Orsakar skolan civilisationers undergång?

Att idiotisk antirealism har blivit ett genomgående akademiskt problem som inte kan avgränsas till en specifik politisk "agenda" visas av att "evolutionspsykologer" som påstår sig vara emot postmodernismen själva vräker ur sig samma sorts verklighetsförnekelse som de postmodernistiska socialkonstruktivisterna. Ett skräckexempel är "the case against reality" som blivit känt under Donald Hoffmans namn trots att han bara var en av flera som skrev den ursprungliga artikeln några år tidigare, men redan Robert Trivers snack om "självbedrägeri" är farligt likt den marxistiska dialektiska materialismens snack om "ideologiska överbyggnader" eftersom båda antar att argumenten skulle vara rationaliseringar.

Att akademien officiellt påstår att det är en "gammaldags" syn på vetenskaplig objektivitet att utvärdera det som sägs oavsett vem som säger det, samtidigt som akademien påstår att det är "i den mänskliga naturen" att döma informationen efter vem som framför den, visar att akademien vräker ur sig nonsenssjälvmotsägelser. Samma företeelse kan ju inte både vara beroende av moderna institutioner för att övervinna en bias mot den och ha varit förhärskande innan de institutionerna existerade.

Vad är detta för dravel? Skolan gör att vi utvecklas. Tror du uppfinnare varit analfabeter eller?

Uppfinningstakten innan skolan fanns var hög i förhållande till den tidens mindre befolkningsmängd, så det var knappast så att några potentiella uppfinnarhjärnor gick förlorade för att de inte gick i skolan. Det har funnits uppfinnare som inte gick i skolan, vilket inte alls behöver betyda att de skulle ha varit analfabeter. Det finns fortfarande barn som lär sig läsa själva innan de börjar skolan, och om det är sådana som har potentialen att bli uppfinnare förklarar det varför skolan inte var något mirakel för uppfinningstakten per capita.

Att dra egna slutsatser baserat på ett antal källor är inte samma sak som auktoritetstro. Källor framtagna enligt vetenskaplig metod och granskade är trovärdiga just pga att de är framtagna enligt vedertagen metodik och granskade av andra experter. De är inte trovärdiga bara pga auktoriteter, som du verkar tro.

Nu blandar du ihop olika stadier i processen, och tillskriver mig den hopblandningen genom det fetade. Den vetenskapliga metod som tillämpades innan peer review framställdes som krav för att officiellt kallas "vetenskap" i källorna kunde testa teorierna i sak. Men när nya "experter" utbildades till att bedöma informationen efter vedertagenhet eller om den redan granskats av "experter", trots att de saknade förmågan att utvärdera det som sades i sakinnehållet och avgöra vetenskapligheten utan auktoritetsbaserad certifiering, då fylldes "expertkategorin" med sådana som inte i sak kunde korrigera varandras slumpmässiga kopieringsfel utan bara fortsatte att ackumulera och cirkelreferera dem samt se kopieringsfelen som "det vedertagna och granskade". Det handlar inte om avsiktliga bluffar utan om en oavsiktlig effekt av oförmåga att utvärdera vad som sägs objektivt och oberoende av vem som säger det.

Detta förklarar bland annat varför rent nonsens har visat sig kunna passera flerfaldig peer review både före och efter publicering, till exempel i Sokalbluffen. Samt varför fysikteorier inte har blivit mer eleganta och generella de senaste 50 åren trots att förbättringar i det avseendet kom med kortare intervaller mellan 1600 och 1970. Skolan fanns tidigare än stagnationen, men som framgår redan i trådstarten förutsäger teorin en inkubationstid motsvarande ett antal generationer forskare, "med tiden blir medlemmar". Andelen "experter" som inte kunde tänka själva ökade gradvis tills en kritisk cirkelreferenspunkt inträdde. Att det skedde snabba vetenskapliga framsteg redan på sextonhundratalet är värt att notera eftersom allmän skolgång då inte fanns, och inte kan ha varit orsaken till de vetenskapliga framstegen. Det kan ske fördröjning från orsak till verkan, men verkan kan inte komma före orsaken.

Det är också möjligt att specifikt hjärnor med potential att bli uppfinnare har kvar förmågan att lära sig läsa som vuxna.

Förfall har ofta fler parametrar än en. Svenskars oförmåga att beakta mer än en parameter åt gången är också en parameter värd att beakta.

Förfallet sker globalt och kan därför inte förklaras med något typiskt svenskt. Man måste leta efter företeelser som återkommer vid flera civilisationers undergång, och skiljer dem från ickekollapsdelar av historien.

Det kan vara så att allmän skolgång, eller skolgång för exempelvis alla fria medborgarpojkar, fyller alla verksamheter med idioter som cirkelrefererar och leder till totala civilisationskollapser. Medan mycket begränsad skolgång där blivande ämbetsmän väljs mycket selektivt innan någon utbildning ens börjar och endast kungahuset utbildar tronarvingen enligt icke intelligensbaserad födelseordningsbaserad tronföljd bara leder till dynastikollapser där andra funktioner fortsätter att fungera efter att kungarna ersatts av för dumma ättlingar.

