Hur hanterar ni avfällingar i er familj?

Ibland misslyckas familjer med att förmedla trons sanning till avkommorna. I min mening sker det ofta på grund av slarv och negligens. De unga få inget ställe att gro sin tro och får sällan möta andra unga troende som kan vara vänner eller förebilder.

Frågan här är hur hanterar ni avfällingar i er familj?

Vad har ni för erfarenhet av det?

Jag är uppvuxen som Jehovas Vittne och där är ju standardstrategin att förbjuda umgänge tills den anhörige kommer tillbaka. Det är ganska effektivt där eftersom en JV inte ska umgås med folk som inte är JV, så att officiellt inte vara troende är att förlora alla sina vänner.

Men det varierar ju från religion till religion, det där skulle inte fungera lika bra för svenska kyrkan t ex eftersom medlemmarna tillåts integrera sig i samhället. Jag har själv ingen rekommendation då jag står på den andra sidan i frågan (dock utan att vara bortstött av mina JV släktingar, antagligen för att jag aldrig hann döpas och därför inte var en fullvärdig medlem, men har ju vuxendop vilket är en av få vettiga idéer de har. Men det finns en oroande trend att barnen döper sig tidigare och tidigare, förr var det en stenhård gräns vid 18 år, nu finns det de som tycker det är fint om barnen är så starka i sin tro att de döper sig tidigare).

Vad är det för sorts föräldrar som ser sina barn som avfällingar, under några omständigheter öht? Leder iaf mina tankar till s k hedersmord och sånt hemskt. Jag tycker att det är helt ok att föräldrar försöker påverka sina barns värderingar och tro osv, om det sker av kärlek och omsorg, till skillnad mot så mycket annat som påverkar.

Men i slutändan är det ju deras liv och deras val. Och jag älskar mins barn ändå, villkorslöst. En dag kanske de kommer till egen insikt, men likt t ex St Augustinus kan ju det vara en väg de måste finna själva.

Beklagar dina omständigheter. Familjen är Guds vilja, men det är oroande när familjen inte är familj mer än formellt. Alla familjens medlamar behöver kärlek och omtanke. Alla.

Som fjärde budordet säger: Hedra din far och din mor (2 Mos 20:12). Hys inte agn mot dem, Gud har valt att pröva dem och dig genom att frästelsen som en sådan organization som Jehovas Vittnen utgör.

Menar du omständigheterna att inte vara religiös då? För, jag kanske inte var så tydlig med det, men de i min familj som fortfarande är JV har alltså inte stött bort mig, eftersom jag var ca 10 när jag effektivt sett lämnade församlingen (men någonstans mellan 16-20 innan de sista spåren av min tro försvann, det hände att jag bad och sånt där fram till den åldern).

Min familj är utmärkt tycker jag, det var väl trist då att föräldrarna skilde sig, men jag är övertygad om att de båda i längden blev lyckligare av det (även om min far efter 30 år fortfarande inte har "förlorat hoppet", trots att han gift om sig). Men det är goda kärleksfulla relationer till alla barn, och föräldrarna kan umgås vid större tillfällen så som när barnen tagit studenten.

Jag ska inte hijacka tråden mer för att tala om mina familjerelationer dock. Men JVs metod, "shunning" är ju en klassiker i sammanhanget.

I Islam finns det ju påbud om dödsstraff för de som lämnar religionen, om det tillämpas någonstans i verkligheten vet jag inte men det finns ju där åtminstone.


Du kan trösta dig med att de flesta föräldrar lyckas indoktrinera sina barn, jag uppskattar att över 99%, med god marginal, av världens troende är troende för att deras föräldrar är det.

det är klart det är och det handlar också om geografi

Du glömmer detta budordet, givits av Jesus själv:

"Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig." (Matt 10:34-37 Bibel2000)

Detta är iaf en vanlig föreställning. Men om man får vara lite jobbigt vetenskapligt skeptisk petimeter... Hur vanligt är det egentligen? Måste ju gå att göra seriösa studier på. Och då är det kanske också intressant att skilja lite mellan olika länder, som t ex Sverige där vi ju får tänka och tro vad vi vill, och såna länder där man kan råka riktigt illa ut om man t ex hädar.

Just "99%" var nog iaf bara något du drog till med, som egentligen bara står för "jättemånga" och/eller vad du bara tror.

