säger.
Ber efter hjälp, hur kan jag ordna detta? Där är fyra smålån, 5000, 12000, 4700 och ytterligare 5000. Därefter är det två ”stora” på 30000 vardera.
Mår bättre i dag men inte där hemm, tyvärr. Kan behärska mig med att inte slösa. Om jag betalar av de små under tiden jag bor hemma kunde ju kännas hanterbar för att bara fokusera på flera räkningar. Utgifter skulle vara att ammotera, tanka, köpa mat, telefonen, internet, m.m.
Vet bara inte hur fan jag ska göra. Mina föräldrar tror inte jag kommer klara av det, för jag gjort om samma misstag igen men nu fått nog av det. Det är verkligen illa hemma och det är mitt egna fel. Det är såklart de hoppas jag kan bo själv så jag inte förpestar deras tillvaro.
Hjälp mig, flashback, jag vädjar.
Cousi
pågrund av flera orsaker tvingas jag bokstavligt talat att bo hemma, tror jag i alla fall. Vi går inte alls ihop härhemma, vi bråkar i princip hela tiden. Att jag skulle behöva bo hemma när jag är 27 skulle jag aldrig trott. Hursomhelst är det så nu, och det kväver allihopa som bor under taket.
Att det blivit såhär är delvis på grund av att jag var så jävla dum att jag trodde pengar skulle fylla mitt hål. Ägnade mig likt någon sorts självflykt i form av spel och fakturaköp, ”köp nu betala nästa år.”
Mina föräldrar påstår att jag aldrig med en normal lön med dina, (mina) lån skulle ge möjlighet för att bo i en hyresrätt, eller någonannanstans. Skulderna är på 90 000, utspritt i några lån. Jag har arbetat sedan jag slutade skolan och får ut 23000 efter skatt.
Sanningen är den, för så är det, att de står för mycket utgifter jag slipper betala för. Tvål, tandkräm, toalettpapper, en del mat och annat. Ja, jag har varit slösaktig till stor del av mitt liv och mina föräldrar har behövt rädda mig, bokstavligt talat några gånger annars skulle situationen inte klarna. Mådde psykiskt dåligt under en längre period och det är mest den sidan de sett. Det har gått och blivit så innerligt jobbigt att likt en tonåring behöva ”lyda” gällande allt ifrån när jag ska komma hem eller om jag gör något de anser vara sämre eller dåligt. Det är deras förtjänst att jag ändå får bo hemma, men måttet är rågat eller hur ”man” säger.
Ber efter hjälp, hur kan jag ordna detta? Där är fyra smålån, 5000, 12000, 4700 och ytterligare 5000. Därefter är det två ”stora” på 30000 vardera.
Mår bättre i dag men inte där hemm, tyvärr. Kan behärska mig med att inte slösa. Om jag betalar av de små under tiden jag bor hemma kunde ju kännas hanterbar för att bara fokusera på flera räkningar. Utgifter skulle vara att ammotera, tanka, köpa mat, telefonen, internet, m.m.
Vet bara inte hur fan jag ska göra. Mina föräldrar tror inte jag kommer klara av det, för jag gjort om samma misstag igen men nu fått nog av det. Det är verkligen illa hemma och det är mitt egna fel. Det är såklart de hoppas jag kan bo själv så jag inte förpestar deras tillvaro.
Hjälp mig, flashback, jag vädjar.
Cousi