Eftersom hjärnkapacitet kostar näring krävs det att tänkandet faktiskt fungerar när det behövs för att det evolutionärt ska vara värt kostnaden. Intelligensen måste med andra ord fungera vid livsfara om den evolutionärt ska vara värd sitt pris. Därför är det absurt att tro att någon skulle tänka smart när den var "lugn" men få förmågan utslagen vid stress. Evolutionärt är det användbart att kunna kombinera intelligent problemlösning med att kroppen ställs in på livsfara. Att anta att någon skulle vara irrationell för att personens kroppsspråk visar stress är därmed en felaktig metodologi som leder till cirkelresonemang som inte kan skilja smart från dum. Om stress under livsfara sedan slår ut ointelligentas härmning av fraser de lärt sig att papegoja genom exempelvis skolan eller internet och som felaktigt räknas som intelligens av cirkelrefererande akademier, kan det förklara varför dessa metodologiskt felaktiga tester ger sken av att stress skulle stänga av rationalitet och att tecken på stress skulle tyda på irrationalitet. Men det betyder inte att stress slår ut den verkliga rationaliteten som inte kan härmas av en ointelligent textgenerator.

Vad som däremot kan skilja mellan smart och dum är tester av intelligenta lösningar som sker under faktisk livsfara, och där den som löser det räknas som intelligent utan att dömas efter kroppsspråk. Detta är ett alternativ till det omvända Turingtestet https://en.wikipedia.org/wiki/Postmodernism_Generator som kan användas även utan datorer. Lösningen måste vara avgörande för överlevnaden, det duger inte om det bara är ett annat test som råkar utföras samtidigt som livsfara. Men det fungerar lika bra oavsett om livsfaran består i avrättning i händelse av misslyckande, eller om det är testet i sig som är livsfaran som det krävs rationell problemlösning mitt i faran för att överleva och att komma tillbaka levande räknas som avklarat test. Gamla berättelser om att furstar och andra betydelsefulla poster tillsattes genom sådana tester under livsfara kanske inte bara var underhållningsfiktion, utan tips på tillsättningsmetoder som fungerade. Till skillnad från skolans metoder som går åt helvete.

Ett test som kan skilja den som är kapabel till kultur från den som inte är det är ett test av synen på information. För att informationen ska kunna ackumuleras och bli till kultur krävs hjärnor som ser informationen som oberoende av vem som framför den, så att dess betydelse kan bestå när de som ursprungligen berättade informationen är döda och andra berättar den vidare. Där misslyckas till exempel de som säger att samma information skulle vara "förtryckande" om den framförs av vissa personer men inte om den framförs av de som påstås vara "utsatta", eftersom det är att klassificera informationen efter vem som säger det istället för vad som sägs och därmed oförenligt med informationens fortbestånd. I sak samma lära blir inte olika ismer beroende på vem som yttrar den, det är de kumulativa kulturens grundprincip.

Detta stämmer med det faktum att vissa antika filosofer var frigivna slavar och därmed själva upplevt slaveri, och likväl hävdade att argumentens värde var detsamma oavsett vem som uttalade dem istället för att ägna sig åt grievance studies som postmodernismen påstår att erfarenhet av "förtryck" skulle få de "förtryckta" att göra. Detta att skillnaden mellan de som fattar informationens oberoende av budbäraren och de som hakar upp sig på vem som framför den handlar om hjärnkapacitet och inte om upplevelser av "privilegier" eller "förtryck" är precis vad som förutsägs av ovannämnda uträkning om att hjärnkapaciteten måste fungera även under stress för att evolutionärt vara värd sin kostnad, eftersom det hade brutit mot denna funktion under stress om "upplevelser av utsatthet" hade kunnat upphäva rationaliteten hos hjärnor som hade hjärnkapaciteten som behövdes.

Befolkningen var mycket mindre förr, vilket innebär att uppfinningstakten per capita var hög under perioder som antiken och högmedeltiden även om den i absolut takt var låg. Detta betyder att hjärnor som var kapabla att uppfinna inte kan ha behandlats så illa att det hindrade dem från att uppfinna. Förutom att avliva myten att allmän skolgång skulle ha gett möjligheter att uppfinna till potentiella uppfinnare som annars gått förlorade, avlivar detta även den del av myten att "psykiskt funktionshindrade" skulle ha dödats eller levt typ fastbundna som gäller kreativa uppfinnare som idag hade fått diagnoser som "autismspektrumstörning" eller "schizofreni". Hur grönsaker som knappt kunde prata behandlades är en annan fråga, här gäller det potentiella uppfinnare och inte grönsaker.

Det är viktigt att problemet är lösbart och att överlevnaden är avhängig att problemet faktiskt löses. Livsfarliga uppdrag där överlevnaden beror på tur, till exempel krigsuppdrag där det är slumpen som avgör vilka som träffas av pilregn eller kulregn, är förkastliga som prov för att skilja smart från dum. Detta eftersom dumskallar kan överleva och därmed verka "klara" provet, medan smartskallar som kan lösa problem under livsfara avskräcks eftersom faran inte kan övervinnas genom problemlösning.