Ja visst, det är nog inte så lätt att studera, men visst har de flesta samma religion som sina föräldrar, särskilt i länder med mycket religion. 99% är dock från mitt huvud, mycket riktigt.

Det är jättevanligt att barnen inte vill tro på samma sak som föräldrarna och det varierar nog mycket hur föräldrarna gör.

Jag tror det vanligaste är att åtminstone en period stöta ut barnet från familjen att klara sig själv och sedan efter en tid accepterar man att alla kan inte vara djupt troende.

Jag är den siste i min släkt som är troende. Mina släktingar tycker det är väldigt knäppt att vara troende, det är en anledning av flera att vi idag inte har kontakt. Men min dotter och jag har god relation, när vi inte ses hörs vi av var och var annan dag (ömsesidigt)

Min inställning är att man ska respektera alla människors vilja och tro, eller vilja att inte tro.

Jag är bara ansvarig för mitt liv inför Gud. Om andra väljer en annan väg i livet är det deras och Guds problem, inte mitt.

Jag visar med mitt liv min tro, både i ord och handling. Genom att vara öppen med min tro och mitt utövande. Mitt barn har under hela sitt liv sett mig be och har hört mig tala om min tro, men hon är fri att välja vilken väg hon vill.
Förhoppningsvis har min aktiva tro givit intryck.

Jag är mitt barns far oavsett vilken väg hon väljer i livet. Man kan ha en god relation med personer som tror annorlunda än vad man själv gör.
Om jag och hon kommer ha olika trosföreställningar så kan jag vara tydlig med min tro, men det förstör inte relationen. Man ska skilja på sak och person.

Under uppväxten mötte man ju på barn ur olika familjer som var Jehovas vittnen och jag har aldrig märkt att det skulle varit något tabu för barnen att umgås med barn som inte var Jehovas. Tvärtom så tog en familj särskilt mycket ansvar gällande mig, klä mig i vinterkläder när jag gick utan, gav mig mat när jag var hungrig och att lära mig lite folkvett (jag var ett väldigt ifrågasättande barn och något ouppfostrad på vis barn överlag är) utan att någonsin bli uppfostrande. Vid bordsbön fick jag vänta i ett annat rum, enda jag kan minnas var särskiljande. Inte minns jag att andra barn heller skulle haft regler av att inte få umgås. Då var jag som jag nämnt mycket frågvis, rakt på som en ångvält ibland och även väldigt styrande något jag tror många föräldrar måste tänkt något kring det med att jag var om än snäll, bossig över ungar överlag. Jag minns prat om dop och att jag tyckte det var konstigt att de skulle välja själv utöver ifrågasatte jag det mesta ifrån födelsedagar till allt annat jag snappade upp. (Jag var ett barn som alltid kom med ena varför efter det andra.. varför.. varför.. varför).Minns att vuxna teg tålmodigt när jag blev "jobbig" men mestadels bara skrattade varmt åt mig.

Enda två riktiga problem var nog när jag kom upp i högstadiet och först hade en klasskamrat som bar omkring på någon lapp om att inte få ta emot blod etc vid eventuell olycka. Störde mig enormt då och gör fortfarande när jag tänker på vilka beslut vuxna tar om barns kroppar bara för deras tro eller åsikter och grundlade ett motstånd mot alla religiösa föreställningar kring barns kroppar (och nu även gällande tidigare insatser för könsbyten). Att barn ska få medicinsk vård för deras liv, anser jag däremot jävligt korrekt och att tvångsomhändertagande ska ske om föräldrarna vägrar.

Andra problemet var en psykiskt sjuk unge som försökte fly sin familj och spärrades in på barnpsyk och babblade om något övergrepp på någon liten flicka (många ljög systematiskt kring sådana saker för uppmärksamhet men det innebär inte att alla gjorde det eller om hemförhållanden). Det enda hon ville var att komma ifrån sin familj och istället fick hon utskällningar av BUP och överläkaren för vad de menade var rena lögner om sin kärleksfulla familj etc. Hon flydde väl som fjorton till en tio år äldre kille som spöade upp henne då och då, när hon blev myndig gifte de sig och fick några barn som säkert sluter cirkeln av att ha dåliga historier om uppväxten att berätta om. Men det är faktiskt den enda familjen jag mött (iofs är det inte så många sammanlagt) som varit galen.