Av i princip samma anledning är självmotsägande "etik" av typen damned if you do and damned if you don't, allt från ömsesidigt motsägande "mänskliga rättigheter" där uppfyllande av den ena klassas som brott mot den andra till absurd "intersektionalitet" av typen (FB) Motsägelse i organisationsbaserat "lyssna på vad de säger"-prat. förkastlig som prov. Att den hotande konsekvensen i detta fall inte är direkt död utan konsekvenser som fängelse, sparken eller cancel culture löser inte problemet, dels eftersom den dödliga utgången vid misslyckat prov har en positiv funktion i att sortera bort de som bara härmas och inte tänker och dels eftersom även icke direkt dödande konsekvenser kan avskräcka intelligenta problemlösare som inser att problemet i detta fall är ett moment 22. Speciellt om de intelligenta problemlösarna har planer som de inser är nödvändiga för att undvika framtida död eller stora katastrofer och som skulle hindras i sitt genomförande om konsekvenserna inträdde.

Och dra inga växlar om att "dumheterna beror på att hela mänskligheten är inavlad". Ett fel i det argumentet är det faktum att Homo sapiens vid flera tillfällen fortplantade sig med andra hominider med mycket olika hjärnstorlek och ämnesomsättning i hjärnan, och därmed fick in nytt blod. Det innebär att även om tidiga Homo sapiens skulle ha genomgått en genetisk flashals så kan det inte ha resulterat i att moderna människor skulle vara fast med onödiga och energislösande hjärnmekanismer, eftersom andra genvarianter kom in och fick nya chanser att selekteras så att dåliga gener som tidigare eventuellt fixerats genom genetisk drift kunde elimineras. Det faktum att dessa hominider hade en stor variation i hjärnan men alla gick upprätt innebär att argumentet "eftersom det finns kroppsliga problem som beror på den upprätta gången som liknar inavlade djur så kan det även finnas allmänmänskliga inavelsdefekter i hjärnan" inte håller, eftersom det nya blodet påverkade hjärnan men inte den upprätta gången.

Dessutom skulle, om hela mänskligheten mot all förmodan var märkt av en allmänmänsklig inavel, inga som helst undantag "på individnivå" existera eftersom den genetiska variationen skulle saknas. Om det är skadliga långtidseffekter av inavel som är problemet saknas nämligen variation i det skadliga draget inom den inavlade gruppen. Finns det en variation i draget, är det inte ett inavelsproblem utan ett urvalsproblem. Och därmed faller alla den inavelstesens anspråk på att "inte hata alla människor utan bara idioterna på individnivå, men tycka illa om mänskligheten på grupnivå".

Som om inte det faktum att påståendet att en grupp skulle vara ett problem "på gruppnivå men inte på individnivå" gör gruppindelningar farligare än vid rena generaliseringar räckte för att slå hål på det. Att bortförklara individer som inte motsvarar en gruppbild som "individuella undantag" men fortsätta att klassa individen som en medlem av den gruppen ändå banar väg för funktionellt generaliserande politik under en ickefunktionell ordfernissa av en icke utövad floskel om att "det finns undantag". Ett historiskt exempel är att Hitler hävdade att judarna var "ett hot på gruppnivå" men inte att alla judar var onda "på individnivå", och resultatet blev ett massmord i en industriell skala som fick de gamla östeuropeiska pogromerna som byggde på generaliseringar om alla individer att blekna i skala. Dessutom beslutades Förintelsen i Tyskland som knappt hade pogromer och inte i östeuropeiska länder med mycket pogromer, vilket visar felen i den statistiska metodologins syn på "utsatta grupper". Med den institutionella byråkrati som påstås "förhindra maktmissbruk" vid makten och alla fysiska personer maktlösa kan ett nytt sådant massmord bli ännu värre, ett massmord på hela mänskligheten.

Sedan är det viktigt att gräva i vad "mänskligheten är dum"-snacket menar med dumhet. Om exempel som att cyanobakterierna släppte ut syre som orsakade en massutrotning av anaeroba organismer avfärdas med frasen "de hade inte en hjärna som kunde förstå konsekvenserna" inträder en absurd självmotsägelse i snacket om att just mänskligheten skulle vara dum, nämligen att hjärnkapacitet stämplas som en förutsättning för dumhet. Det blir en dålig filosofi som har det inbyggda felet att tro sig kunna lösa problem med dumhet genom att ge makten till verkligt dumma utan hjärnkapacitet eller konsekvenstänkande som om det transsubstantierade dumheten till "inte dumhet för att de inte är medvetna om konsekvenserna". Och så står vi där med styrelser fulla av typer som saknar hjärnkapaciteten som krävs för att förstå leveranskedjors sårbarhet, styrelseledamöter som av sina lika dumma mentala jämlikar till postmodernismgeneratorer stämplas som ett "gubbvälde" trots att styrelsemedlemmarna babblar "vad ska du ha den till" istället för att tänka ut tekniska lösningar vilket av postmodernismen räknas som "feminint".